Hoppets triumf över vetenskapen

Parkinsonspatient: därför anser jag att forskning på mänskliga embryon är fel. Artikel av Mark Derr i New York Times, 25 februari 2004.

Efter att jag fick diagnosen Parkinsons sjukdom för två år sedan, i en relativt ung ålder av 52 år, läste jag allt jag kunde om sjukdomen. Min prognos är dyster: en lång bana utför mot såväl fysisk som mental oförmåga.

Detta ska inte hända mig, sade jag, och började mäta min fysiska tillbakagång. Jag är ung nog att kanske kunna dra fördel av medicinska framsteg, speciellt inom hjärnforskning. Kanske att jag med hjälp av nya mediciner skulle kunna undvika att ta L-dopa, den bästa medicinen för Parkinsons, som dock tappar i effektivitet efter en tid. Bättre mediciner kommer att finnas, sade jag till mig själv.

Så varför välkomnade jag inte nyheten att forskare i Sydkorea har klonat mänskliga embryon och tagit ut livsdugliga stamceller från dem? När allt kommer omkring, så sade en av forskarna att deras mål var ”inte att klona människor utan att förstå orsaken till sjukdomar”, och en av de sjukdomar som oftast nämndes var Parkinsons. Forskarna menar att de en dag kanske kommer att kunna utveckla stamceller till hjärnceller, som kan ersätta de som dör eller försvagas av Parkinsons.

Jag vet att en del av min reaktion är min helt personliga: jag tror inte att kloning kommer att erbjuda särskilt mycket hopp för Parkinsonspatienter inom snar framtid. Men mina invändningar är också moraliska, etiska, ekonomiska och vetenskapliga.

Att jag känner på detta sätt är inte därför att jag är emot mänsklig kloning, även om så är fallet. Det som oroar mig är att forskare är överoptimistiska vad gäller forskningsresultatens potentiella fördelar. Mänsklig klonings potentiella fördelar, säger de, omfattar att odla njurar och andra organ, nervceller till skadad ryggmärg och nervceller till patienter som lider av sjukdomar som innebär degeneration av nerverna, till exempel Parkinsons.

Sådana spekulationer föder genuint, om än spekulativt, hopp. Det måste vara den mänskliga naturen som vill tro på botemedel, vare sig det kommer från vetenskaplig forskning eller magi. Men etiskt obehag skymmer hoppet i frågan om mänsklig kloning.

Argumentet är, att om de sydkoreanska forskarna passerade en hittills intakt barriär när de klonade ett mänskligt embryo, gjordes det med ett gott ändamål i sikte. Varken forskarna från Sydkorea eller någon annan respekterad forskare skulle ägna sig åt reproduktiv kloning för att skapa ett barn. Slutsatsen är, att om jag motsätter mig terapeutisk kloning dömer jag mig själv – och alla andra med obotliga sjukdomar – till ett liv fyllt av lidande. Jag skulle därmed även motsätta mig vetenskapliga framsteg.

Men att man åberopar mänskligt lidande för att rättfärdiga kloning och andra kontroversiella metoder är oärligt och orättvist. Att de sydkoreanska forskarna säger att deras mål är terapeutiskt ändrar inte det faktum att de klonade ett embryo som hade kunnat bli människa. Att framhålla möjligheterna för framtida fördelar fördunklar de mer fundamentala frågor det hela handlar om.

Och möjligheterna till fördelar verkar avlägsna. Även om man antar att forskarna skulle kunna använda kloning av mänskliga embryon för att odla nervceller speciellt skapta till mig, finns det ingen som säger att de nya nervcellerna skulle överleva efter att ha blivit injicerade i min hjärna. I de försök som hittills gjorts har injicering av nervceller på Parkinsonspatienter inte haft någon större effekt, kanske för att ingen egentligen vet hur hjärnan upphör att fungera hos människor som lider av Parkinsons.

Även om kloning och injicering skulle lyckas skulle det vara dyrt, med liten garanti att försäkringsbolagen skulle betala. Skulle denna medicinska fördel i så fall vara tillgänglig endast för dem som kan betala? Sådana som jag kanske skulle få nöja sig med att vara försökskaniner, något jag skulle föredra att inte åta mig.

Visst kan stamceller från klonade embryon kanske ge forskarna basala insikter i hur organ och celler utvecklas och kanske på sikt ge möjlighet till att utvärdera olika behandlingar. Men i det stadiet det nu befinner sig betyder embryokloning mindre för mig som Parkinsonspatient än andra forskningsområden, som adulta stamceller. I ett av de senaste numren av tidskriften Nature, till exempel, diskuterar forskare behovet av att bättre förstå syftet och möjligheterna för de nervstamceller som finns i alla vuxna hjärnor.

För mig är kompromissen personlig. Jag skulle hellre ge upp möjliga fördelar av forskning på mänskliga embryon än att rusa in i tillämpningar som har så djupa återverkningar på samhället. Så varför inte förklara ett tillfälligt uppehåll för åtminstone mänsklig kloning? Forskare skulle kunna studera de klonade djur och embryon som redan finns för att fastställa deras egenskaper och möjligheter. Och vi andra skulle kunna delta i den nödvändiga debatten om vad det betyder att vara människa.

Mark Derr,
författare och historiker

The New York Times,
25 februari 2004

Källa: The New York Times (www.nytimes.com)    upp

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän