Att leva med funktionshinder

Människan är skapad till att leva i relation; i nära gemenskap i familjen och i en vidare gemenskap såsom på arbetsplatsen, i staden och i samhället generellt. Varje människa har en egen plats i gemenskapen – en oersättlig plats. Gemenskapen består av många lemmar som alla är olika, och alla är viktiga både för gemenskapens och för den enskildes liv. Alla får ta emot något från de andra. Alla har något att ge till de andra. Ömsesidigheten i utbytet av gåvor är fullständig, såväl i stort som i smått. Detta gäller oberoende av vilka gåvor eller funktioner var och en besitter. Alla människor har funktionshinder på ett eller flera områden, synliga eller osynliga. Några av dessa är till största delen inre hinder – exempelvis egoism, högmod, missunnsamhet, fruktan och maktbegär. Andra hinder är mer utvändiga och synliga, till exempel hos de som kallas psykiskt funktionshindrade och hos människor med handikapp till följd av olycka eller sjukdom. Detta är en del av den enskilda människans helt personliga identitet och existens. Den motsvarar den särskilda plats som varje människa har hos Gud och i hans plan – var och en har sitt eget gudomliga värde.

Gud har alltid visat en speciell förkärlek för de små, svaga, försvarslösa och fattiga. Gång på gång har han visat att han till särskilda tjänster och uppdrag väljer den yngste (Abel, David), trots att det finns en som är äldre. Profeterna har upprepade gånger påmint Israels folk om vad de är skyldiga att visa/ att göra för de fattiga och svaga. De har vid många tillfällen prisat Gud som ser till de minsta. Marias lovsång ”Magnificat” är ett starkt och vackert uttryck för detta.

När Jesus föds är det de fattiga herdarna, vilka har en svag ställning i samhället, som först får veta om det som har skett. Det är de som först förmedlar nyheten vidare.

När Jesus påbörjar sitt offentliga liv, säger han i synagogan i Nasaret, att han har kommit för att kungöra det glada budskapet för de fattiga, de fångna, de blinda och de förtryckta. I ett av sina tal till apostlarna kort tid före sin död, visar Jesus hur han identifierar sig helt med de svaga, de hungriga, törstiga och nakna, de sjuka och fängslade. Till Paulus som är på väg till Damaskus säger han: ”Varför förföljer du mig?”.

Eftersom alla människor har svagheter – antingen det kallas funktionshinder, handikapp eller något annat – identifierar Kristus sig med alla människor. Det betyder att vi kan möta Kristus i alla människor. Varje människa måste bemötas som den Kristusbild hon är. Det betyder också att det är i gemenskap vi kan söka Gud – i aktivitet och i stillhet. De svaga – eller rättare sagt, det svaga i oss – har en helt speciell plats när det gäller vårt sökande efter Gud. Det är just genom det svaga, sårbara och lidande som Guds kärlek uppenbarar sig för oss alla.

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän