Herdabrev för Livets söndag 14 december 2003

Ensam och tillsammans

Människan är skapad till Guds avbild. Gud är en till sitt väsen och tre till personerna. Detta återspeglas i att varje människa är unik och oersättlig, samtidigt som hon är menad för gemenskap, dialog och relation. Människan kan bara förstå sig själv utifrån sin värdighet som Guds avbild. Denna okränkbara mänskliga värdighet har kommit alla människor till del och den måste vi också försvara när den sätts ifråga. Gud har inte skapat människan till ett liv i ensamhet (jfr 1 Mos 2:18). Men många människor idag lever långt borta från denna av Gud tänkta gemenskap. Ensamhet och isolering är ett växande problem, inte bara bland äldre utan också bland yngre. De flesta hushåll i Stockholm idag är singelhushåll.

Det finns ibland en rädsla för djupa och livslånga relationer som gör att man riskerar att fastna i en spiral av ständiga partnerbyten. En slags modern polygami och polyandri riskerar att tränga undan äktenskap och familj som den naturliga – och övernaturliga – miljö, där man lär sig att leva i gemenskap och växa upp till en harmonisk människa. Familjen är samhällets urcell och behöver ett bättre skydd i ett allt mer individualistiskt klimat. Risken är annars att vi får allt fler sårade människor, som aldrig har fått erfara den helande miljö och den grundtrygghet som ett gott familjeliv ger. De flesta människor är ju kallade att leva i äktenskap och familj och att där bli helgade genom att leva efter Guds vilja och till hans ära.

Samtidigt finns det också en ”helgad ensamhet”: man kallas genom Guds tilltal eller utifrån omständigheterna - eller väljer det själv – till ett liv i ensamhet för Guds rikes skull. I vår tid där sexfixeringen riskerar att förslava människorna får den sexuella avhållsamheten för Guds skull en allt större profetisk innebörd. Samtidigt blir det allt svårare för människor att leva detta liv, som ständigt utsätts för frestelser av alla slag och som förlöjligas och misstänkliggörs. Det är en av Kyrkans stora pastorala uppgifter att hjälpa människor som av olika skäl lever ett sådant liv att se det som en kallelse till en djupare Kristus-vänskap. Det är speciellt viktigt att hjälpa de unga, som ännu inte hittat sin definitiva livskallelse, att leva ett liv i kyskhet som förberedelse. I vår tid och miljö blir både sexuell avhållsamhet och sexuell trohet inom äktenskapet viktigare än någonsin som ett tecken på Kristi trohet mot sin Kyrka och på hennes oförbehållsamma ja till honom.

Genom dopet blir den värdighet vi redan fått genom skapelsen som Guds avbild ännu större: vi blir Guds boning och tempel. I våra församlingar försöker vi förverkliga vad det innebär att leva tillsammans som bärare av denna värdighet, som systrar och bröder i Guds heliga folk. Det är viktigt att våra församlingar tar emot var och en som söker sig dit, som om det var Kristus själv som kom till oss. De som har svårt att ta sig till kyrkan förtjänar speciell omsorg: gamla, sjuka och funktionshindrade, ja, alla som av olika skäl riskerar att hamna utanför gemenskapen.

År 2003 har blivit utsett till ett Europeiskt handikappår. Syftet var att öka medvetenheten om den rätt till skydd mot diskriminering som människor med funktionshinder har och att hjälpa oss alla att se hur vi kan underlätta livet för dem. Projektet ”Dubbel utsatthet”, som vi katoliker har gemensamt med syrisk-ortodoxa och muslimer, har belyst den svåra situation som invandrare med funktionshinder och deras familjer befinner sig i. En enkät har också gjorts för att se om våra kyrkor och kapell är tillgängliga för våra funktionshindrade gudstjänstbesökare. Jag hoppas att det kan leda till att alla människor, oavsett hälsa, skall få det lättare att delta i våra gudstjänster och övriga aktiviteter. Respekt har också spritt information om dessa frågor och så inspirerat till reflektion och engagemang.

För oss kristna är dessa frågor särskilt viktiga, eftersom vi tror att alla är skapade till Guds avbild och är lika viktiga i hans ögon. När Gud själv blev människa i Jesus Kristus visade han alla dem speciell omsorg och ömhet som av olika anledningar kände sig utanför gemenskapen. Till dem var han mycket angelägen att förmedla den goda nyheten om Guds ankomst till världen. ”Jubla, du dotter Sion, höj glädjerop, du Israel. Var glad och fröjda dig av allt hjärta, du dotter Jerusalem” (Sef 3:14).

Oftast ser människor med funktionshinder inte på sig själva som särskilt annorlunda. Deras handikapp ligger vanligtvis inte i dem själva utan i de hinder som friska människor vållar dem: ett språk som de inte förstår, fordon och lokaler som de inte kan ta sig in i eller aktiviteter som de inte kan delta i. Dessa våra bröder och systrar vill vara med. De vill be, samtala och leka med oss. För tre år sedan riktade påven Johannes Paulus II dessa ord till en grupp funktionshindrade: ”Er närvaro här är en bön om hjälp, men framför allt en utmaning till vår individuella och kollektiva själviskhet; den är en inbjudan till nya sätt att vara tillsammans. Ert sätt att vara ifrågasätter en viss syn på livet som bara värdesätter tillfredsställelse, utseende, snabbhet och effektivitet” (3.12.2000).

Idag, när vi i vårt stift firar Livets söndag och frikostigt vill dela med oss av våra tillgångar till Livets fond genom den kollekt som tas upp i alla våra gudstjänster, vill jag också uppmärksamma den diskriminering som drabbar de funktionshindrade i fosterstadiet. Modern fosterdiagnostik kan nämligen redan på ett tidigt stadium upptäcka många sjukdomar och kan användas för att ”välja bort” svaga eller sjuka barn. Nordens katolska biskopar har uttalat sig tidigare i denna fråga och sagt att ”hinder eller handikapp gör dessa barn på intet sätt mindre värdiga att få del av livets gåva och erfara Guds och sina medmänniskors kärlek. Kyrkan motsätter sig varje form av diskriminering baserad på hälsotillstånd eller kön och hävdar med bestämdhet alla människors fundamentala och lika värdighet” (Att värna om livet, 1999).

De funktionshindrade får en allt större profetisk, ja, nästan sakramental roll i ett klimat, där man ser ner på mänsklig svaghet och skröplighet . Evangeliet påminner oss om Guds förkärlek för de små, för dem som inte har någon annan försvarare än han. Kyrkan vill vara den miljö där de som annars hamnar utanför känner sig hemma. Det beror på var och en av oss om våra församlingar kan bli ett äkta hem. Eftersom Gud som i sig själv är en treenig gemenskap har kallat oss till ett liv tillsammans, får ingen av oss som redan lever i en gemenskap blunda för den som är övergiven och ensam. Det är vår stora glädje att få dela med oss av den gemenskap, som Gud själv är i sitt treeniga mysterium och som han ger oss i sin Kyrka. ”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er” (Fil 4:4).

+Anders Arborelius ocd


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän