Katolska kyrkans syn på aborträtt för utländska kvinnor

Katolska kyrkan är till sitt väsen gränslös. Med alla människor, oavsett nationalitet, känner kyrkan solidaritet. Ett tecken på detta är den omfattande biståndsverksamhet som kyrkan organiserar på olika sätt bland annat genom Caritas.

Kyrkan värnar också om ”ett generöst Sverige”. För kyrkan är det självklart att våra gränser ska vara öppna för människor som av olika anledningar behöver vårt skydd och vårt bistånd. Det är självklart att kyrkan ställer sig även positiv till att vi frikostigt delar med oss av den sjukvård som finns här i landet, och som jämförelsevis är välfungerande.

Trots denna hållning ställer sig kyrkan tveksam till det förslag som nu diskuteras och utreds om en ändring av nuvarande abortlag så att kvinnor från länder med restriktivare lagstiftning än den svenska ska kunna få abort utförd här. Hon gör detta utifrån sin uppfattning att abort är orätt eftersom man därigenom utsläcker ett spirande människoliv och förhindrar en person att träda ut i vår gemenskap. Tveksamheten till en tänkt lagändring är omtanke om den gravida kvinnan. Det är utifrån det sistnämnda vi här huvudsakligen argumenterar.

I den svenska abortlagstiftningen finns abortförebyggande åtgärder inskriva i såväl förarbetena till nuvarande lag som i själva lagen. Detta är något som sällan uppmärksammas när abortfrågan lyfts upp till diskussion. Vidare säger lagen att kvinnor ska ha möjlighet till samtal och rådgivning såväl före som efter en abort. I Socialstyrelsens föreskrifter är detta klart uttryckt. Sammantaget ser vi detta som ett uttryck för lagstiftarens omsorg om de kvinnor som hamnat i en situation där abort upplevs som en utväg – låt vara en oönskad sådan. Tyvärr har också denna sida av abortlagen kommit i skymundan i den allmänna debatten och dessa i lagen uttryckta intentionerna åsidosätts dessvärre också i praktiken.

Man måste allvarligt ställa frågan hur dessa moment i den svenska abortlagen ska kunna förverkligas om kvinnor från länder med en strängare abortlag än den svenska ska ges möjlighet att få ingreppet utfört inom ramen för svensk sjukvård. Tidsgränserna för legal abort är snäva, och måste så vara. Detta försvårar – ja till och med omöjliggör – de samtal som lagstiftaren förutsatte ska ske före själva ingreppet. Även de samtal kvinnan har rätt till efter ett abortingrepp försvåras.

Till detta kommer så rent semantiska svårigheter. Känslig konsultation av denna art är svårgenomförbar genom tolk.

Här ser vi en uppenbar fara: Den svenska sjukvården tar endast själva ingreppet på sitt ansvar, men lämnar i övrigt kvinnan i sticket. Varje medicinsk åtgärd är förenad med större eller mindre risker. Detta gäller även aborter. Vem tar ansvaret för den medicinska uppföljningen?

Vid medicinska behandlingar som utförs i Sverige på utländska medborgare svarar sjukvården i det andra landet för den eftervård som kan behövas. Sådana möjligheter saknas vad vi förstår för de abortsökande kvinnorna.

Vi vill med detta inlägg peka på de komplikationer som är förknippade med en lagändring som möjliggör att kvinnor från andra länder kan få abort i vårt land. Vi gör det utifrån den katolska synen att livet är en gåva och att det är varje människas kallelse att skapa levnadsförhållanden som gör att kvinnan - och mannen - oavsett var i världen de bor, inte ser abort som en utväg, utan att de utan reservation kan bejaka det spirande livet som en gåva.

Respekts råd - maj 2005    upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän