Till de oföddas försvar. Av Jesuiterna i USA, 2003

Av Jesuiterna i USA. Ur tidskriften America 26 maj - 2 juni 2003

Abortdebatten har inte tystnat i USA. Snarare har röstläget höjts när det nu gått trettio år sedan rätten till abort sanktionerades genom det berömda respektive beryktade domslutet i Roe v. Wade-fallet. Detta gäller både pro-life- och pro-choice-anhängare. Den kamp som förs tar sig många ovärdiga uttryck som ter sig minst sagt märkliga i en europeisk kultursituation. Katoliker som är djupt engagerade i frågan befinner sig förstås i hetluften. Därför kan det vara intressant att ta del av de amerikanska jesuiternas gemensamma upprop för det ofödda barnets rätt till liv som publicerades på Marie bebådelsedag i mars i år. Här återges deras text som är hämtad ur tidskriften America 26 maj – 2 juni 2003.

Abort är ett kontroversiellt och känsligt ämne. Lika fullt inser vi vårt ansvar och vi vill därför ta till orda för att ge den andliga och etiska vägledning i abortfrågan som våra kolleger, församlingsmedlemmar och studenter har rätt att förvänta sig av oss. Jesuitorden är internationell och vill föra ut evangeliet i hela världen. Den vill också dela med sig av sin andliga tradition och föra dialog med alla de kulturer och människor som vi jesuiter kommer i kontakt med.

I detta ställningstagande vill vi betona hur hållfast den katolska kyrkans lära är ifråga om abort. Vi vill solidarisera oss med de många människor som följer sitt samvete när de kämpar för att skydda det spirande livet och med dem som försöker avskaffa aborterna och därmed återskapa respekten för det allra mest grundläggande i människovärdet, nämli- gen rätten till liv. Vi vill dela med oss av våra erfarenheter som stöder kyrkans lära och som vi hämtar från vår ordens historia och den rika ignatianska traditionen.

År 1995 samlades representanter för Jesuitorden i Rom till den 34:e generalkongregationen. I slutdokumentet Mission and Justice fastslås att ”det mänskliga livet är en gåva från Gud som måste respekteras från dess första början till dess naturliga slut”. Den mest fundamentala förutsättningen för en rättfärdig och rättvis samhällsordning är respekten för människolivet. Inte förrän män och kvinnor individuellt och kollektivt engagerar sig för alla människors värde och värdighet kommer vi att få den sanna fred, rättvisa och försoning som Gud begär av oss.

När vi jesuiter här i USA granskar utvecklingen i vår kultur blir vi djupt oroade över den kompakta orättfärdighet och orättvisa som råder. Det härskar en mentalitet av likgiltighet för livet självt. Så väl abort som dödsstraff och vettlöst våld, militär upprustning, rasism, främlingsfientlighet och en tilltagande snedfördelning av välfärd och livets nödtorft är exempel på våld, exempel på att man våldför sig mot livet. Sådana realiteter tvingar oss till att tala klarspråk om det som påven Johannes Paulus II benämner ”dödens kultur”. Det är nu 30 år sedan Högsta domstolen genom sina domar i fallen Roe v. Wade och Doe v. Bolton lagfäste abort i hela USA och sedan dess har mer än 39 miljoner amerikanska liv avslutats med abort. Bland allt annat som rör social rätt och rättvisa är abort en nyckelfråga som inger stor oro.

Genom vår långa och rika tradition i konsten att reflektera över och på ett professionellt sätt studera olika fenomen har vi jesuiter med vår erfarenhet och spiritualitet kapacitet något att tillföra till den komplexa fråga som abort är.

Våra insikter står till förfogande i dialogen

För det första handlar abort om mänskliga rättigheter. Det är också en samhällsfråga och inte enbart ett personligt beslut som fattas isolerat från omgivningen, utan abortfrågan hör hemma i en större social realitet. Alla försök att begränsa ämnet till blott och bart en fråga om personliga preferenser eller ett individuellt val som sker i den privata sfären utesluter de viktiga särdrag i abortfrågan som är knutna till den offentliga politiska sfären. Eftersom det ligger i statens och hela samhällets intresse att främja respekten för liv kan vi inte med rent samvete återremittera en fråga som gäller liv eller död till den privata sfären oavsett hur tilltalande och bekvämt detta än kan tyckas vid första påseende. Abortpolitiken inkluderar kulturella förutsättningar, värden och attityder som slår tillbaka på det sätt som vi som kollektiv befattar oss med hela det mänskliga livet. Alla potentiella hot mot livet och mot människans värdighet står var för sig i relation till varandra, och det kristna imperativet att bekämpa dessa hot uppfordrar oss till en konsekvent etik i frågor som rör livet.

För det andra anser vi inte alls, att vi hotar viktiga konstitutionella principer när vi som andliga ledare uttalar oss mot abort. När vi åberopar argument som bygger på den kristna tron och tar ställning mot abortlagen är vi bara en part i en större motståndargrupp som anser att det finns många skäl att skydda det ofödda livet. På senare år har nya rön om prenatal biologi övertygat ett stort antal människor utan något religiöst engagemang om att fostret verkligen är en levande och unik mänsklig varelse som är värd den respekt och det skydd som alla mänskliga varelser åtnjuter. Om abortlagarna ändras innebär detta inte att en trångsynt religiös uppfattning prackas på en majoritet av abortförespråkare. Snarare kommer detta att vara konsekvensen av en ny konsensus som bygger på en bred bas av övertygande och förnuftiga argument tillgängliga för människor med olika religiös förankring och även för dem som inte alls är religiösa.

För det tredje vill vi betona att utöver själva innehållet i ”vad” vi hävdar i abortfrågan är det livsviktigt att beakta ”hur” vi går till väga när vi försvarar de ofödda. Aposteln Paulus påminner oss om att vi skall påtala det som är sant på ett kärleksfullt sätt. Dialogen får aldrig urarta till en oartikulerad och skränande sammandrabbning med billiga och bedrägliga argument och ännu mycket mindre i hot och våldsamheter. Vi skall tryggt hålla fast vid att det är möjligt att urskilja och bedöma vad som är förnuftigt och förenligt med människans välfärd och välgång.

Som jesuiter vill vi dels lägga fram några speciella anmärkningar till vad den katolska kyrkans trostradition lär om allt mänskligt livs helighet; dels tillföra det som utmärker jesuiternas speciella spiritualitet, som inkluderar det andliga arvet från Ignatius av Loyola, och som är vårt speciella bidrag till abortfrågan; och till sist vill vi avsluta med några reflexioner om dialogstilen i ett pluralistiskt samhälle. Vi hoppas att vårt bidrag skall kunna bringa klarhet i hur angelägen och livsviktig abortfrågan är.

Arvet från den katolska moralläran

Den katolska kyrkans sociallära sätter människan som person i centrum för allt som rör rätt och rättvisa. Varje människa, oavsett hur liten eller ung eller beroende av andra hon är, har ett obegränsat värde. Första Moseboken vittnar om hur det behagade Gud att skapa mänskliga personer ”som är vår avbild, lika oss” (1 Mos 1:26) som fria och förnuftiga varelser med ett medfött och heligt värde. Den hebreiska bibeln behandlar våld mot oskyldiga människors liv och lem som ett angrepp mot Gud som är livets upphov. Dekalogen förklarar otvetydigt: ”Du skall inte dräpa” (2 Mos 20:13). Fastän varken den hebreiska eller den kristna bibeln uttalar sig närmare om abort i den moderna medicinska meningen (det vill säga kirurgiskt eller farmakologiskt) beskriver de båda klart en verklighet som utesluter ringaktning för det oskyldiga människolivet. I bibeln kan vi finna åtskilliga ställen som bär vittne om det oskyldiga barnets värde. Profeten Jeremia talar om Guds kärlek till den ofödde. ”Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken” (Jer 1:5). Psaltaren reflekterar i en bön om tillvarons under: ”Du skapade mina inälvor, du vävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för dina mäktiga under. Förunderligt är allt du gör. Du kände mig alltigenom, min kropp var inte förborgad för dig. När jag formades i det fördolda, när jag flätades samman i jordens djup” (Ps 139:13–15).

När de första kristna började reflektera över Jesus från Nasaret i hans egenskap som Kristus och Herre, drog de slutsatsen att abort var en allvarlig synd. Att tron på inkarnationens mysterium – på Guds förunderliga beslut att bli människa och foga sig i de naturliga villkoren för att bli människa såsom konception, födelse, mognad och död – förbinder oss att ta ställning för det mänskliga livets värdighet och helighet alltifrån konception till död. Ett av de allra tidigaste lärodokumenten från den kristna kyrkan, Didaché, från det första århundradet, påbjuder: ”Mörda inte ett barn genom att abortera det och döda inte en nyfödd.” Fastän teologer, alltifrån kyrkofäderna via medeltiden och skolastiken till tidig modern tid, har begrundat och uttalat sig om vilket ursprung och vilken egenart som tillkommer det första stadiet i människans liv, har den katolska traditionen ett solitt stöd och en fast grund för vår tids kyrkliga lära om abort.

Under 1900-talet har kyrkoledare ansett det nödvändigt att upprepa vikten av respekt för livet. De har fördömt allt våld riktat mot denna rätt till liv som ju är den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter. I vår tid är ”de obekvämas” liv nonchalerat och även de oföddas. Kravet på legal abort har växt i hela världen. Alla påvar under 1900-talet har engagerat sig mot abort liksom mot det växande hotet mot mänskligt liv överhuvudtaget. Andra Vatikankociliets konstitution om kyrkan i den moderna världen (1965) påminner oss om att livet måste försvaras med yttersta omsorg från konceptionen; abort och barnamord är avskyvärda brott (5).

Påven Johannes Paulus har på ett övertygande sätt tagit på sig ledarskapet i kampen mot abort. I tal, predikningar och officiella skrivelser har påven uppmanat alla kvinnor och män att intensifiera sina insatser mot abort. Många är de encyklikor som han författat för att fästa uppmärksamheten på livets helighet, som exempelvis Veritatis splendor (1993) och Evangelium vitae (1995). Båda ger tvingande logiska skäl för abortmotstånd. Johannes Paulus förklarar här de filosofiska och teologiska grunderna för denna ståndpunkt. Han åberopar olika moment från den katolska moralläran, som den naturliga lagen och vikten av ett välinformerat samvete. Den etiska förankringen finns i ett brett tematiskt spektrum, bland annat i familjelivets helighet och en personalistisk moralfilosofi och även i en teologi om kroppen. I Katolska Kyrkans Katekes som utkom år 1994 i engelsk översättning bekräftas rätten till liv klart och tydligt: alltifrån det första ögonblicket av sin existens måste människan tillerkännas de rättigheter som hör till en person, bland dessa rättigheter återfinns varje oskyldig människas oförytterliga rätt till liv (2270). 1987 publicerade Vatikanen ett dokument om bioetik, Donum vitae. Här finns ytterligare rekommendationer om det som rör livets helighet, detta med anledning av de svåra etiska överväganden som den moderna reproduktionstekniken kräver. USA:s biskopskonferens har också vid flera tillfällen upprepat den universella kyrkans fördömande av abort och uppmanat de troende i vårt land att energiskt plädera för att det ofödda livet skall skyddas.

Jesuiternas tradition och respekten för livet

I all verksamhet som vi jesuiter bedriver och med den förmåga att tjäna andra som vi fått, hoppas vi att på ett genuint sätt alltmer kunna bekräfta Guds nåd och räddande kärlek till hela mänskligheten. Att tjäna och att tro och att verka för rätt och rättvisa hör nära samman och har från första början varit ett kännetecken för vår jesuitmission. Man kan inte tjäna tron utan att verka för rätt och rättvisa. Därför måste vi jesuiter försöka få slut på den orätt som aborterna innebär.

Det är en del av vår speciella uppgift som jesuiter att gå in i en kreativ dialog med olika kulturer, en angelägenhet som visar att vi vill föra ut evangeliet i universell mening. En sådan uppgift ger oss ett bra utgångsläge för ett givande samarbete med representanter för olika uppfattningar i livsfrågorna.

Den ignatianska spiritualiteten påminner oss om hur viktigt det är att göra riktiga val i moraliska frågor, även i den svåra frågan om respekten för det ofödda livet. Ignatius Andliga övningar visar för den troende att vårt hjärtas hårdhet, vår syndiga benägenhet till själviskhet, våra anlag för att välja att följa ”vår mänskliga naturs fiende” gör det reellt möjligt, även för en människa som har den bästa intentionen, att vägra att stå upp för människans värdighet.

Ignatius var känd för att kunna lära ut konsten ”att skilja mellan andarna” och han uppmuntrade ivrigt sina följeslagare att ta mer notis om sina känslor, att ge akt på vad som rörde sig i deras inre och den andliga längtan som de kände. Han instruerar oss att vara uppmärksamma på olika slags beslut som vi ställs inför, också sådana som klart gäller rätt eller fel.

Denna kunskap sprider ett visst ljus över den etiska fråga som abort är. Detta är fallet när vi fått tillfälle att hjälpa till med bedömningen av den psykiska hälsan och det andliga tillståndet hos dem som utfört eller själva gjort abort. Belägg från ett stort antal källor som redogör för rådgivning av kvinnor och män som upplevt eller varit involverade i aborter vittnar om åtminstone två saker: för det första det oerhörda tryck som den kvinna har att utstå som upptäcker en oönskad graviditet; för det andra de efterverkningar som förekommer, det fruktansvärda trauma och den ånger som förföljer dem som deltagit i en abort. Som USA:s biskopar så pregnant uttryckt det: ”Roe v. Wade har fått ett släptåg av krossade hjärtan.” Den kamp som krävs för att komma fram till en känsla av försoning med Gud och med det aborterade barnet tar ofta år i anspråk, om det överhuvudtaget går.

Ett nyckelbegrepp i ignatiansk spiritualitet är frihet. Det är en viktig uppgift för en andlig ledare i den ignatianska traditionen att hjälpa den som söker ledning att finna frihet. Det kan inbegripa olika aspekter av det som kallas ”frihet från” (till exempel frihet från rädsla eller överdriven bindning) men även den aspekt som betyder ”frihet till” (till exempel frihet till att följa en mer autentisk kallelse, livsstil eller en hel rad annat). Politisk filosofi lär oss att frihet inte är det samma som makt att göra det vi tycker om, utan att göra det vi bör. I abortdebatten förekommer alltför ofta orden ”frihet” och ”val” som ett slags kodord för en fullständig frihet att avsluta en graviditet utan några begränsningar eller bestämda förutsättningar.

Att vara pro-life är att vara pro-woman. Eftersom vi stöder kvinnan är vi mot abort. Vi inser att den allmänna abortpraxis som finns är en klar indikation på att kvinnor inte får det sociala och personliga stöd som är nödvändigt för att de skall kunna fullfölja sin graviditet. Precis som Mary Ann Glendon (juridikprofessor från Harvard, som var ordförande för Heliga stolens delegation vid FN:s fjärde världskonferens i Peking 1995) fastslog: ”Alla som verkligen kämpar för att främja kvinnans ställning kan och måste erbjuda en kvinna eller en flicka som är gravid, rädd och ensam ett bättre alternativ än att förgöra sitt eget ofödda barn.”

På samma sätt som Jesus tog tillfället i akt att söka upp kvinnor som var förtryckta och utmanade sin tids sociala konventioner har också Jesuitorden arbetat med och för kvinnor från första början. Ignatius arbetade tillsammans med troende kvinnor under hela sitt liv. Han tog emot deras hjälp när han var en utfattig pilgrim och arbetade för deras framgång på ort och ställe, när han etablerat sig i Rom och universellt, när han sände ut missionärer i hela världen. I modern tid antog den 34:e generalkongregationen beslutet att kämpa mot alla sociala orättvisor som beror på könsdiskriminering, vilket också återspeglas i dess dekret 14, ”Jesuiter och kvinnans situation i kyrkan och i det civila samhället” som behandlar relationen mellan kvinnor och Jesuitorden i hela världen.

Vissa inflytelserika röster hävdar att det finns ett nollsummespel i konflikten mellan kvinnans ”reproduktiva rättigheter” och det ofödda barnets rätt att leva. Vi jesuiter bör finnas med bland dem som demonstrerar för den uppenbara förbindelsen mellan kvinnans rättigheter och respekten för livet i alla dess former. Påven Johannes Paulus II bejakar detta samband när han skriver: ”När man å det bestämdaste förkastar ’pro-choice’ är det nödvändigt att tappert förespråka ’pro-woman’ och stå upp för ett val som verkligen gynnar kvinnorna. Det är just kvinnorna som i själva verket betalar det högsta priset inte bara för moderskapet utan än mer för dess tillintetgörande, för att livet – det barn som avlats – blir kvävt. Den enda redbara uppfattningen i detta fall är en djup solidaritet med kvinnan. Det är inte rätt att överge henne.”

Det offentliga samtalet om abort i ett pluralistiskt samhälle

USA har förmånen att vara ett pluralistiskt samhälle med en vital tradition av tanke- och yttrandefrihet. Att leva i en miljö präglad av så mång-facetterade kulturer, seder och idéer är ett sällsynt privilegium historiskt sett. Fastän berikande kan detta också vara frustrerande och leda till konflikter. Det som sammanbinder Förenta staterna är en tradition där tolerans och ömsesidig respekt för andras divergerande uppfattningar är stadfäst i Bill of Rights som bestämmer individens rättigheter och ingår i den amerikanska konstitutionen.

Som katoliker och jesuiter vill vi självfallet leva i ett land där alla medborgare, valdeltagare och domstolar på ett konsekvent sätt ger företräde åt ett legalt erkännande och ett skyddsvärde till förmån för de ofödda. Vi ser ljust på vissa tecken som visar att den allmänna opinionen i viss mån svängt från en liberal syn på att abort skall vara lätt att tillgripa, och det är uppmuntrande att nya opinionsundersökningar visar att allt färre amerikaner betecknar sig som pro-choice-anhängare. Dessutom är det lovande att alltfler unga amerikaner – som är under 30 år och således växt upp efter fallet Roe v. Wade – engagerar sig aktivt för pro-life.

Men vi måste vara medvetna om att formuleringar som ”rätten till liv”, ”frihet”, och ”strävan efter lycka” och ”människans inneboende värdighet, jämlikhet, och att alla medborgare i den mänskliga familjen har samma oförytterliga rättigheter”, som det står i flera dokument som exempelvis i Oavhängighetsförklaringen och i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, är omstridda formuleringar som andra uppfattar annorlunda än vi. När man är medveten om detta kan man inta två olika attityder, men bara en av dem är framkomlig i det långa loppet. Det ena alternativet är att välja att inta en sekteristisk ståndpunkt, vilket avgjort aldrig varit den dominerade linjen i kyrkans långa tradition. Det skulle innebära att vi isolerade oss för oss själva i en ond värld och befattade oss så lite som möjligt med samhällsbyggande, lagstiftning och den så kallade dödens kultur. Kanske skulle vi känna oss bättre till mods för en begränsad tid, kanske skulle vi kunna odla illusionen om att vi tillhör de sista moraliska människorna i en korrumperad värld, men det skulle vara att inte ta sitt sociala ansvar.

Ett mer tilltalande förhållningssätt är att varken fly eller dominera i ett pluralistiskt sammanhang. Detta sätt förbinder oss att på ett engagerat sätt bearbeta dem som från första början har en annan uppfattning än vi i vissa frågor och försöka skapa konsensus när det går genom att bygga från grunden på de övertygelser som vi kan komma överens om. Samtidigt måste vi fortsätta med att klarlägga frågorna och med våra argument övertyga dem som inte delar våra övertygelser. Detta sätt – att lägga fram argument i stället för att tvinga sig på – har beskrivits av en amerikansk jesuit och teolog som hette John Courtney Murray och levde under förra århundradet. Samtidigt som han pläderade för tolerans och ömsesidig dialog varnade han för alla slag av moralisk relativism som skulle kunna leda till en misströstan om att någonsin nå fram till övertygelser om att det finns fundamentala sanningar i existentiella mänskliga frågor. Ett annat sätt att beskriva samma sak är att säga att vi jesuiter ägnar oss åt att minska klyftan mellan den civila lag som gäller i ett land och de moraliska bud som vi uppfattar som rätta. Vårt långsiktiga mål är att det ofödda barnet skall tillerkännas laglig rätt och lagligt skydd ända från konceptionen.

Inom den närmaste framtiden kan vi inte realistiskt förvänta oss att vinna ett fullständigt gehör hos alla dem som deltar i abortdebatten. Vi måste lyssna med respekt till andras uppfattningar på samma sätt som vi förväntar oss att själva få en rimlig chans att bli hörda när vi framför våra argument mot abort. Vår tilltro till den övertygande kraft, som ett välmotiverat framställt försvar för den ståndpunkt som pro-life representerar, inger oss mod, även om vi vet att vi har en lång väg framför oss. Att nå ända fram till målet lär dröja men att uppnå konsensus om det mest flagrant onda, som till exempel extremt sena aborter kan bli möjligt snabbare än vi förväntar. Under tiden är vår gemensamma kallelse att fortsätta att vara solidariska med de ofödda, ”våra minsta bröder och systrar” (Matt 25:40) genom att be och vara politiskt aktiva.

Idag, som under vår nära 500-åriga historia, vill vi jesuiter fortsätta att bedriva en rad olika verksamheter och ta på oss olika uppgifter i kyrka och samhälle. Vi jesuiter vill tillsammans med våra kolleger fortsätta att framföra ett trovärdigt budskap om respekten för livet, särskilt respekten för de ofödda barnen. Alla Guds döttrar och söner, speciellt de mest sårbara och de som ännu inte är födda, måste mötas med respekt och få skydd av vårt lands lagar.

Översättning: ANNA MARIA HODACS   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän