Den sista plikten - att dö ur vägen?

Ledare från finska Borgåbladet 18 januari 2005

Den boken har tigits ihjäl. Den omnämns inte bland författarens meriter eller när andra böcker av honom recenseras. Den finns på få bibliotek. Men i veckan citerades den stort i Frankfurter Allgemeine Zeitung, 27 år efter att den kom ut.

Svensken Carl-Henning Wijkmark, 70, skrev Den moderna döden för länge sedan – en fiktiv roman med den svenske kanslichefen Bert Persson i huvudrollen. Persson samlar en inre krets i Sverige för ett slutet seminarium på den svenska västkusten. Den samlade gruppen avhandlar döden som ett tabu som anses vara både onödigt och skadligt för Sverige. Den svenska socialstaten har inte längre råd med så många åldringar och människor som lever så länge efter att deras aktiva tid är slut. De pengar man satsar på långvård och pensioner skulle istället kunna dirigeras om rädda export och sysselsättning.

För att formulera det brutalt – vi behöver snabbt flera döda, säger den påhittade kanslichef Persson i boken. Visst, svarar den likaledes påhittade professor Caspar Storm från ett institut för medicinsk etik. I en anda av samhörighet och samhällsgemenskap bör vi kunna säga till de äldre: Du har haft ditt liv. Du har gjort ditt och vi andra hoppas att du är nöjd. Under alla omständigheter – tack. Vill du i din tur tacka samhället för vad det har gjort för dig, så vet du vad du kan göra. Jodå, du vet. Det är som att somna in efter en lång arbetsdag. Ring socialen. Be att få tala med åldringscentralen. Vi väntar ditt samtal.

Wijkmark skrev sin bok år 1978. Nu är det dags att läsa honom, skriver filosofen Hans Magnus Enzensberger i torsdagens Frankfurter Allgemeine. I flera länder i Europa har verkligheten hunnit upp det som en gång bara var en författares beklämmande framtidsvision.

Wijkmark har levat sitt liv i Sverige och Tyskland. Det är på den axeln vi mycket väl kan söka svar kring det som händer människa och mänsklighet i vår tid. Det är där vi kan hitta några frön till det isande fenomen om det som det tyska förlaget satte som under-rubrik på Wijkmarks bok om kanslichef Persson: slutet på humaniteten.

Över nazitiden i Tyskland har vi facit på hand. Nu i efterskott kan vi fördöma filmer som Wolfgang Liebeneiners propagandafilm Jag anklagar (1941). I den tar en ung, vacker kvinna med multipel skleros avsked från sina barn och får en dödlig dos gift av sin man, som är läkare. Ramberättelsen utspelar sig efteråt i rätten: mannen förklarar trovärdigt vad som är ett liv som inte längre är värt att leva.

Över vårt eget socialsamhälle har vi däremot inget facit. Med det svenska folkhemmet som flaggskepp har vi seglat med. Allt flera människor får en allt bättre vård, samtidigt som vi har skapat en värld som allt oftare saknar verklig mänsklighet och en hand att hålla. Ensamma i höghusens trappuppgångar mår vi så bra så.

Med välfärdens förvaltning och byråkrati äter ekonomiska resonemang och mätare sig in i vardagen. Ordet resurs betydde för inte länge sedan en kunnig eller villig människa. I dag betyder det ett upplyst utrymme eller pengar.

Det är inte alls osannolikt att vår välfärdsapparat snarare än vi anar vänder sig i en auschwitz-logik där vi med vänliga och lättlästa broschyrer blir upplysta om att vi kan göra samhället och många andra människor en tjänst genom att – dö. Ekonomi och resultat har ett enormt övertag över vår vardag. Samma övertag hade begrepp som renhet och livskraft på 1930- talet när andra rensade ut ovärdigt liv.

Vi har en jättehärva av värderingar att reda ut. Ekonomi är bara en mätsticka. Att förvalta pengar är inget självändamål, utan ett medel för att leva rätt och för att kunna göra det mänskliga och goda.

Dagens äldre har haft det perspektivet när de byggde välfärd för sig själv och andra. Många äldre är fortfarande beredda att offra mycket för den saken. Men så får det aldrig bli att 80-90 år av erfarenhet, liv och visdom reser sig upp på livets spårvagn, ger plats och stiger av för att de yngre ska få åka. Det är början till slutet. Då har vi sålt den mänsklighet vårt samhälle bygger på.    upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän