Xenotransplantation

Bakgrund

Bristen på organ från mänskliga givare har lett forskare till att undersöka möjligheten att transplantera celler, vävnader och organ från djur till människa. Sådana transplantationer från främmande arter (xenos betyder främmande på grekiska) skulle i så fall utgöra ett välbehövligt komplement till dagens allotransplantationer (från människa till människa).

Redan på 1960-talet gjordes försök att transplantera organ från apa till människa. Resultaten var dock dåliga och försöken upphörde. Rent vetenskapligt är det största hindret människans immunsystem, som stöter bort organ från djur och kan leda till en dödlig, hyperakut reaktion hos mottagaren. Förutom risken för den enskilda patienten finns det också faror för folkhälsan. Skräckscenariot är att ett dödligt virus överförs från djur till människa och att den transplanterade patienten sedan smittar omvärlden. Hos alla däggdjurs arvsmassa förekommer nämligen s.k. endogena retrovirus (ERV). Dessa virus är i princip ofarliga, men det kan inte uteslutas att ett djurs ERV aktiveras eller rekombineras med ett mänskligt virus i samband med att vävnad transplanteras. Ett sådant nytt virus skulle kunna skada patienten och i värsta fall ge upphov till en epidemi.

P.g.a. dessa risker samt bristen på tillgång på apor har man idag övergett planerna att transplantera organ från apa till människa. Istället har gris blivit det djur man oftast använder som ursprungsdjur för xenotransplantationer. Fördelen med att använda grisar är att de kan reproduceras snabbt, har umgåtts med människan på nära håll under lång tid, samt kan tillhandahålla organ i ungefär samma storlek som människans. Även kor har i vissa fall använts; t.ex. har man opererat in hjärtklaffar från kor i människor med allvarliga hjärtfel.

För att komma till rätta med avstötningsproblemet har man ”förmänskligat” vissa grisar genetiskt så att deras vävnad lättare accepteras av det mänskliga immunsystemet. I början av 1990-talet rapporterade två amerikanska forskare att man hade framställt transgena grisar. Då njure och hjärta från sådana grisar transplanterades till apa uppkom inte den hyperakuta reaktion som organ från vanliga grisar framkallar. I Sverige transplanterades i början av 1990-talet grisceller till tio patienter med diabetes, och i två fall lät man patienters blod perfundera genom en grisnjure. Under senare år har man i USA och i Europa behandlat mer än hundra patienter med leverinsufficiens genom perfusion av grislever. Vid flera sjukhus i USA pågår försök med transplantation av nervceller från gris vid Parkinsons sjukdom. I flera fall har man påvisat positiva effekter av behandlingen. På cellnivå har man alltså lyckats föra över vävnad från djur till människor, men att ta hela organ går inte på grund av problem med avstötningsreaktioner.

Rättsläge

1999 publicerade xenotransplantationskommittén sitt betänkande med titeln Från en art till en annan – transplantation från djur till människa (SOU 1999:120). Utredningens inställning till att eventuellt tillåta xenotransplantation i större skala präglas av försiktighet. Utredningen föreslår att alla ansökningar om kliniska försök prövas i en nyinrättad xenotransplantationsnämnd samt i de lokala forskningsetiska kommittéerna. I dessa ska både hot mot djur och faror för människor beaktas. Vidare skall det upprättas ett särskilt xenoregister och en xenobiobank för att uppfölja verksamheten och därmed exempelvis förhindra uppkomsten av en smittepidemi. Utredningen föreslår också att man skall få bukt med riskerna genom noga kontrollerade studier och testning av ursprungsdjuren.

För övrigt skulle eventuella xenotransplantationer regleras av Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), Transplantationslagen (1995:831) och Djurskyddslagen (1988:538).

Etisk analys

I den etiska analysen av xenotransplanation finns det både teoretiska och praktiska frågor att beakta. Teoretiskt sett kan man fråga sig om det överhuvudtaget är etiskt att ingripa i skapelsens ordning genom överföring av gener från en art till en annan eller om det är rätt att använda djur på detta sätt. Frågan om hur människans identitet påverkas av dessa ingrepp och symbolvärdet av människans organ kan också vara viktigt att diskutera. Till den mer praktiska analysen hör spörsmålet om det är klokt att vid nuvarande tidpunkt tillåta xenotransplantation med tanke på både den förväntade nyttan och den förmodade risken.

Svaren på de teoretiska frågorna beror ytterst på ens livsåskådning. Menar man att människan absolut inte får ingripa så radikalt i skapelsens ordning blir xenotransplantation förkastligt i sig. Samma slutsats kan man komma fram till om man anser att djur är lika mycket värda som människor. Ur ett kristet perspektiv finns dock inga principiella invändningar mot sådana transplantationer. Gud har tilldelat människan ett ansvar över hela skapelsen för att vårda och bruka den fram till Kristi återkomst. Målet för detta förvaltarskap är att främja människans bästa som ett uttryck för Guds godhet. Därför kan människan använda sig av växter och djur för att förbättra sina livsvillkor. Men djur, speciellt högre däggdjur, har inte bara ett bruksvärde utan äger också ett egenvärde som Guds skapade varelser. Därför måste de behandlas väl och kunna få bete sig enligt sin natur.

Vid sidan av viktiga djurskyddsfrågor måste xenotransplantationens vara eller icke vara ytterst bedömas utifrån en nyttokalkyl. Hur stora risker är samhället och enskilda individer beredda att ta för att rädda mänskligt liv? Och hur mycket får det kosta? Till syvende och sist är det alltså dessa frågor som är avgörande. Försiktighetsprincipen måste vägas mot behovet av mer kunskap och bättre vård.

Kyrkans syn

Den 26 september 2001 publicerade Påvliga livsakademin ett uttalande om xenotransplantation. Akademin ser inga principiella invändningar mot metoden men föreslår en rad praktiska anvisningar som i mångt och mycket överensstämmer med den svenska utredningens förslag. Bland dessa understryks vikten att 1) all klinisk verksamhet föregås av experiment med djurmodeller; att 2) all klinisk tillämpning tillåts inledningsvis endast i mycket begränsad omfattning; att 3) patienter som behandlas noga följs efter operation för att eventuella smittor snabbt ska kunna upptäckas samt att 4) alla experiment endast görs i för detta syfte specialiserade och av myndigheterna tillåtna centra. Dokumentet insisterar också på nödvändigheten av att denna typ av verksamhet diskuteras offentligt och regleras internationellt.  upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän