Skrivelse från Romersk katolska kyrkan till Kommittén om barn i homosexuella familjer

Skrivelse från Romersk katolska kyrkan till Kommittén om barn i homosexuella familjer Romersk katolska kyrkan avger denna skrivelse till den parlamentariska kommittén som har tillsatts av regeringen med uppdraget att undersöka och analysera frågan om barn i homosexuella familjer, särskilt "de rättsliga skillnader som i dag finns mellan homosexuella och heterosexuella par i fråga om möjligheten att adoptera och att utses till särskild vårdnadshavare."

Ställningstaganden i korthet

Våra överväganden och ståndpunkter grundas på övertygelsen att staten har en skyldighet att ge barn bästa möjlighet att växa i en trygg familjemiljö samt att vårdas av både en far och en mor.

Vårdnad

Vi anser att en person som är biologisk förälder till ett barn ej får fråntagas vårdnaden om sitt barn endast p.g.a. sin homosexuella läggning. Vid en vårdnadstvist mellan föräldrar från ett tidigare heterosexuellt förhållande ska inte den föräldern som visat sig ha en homosexuell läggning diskrimineras. Den sexuella läggningen ska alltså inte i sig vara utslagsgivande i vårdnadstvister.

En ensamstående persons rätt att adoptera

Vår grundhållning är att endast äkta makar i ett heterosexuellt förhållande ska få adoptera barn. Vi motsätter oss alltså nuvarande svenska lagstiftning som ger möjlighet till adoption för en ensamstående person. Vi föreslår att lagen ändras så att denna möjlighet avskaffas.

Styvbarnsadoption

Eftersom vi värnar om äktenskapets särställning och den biologiska föräldraskapets betydelse anser vi att en homosexuell person inte ska få adoptera den andra partnerns biologiska barn, s.k. styvbarnsadoption. Barnet skulle vid ett sådant förfarande kunna få tre föräldrar och den biologiske föräldrars betydelse och ställning skulle därmed också urholkas. Däremot anser vi att den sammanboende partnern, den s.k. medföräldern, i princip ska kunna få rättslig vårdnad om barnet, om den biologiska föräldern avlider eller om den biologiska föräldern inte har vårdnad om barnet.

Insemination eller in-vitrobefruktning

Vi säger nej till att insemination eller in-vitrobefruktning ska tillhandahållas homosexuella par. Vi anser att barnets väl ska vara styrande, inte homosexuella personers önskan att skaffa barn. Barns bästa tillvaratas genom att stärka deras möjlighet att växa upp med både en far och en mor.

Adoption av icke-biologiska barn

Vi tar avstånd från att ge möjlighet till homosexuella par att adoptera icke-biologiska barn från exempelvis utlandet. Barn, i synnerhet barn i en utsatt situation, behöver både en far och en mor.

Bakgrund till och grund för ställningstagandena i skrivelsen

Etiska källor

Den katolska traditionen betraktar familjen som den naturliga institutionen i vilken man och kvinna förenar sig, genom vilken barn kommer till och i vilka alla medlemmar har gemensamt blodsband och ett hushåll. Denna syn grundas på en långvarig allmänmänsklig erfarenhet och reflektion som belyses av kyrkans heliga texter, Bibeln, samt av kyrkans läroämbete. I vår tradition finns det inte någon principiellt motsättning mellan naturen och uppenbarelsen, mellan det som man med förnuftet och samvetet kan komma fram till och vad Gud föreskriver i Bibeln.

Familjens betydelse

Det är naturligtvis så att många hushåll, inte minst i Sverige, inte motsvarar idealet av den familj som Bibeln uttrycker. Det finns familjer där en förälder försvunnit genom död, skilsmässa eller separation. Det finns också familjer där barnen inte delar några blodsband alls med föräldrarna som till exempel vid adoption eller i fosterfamiljer. I alla dessa fall, där barnen mycket väl kan klara sig och där de mycket väl kan få all nödvändig kärlek och omsorg, finns det inte desto mindre en förlust, en avsaknad eller en tragedi som är beklagansvärd. Barnen saknar den ena eller bägge föräldrarna.

Denna instinktiva övertygelse att ett barn behöver både en pappa och en mamma förekommer naturligtvis även bland homosexuella föräldrar. I älskade barn, en bok där homosexuella föräldrar skriver om sina barn, berättar flera lesbiska kvinnor om sina funderingar kring beslutet att skaffa barn(1). Valet stod mellan att få barnet genom insemination eller tillsammans med en homosexuell man.

Elisabet Eknäs skriver till exempel: "Men hur ska vi hitta en pappa som passar oss? åka till Danmark för en insemination? Anonymt och inga relationsproblem med pappan. Men någonstans inom mig känns det ändå inte riktigt bra. Jag skulle nog inte själv vilja vara utan pappa. Kan jag då välja det för mitt barn?" (ss 12-13)

Maria Edqvist instämmer: "Jag träffade ändå en del lesbiska som hade skaffat barn på olika sätt. Sökte omedvetet sådana kontakter. Och det som fick mig att fatta beslutet, var en envis, malande tanke att jag inte hade rätt att bestjäla mitt barn på hans eller hennes far"(s 17). Annette Lundborg är mer kategorisk. Hon skriver: "Ett barn behöver sin mamma och sin pappa. Ett barn behöver kärlek, massor av kärlek. Ett barn behöver starka och goda förebilder" (s 38).

Frågan är alltså om vi vill förbättra eller försämra möjligheterna för våra barn att växa upp i ett hem där det finns både en pappa och en mamma; om vi vill förstärka eller försämra familjens ställning i samhället. Anders Agell, professor emeritus i civilrätt i Uppsala, har i flera arbeten visat att det i Sverige skett en progressiv utarmning av familjens rättsliga status under 1900-talet(2). Denna utvecklingen har skett genom att äktenskapet alltmer fråntagits sin sociala särställning, genom att familjens stabilitet tillmäts avtagande betydelse, genom att individens (dvs. den vuxne individens) frihet prioriterats framför familjens väl och genom att hemarbetet behandlats alltmer fientligt. Följden av denna utveckling är att Sverige uppvisar en av världens sämsta statistik när det gäller familjestabilitet, dvs. varaktigheten av relationer mellan föräldrar inom familjen.

Barnets väl och familjen

I direktivet för den parlamentariska kommitté står det att kommitténs bedömning "skall utgå från principen om barnets bästa"(3). Principen om barnets väl är starkt förankrad i svensk lagstiftning och vårt land har varit en av de ivrigaste förespråkarna för FN:s konvention om barnets rättigheter. I artikel 4 i barnkonventionen står det att barnets bästa alltid ska beaktas när åtgärder som rör barn vidtas. I Sverige har vi t.o.m. en barnombudsman som har skyldigheten att omsätta konventionen i praxis. Men i debatten om barnets väl glöms ofta bort att samma grundtext uttrycker konventionsstaternas övertygelse att, som det står, "familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället." (4)

Risk finns att om barnet berövas sitt givna livsrum kommer det alltmer att få leva under de vuxnas villkor och nycker utan den trygghet som den stabila familjen kan ge. Barn får inte betraktas i huvudsak som människor vars liv bestäms av den vuxna världens krav och skiftande värderingar.

Diskriminering av homosexuella personer

Frågan huruvida homosexuella par ska få adoptera handlar först och främst om familjens ställning i samhället och barnens bästa. Den handlar inte om diskriminering av homosexuella. Hans Ytterberg, ombudsman mot diskriminering på grund av sexuell läggning, har fel när han hävdar att så är fallet. (5)

Vi lever i ett samhälle som i mångt och mycket är sexfixerat. Den sexuella njutningen har kommit att tillmätas större betydelse än de flesta andra värden. Detta har naturligtvis exploaterats flitigt av marknaden. Sex säljer bra och lockar oss alla eftersom det berör mycket starka mänskliga behov: behovet att älska och att bli älskade, behovet att överleva och att fortplanta sig. Människan ska bejaka sin sexualitet. Den är en del av vår natur. Frågan är dock i vilken utsträckning en människas sexualitet ska bestämma personens identitet. Att beteckna någon som homosexuell, bisexuell, eller heterosexuell är en alltför snäv och fattig beskrivning av en människa. Människan är ju oändligt mera än sin sexuella läggning

Enligt katolsk tradition är människans sexuella drift eller lust moraliskt neutral. Detta innebär att personen inte betraktas som moraliskt bättre eller sämre för att han eller hon har en starkare eller svagare lust, eller för att denna lust är riktad till personer av samma eller andra könet. Vad som bedöms och är moraliskt relevant är människans fria och medvetna handlingar.

Tragiskt nog förekommer det orättvis diskriminering av homosexuella personer i vårt samhälle. De förvägras anställning, avskedas, trakasseras, mobbas och misshandlas på grund av sin sexuella läggning. Detta är helt oacceptabelt. Katolska kyrkan vill vara en bundsförvant i kampen mot dessa orättvisor. Katolska kyrkans katekes, som är dess mest normerande dokument i dogmatiska frågor, säger att homosexuella människor inte ska diskrimineras (# 2358).

Orättvis diskriminering mot homosexuella sker när dessa särbehandlas i frågor och situationer där deras sexuella läggning är ovidkommande. Sexuell läggning är normalt inte ett relevant kriterium när det gäller till exempel att anställa en person för att utföra ett arbete som inte har med sexuell läggning att göra. Det finns inte heller några sakliga skäl att beröva homosexuella personer, såsom individer, civila rättigheter. Om Sverige tillåter att ensamstående personer får adoptera, vilket vi beklagar, anser vi att adoptantens sexuella läggning i sig inte är ett relevant kriterium för att avslå någons begäran att få adoptera. Samma sak gäller vårdnadstvister. Sexuell läggning bör inte vara utslagsgivande i bedömningen av en förälders lämplighet att ta hand om sitt barn. Ingen klok person betvivlar att en homosexuell person kan vara lika kapabel att ge sitt barn den kärlek och omsorg han eller hon behöver.

Det finns dock objektiva och etiskt relevanta skillnader mellan homosexuella och heterosexuella par som motiverar en särbehandling. Till dessa hör förmågan att fortplanta sig eller alstra barn, med andra ord, den biologiska fruktbarheten. I dagens moderna samhälle där vården erbjuder en uppsjö av tekniskt avancerade behandlingar för att råda bot på ofrivillig barnlöshet och komma förbi många forna naturliga hinder kan detta påstående anses vara förlegat. Detta är dock ingalunda fallet. Tvärtom är det just på grund av de bioetiska utmaningar som den moderna sjukvården ställer oss inför, i synnerhet rörande assisterad befruktning, som den antropologiskt viktiga skillnaden mellan heterosexuella och homosexuella par är så viktig att framhäva

Föräldrarnas relation till barnen

Sedan urminnes tid har etik och moral associerats med reciprocitet, dvs. ömsesidighet i mänskliga förhållanden. Jesus föreskrev, som så många andra religiösa ledare före och efter hans tid, den "gyllene regel" som säger att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Men Jesu etik innehöll många råd och bud som gav den "gyllene regeln" ett bestämt sakligt innehåll.

Vad som är nytt idag är att "den gyllene regeln" har tömts på sitt innehåll. Eftersom vi i vårt multikulturella och sekulariserade samhälle inte kan komma överens om vad som är rätt och fel anses det viktigt att åtminstone komma överens om att respektera varandras skilda åsikter. Om två män eller två kvinnor vill leva ihop som par och skaffa barn tillsammans finns det inga tvingande argument, accepterade av alla idag, som kan förhindra detta. Det viktiga, anses det, är att alla inblandade ger sitt samtycke. Denna kontraktuella eller reciprocitetsbaserade etik bygger alltså på likheten, friheten och rätten för parterna att själva bestämma över sina liv. Det hör också till denna etik att parternas skyldigheter till varandra upphör när den ena partner drar sig ur samt att det inte ingår i själva reciprocitetsprincipen att beakta utomståendes intressen.

Förhållandet mellan föräldrar och barn präglas varken av likhet eller frihet. Barnet har inte tillfrågats om han eller hon vill födas och har inget val vad gäller hemadress. Denna relation är totalt asymmetrisk, utan någon som helst ömsesidighet. Barnet föds utlämnat åt sitt öde, värnlöst och helt beroende av sina föräldrar. Men detta nya mänskliga liv ställer, i kraft av sin okränkbarhet, etiska krav som bryter partnernas reciprocitet. I och med barnets intåg i föräldrarnas värld måste dessa beakta någon annans intressen. Den strikt konsensuella relationen, baserad på reciprociteten mellan föräldrarna, upphör och ger istället upphov till familjen.

Barnets ursprung och identitet

I en heterosexuell relation blir barnet i bästa fall till genom den kärlek som förbinder föräldrarna. Föräldrarna medverkar, även omedvetet, i en skapelseprocess som övergår deras vilja. Det ofödda och framfödda barnet är också en gåva av själva livet, resultatet av livets egna byggstenar. Föräldrarna medverkar i någonting mycket större än vad de själva anar. Barnet är inte bara resultatet av föräldrarnas vilja men också delaktighet i skapelsens pågående process. Senare kommer barnet att börja ställa frågorna som utgör en väsentlig del av hans eller hennes mänskliga dignitet: Vem är jag? Varför finns jag till? Varifrån kommer jag? Vart är jag på väg? Det finns en obestämdhet i människans ursprung som väcker dessa frågor och som sporrar barnet att söka efter svaren.

När ett homosexuellt par bestämmer sig för att skaffa barn förloras mycket av denna dimension, av denna obestämdhet i människans ursprung. Eftersom barnet inte kan alstras på ett naturligt sätt måste det planeras och produceras. Barnet möjliggörs uteslutande tack vare antingen teknologiskt snille eller medverkan från ett tredje part. Föräldrarna deltar inte på samma naturliga sätt i att förmedla livet. Ur ett antropologiskt perspektiv är barnet ett verk som frambringats som ett välplanerat projekt.

Aristoteles införde distinktionen mellan po’esis och praxis(6). Po’esis är tillverkningen av något nytt, en medvetet och resultatinriktad skapande process vars resultat tillhör konstnären själv. Byggnaden, tavlan, skulpturen kommer till genom po’esis och konstnären har ensam upphovsrätten. I ett homosexuellt parförhållande kan bägge partner inte bidra på samma villkor till barnets tillblivelse. Ytterst är det bara en partner som har "upphovsrätten". Medmamman eller medpappan står utanför. Obestämdheten och den naturliga gemenskapen i barnets tillblivelse förloras.

Fram till för drygt tjugo år sedan kom barnen till uteslutande genom mänsklig praxis, dvs. genom människans medverkan i något som också övergår hennes egen vilja. I den kristna traditionen har människans delaktighet i skapelseordningen betraktats som en väsentlig del vår livsåskådning. Det är genom att göra Skaparens vilja, genom att gå in i skapelsens mysterium, som människan också kan få del av den nya skapelsens nåd i Kristus. Vad blir följderna av att vi numera tror oss kunna förbigå denna ordning och frambringa liv på nytt sätt, enligt egna önskemål?

Man kan mot dessa argument invända att barn inte bara planeras på detta vis av homosexuella par. Många heterosexuella par lider av ofrivillig barnlöshet och väljer att föda sina barn genom konstlad befruktning. Det stämmer, och därför anser vi att de frågor som kommittén har till uppgift att besvara inte bara angår homosexuella par. De berör väsentliga egenskaper som alla människor delar.

Katolska kyrkan menar att fortplantningen och det sexuella umgänget hör intimt samman. Därför säger hon nej till konstlad befruktning både inom och utanför kvinnans kropp, med eller utan extern donator. övertygelsen att det sexuella umgänget dessutom bör förbehållas äkta makar erbjuder, enligt vår uppfattning, de bästa förutsättningarna för att ett barn ska tas emot och växa i en trygg familjemiljö.

Sammanfattning

Denna framställning har syftat till att visa att frågan om barnets väl måste besvaras inom ramen för en mycket mer ingående reflektion över äktenskapets och familjens antropologiska betydelse och juridiska status. Detta gäller även homosexuella pars möjlighet att adoptera.

Vi har i och för sig tagit del av rön som visar att barn inte lider någon skada när de växer upp med samkönade föräldrar. En forskningsöversikt över hela sextio vetenskapliga artiklar sammanställd av Sune Innala för Justitiedepartementets räkning visar en rörande enighet bland forskare. Samtliga studier visar inte bara att barn som växer upp med homosexuella föräldrar inte lider några men utan också att homosexuella fäder dessutom är bättre vårdare än sina heterosexuella kollegor eftersom de ger barnen "mer omtanke, betonar verbal kommunikation i större utsträckning och anstränger sig mer än heterosexuella fäder att skapa stabila hemförhållanden och positiva relationer till sina barn." (7)

Sådana forskningsresultat måste beaktas och kompletteras med mer forskning, i synnerhet om utländska adoptivbarns situation i Sverige. Samtidigt torde det vara omöjligt att lägga fram vetenskapliga rapporter i dessa frågor utan bakomliggande politiska och personliga motiv. I sociologi och psykologi är risken stor att hitta vad man är ute efter och att missa vad man inte vill se. Vad som behövs är en grundlig och saklig diskussion om de fundamentala frågor som ämnet berör, speciellt människosynen, familjens ställning i samhället, och framför allt barnets bästa.

Denna skrivelse är författad av teologie doktor Axel Carlberg och har föredragits i arbetsgruppen för social-etiska frågor i Stockholms Katolska Stift. Adress till författaren är: Teol dr Axel Carlberg, Sandgatan 8, 223 50 Lund.

Skrivelsen undertecknas av Madeleine Fredell, generalsekreterare för Justitia et Pax, Kommissionen för Rättvisa och Fred i Stockholms Katolska Stift, enligt uppdrag av Biskop William Kenney, hjälpbiskop i Stockholms Katolska Stift.

Stockholm den 6 november 2000

e.u. Madeleine Fredel
Generalsekreterare
Justitia et Pax Box 4114

Biskop William Kenney
Katolska Biskopsämbetet
102 62 Stockholm

 

1 Greger Edman (red.), älskade barn. Homo- och bisexuella föräldrar berättar, Carlsson Bokförlag, Stockholm, 1996.
2 Anders Agell," Individ, familj, stat. Om värderingar i familjrättslagstiftningen under 1900-talet," Svensk Juristtidning 1984, ss 715-739.
3 Kommittédirektiv. Barn i homosexuella familjer. Beslut vid regeringssammanträde den 4 februari 1999. Dir. 1999:5, s. 1.
4 Se inledningen till Barnkonventionen på
http://www.bo.se/hela_bk.asp#
5 Se Hans Ytterberg, "Dåliga argument om adoptioner", Upsala Nya Tidning, den 30 augusti 2000.
6 Se t ex Erwin Bischofberger, "Homo Creator", i Med hjärtats öga. Studier och essayer tillägnade Lars Cavallin på sextioårsdagen 15 augusti 2000, Catholica, 2000, s. 78.
7 Sune Innala, Forskningöversikt Ju 1999:2, augusti 1999, s. 13.
    upp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän