Kristi kropp har AIDS

av Axel Carlberg OP, Katolskt magasin 2003 nr. 1

Dag 1. Elddopet

Vi bad på planet på väg ner till Kenyattas internationella flygplats. Mycken bön skulle komma att behövas under resans lopp. Arnold Rodrigues, en kenyansk läkare av indisk härkomst, hade tagit på sig ansvaret att lägga upp vårt intensiva program. Som engagerad katolik ville han att vi skulle se och förstå så mycket som möjligt av situationen under vårt korta besök.

På väg till Moder Teresas systrar passerar vi en gata kantad med små verkstäder där det arbetas för fullt, söndagsvilan till trots. Hantverkarna har bråda dagar. De tillverkar kistor. I Kenya dör 700 personer av aids varje dag. Det slår mig att i hela Afrika (som står för 80 procent av världens alla aidsoffer) dör avsevärt fler människor av sjukdomen varje dag än antalet personer som omkom i samband med terroristattackerna i USA den 11 september 2001. Då stannade världen upp. Men här tillhör katastrofen vardagen.

Väl framme hos systrarna visas vi in i ett rum där ett dussin nyfödda barn ligger i sina krubbor. Vi får se en liten flicka som precis har kommit in. Hon har påträffats vid ingången instoppad i en platspåse. Navelsträngen och moderkakan hade ännu inte klippts av. Systern säger: ”Föräldrarna hotar att döda barnen om vi inte tar emot dem.” Sedan kommer hon fram till oss, stolt bärande en liten flicka som har adopterats av en fransk familj. Kenyaner börjar också att adoptera barn, förklarar hon, men det är en tvetydig utveckling. Om den traditionella storfamiljen tog hand om barnen skulle det inte behövas.

I nästa rum träffar vi äldre barn som ofrivilligt lämnats kvar av sina föräldrar som dött av aids. Enligt officiella siffror finns det 845 000 föräldralösa barn i Kenya till följd av epidemin; den siffra som nämns oftare under våra samtal är emellertid 1,2 miljoner. Rent statistiskt är en tredjedel av dessa barn också hiv-smittade.

Senare på kvällen träffar vi James Kamau, en 40-årig f d affärsman som förlorat sitt arbete och sedermera blivit aids-aktivist. Han har lätt att le och berättar för oss att han själv är hiv-smittad och nu kämpar för att föra upp aids-epidemin på landets politiska agenda, inte minst inför presidentvalet den 27 december. Trots att 15–20 procent av befolkningen är smittad, säger han, verkar politikerna fortfarande ignorera problematiken. Deras brist på initiativ har redan kostat många liv. Det första fallet av aids i landet rapporterades 1984. Men det var först 1997 som hiv/aids förklarades vara en nationell katastrof – och det dröjde ytterligare två år innan en nationell strategi utarbetades för att bekämpa smittan.

Dag 2. Perforerade kondomer

Vi körs till en sliten kontorsbyggnad i centrala Nairobi, där Kenya Catholic Secretariat håller hus, och får där träffa Margareth Ogollo, en dynamisk barnläkare som har tillsyn över den katolska sjukvården i landet. Det är en viktig post. Katolska institutioner ansvarar för hela 40 procent av sjukvården i landet och vårdar hälften av alla aids-sjuka. Dessa upptar numera 51 procent av alla vårdplatser jämfört med 15 procent för bara tio år sedan. Epidemin har förlamat alla andra hälsovårdsinitiativ. Vi får mycket lite tid med henne eftersom hon är upptagen med att intervjua personal och att avsluta sitt arbete. Hon har fått ett nytt jobb i den privata sektorn och verkar både lättad och upprymd. I dagens situation är det inte lätt att förklara kyrkans inställning i fråga om aids-prevention för journalister och allmänhet. ”The bishops give me a hard time sometimes,” säger hon och skrattar. ”Men det finns en präst som har biskoparnas förtroende,” tillägger hon, ”och som menar att användning av defekta, perforerade kondomer eventuellt skulle accepteras av kyrkan bland äkta makar där den ena parten riskerar att smitta den andra.” I Kenya finns det cirka 700 000 s k ”discordant couples” där en av makarna är hiv-smittad.

Senare under dagen träffar vi prästen i fråga. Fader Joe Babendreier är amerikan, tillhör Opus Dei och är kaplan på Strathmore School, en gymnasieskola för pojkar från välbärgade familjer. Han är artig, ödmjuk och uttrycker sig väl. Han är också författare till två skolböcker om aids som används i de katolska skolorna. För honom är aids-prevention en fråga om moralisk fostran, att hjälpa ungdomar att bryta med vissa beteendemönster som leder till att smittan sprids. Grupptrycket under tonåren kan vara svårt att motstå. Det gäller att fostra ungdomar med förmågan att säga nej till sex före och utanför äktenskapet. På frågan om vilket råd han, som präst, ger unga som är gifta och där den ene/a parten redan är smittad förklarar han sin idé om den perforerade kondomen. Lite läckage skulle bibehålla den sexuella aktens integritet och ändå minska smittorisken. Senare läser jag Fader Joes böcker som är både genomtänkta och pedagogiska. Där står det att en droppe blod kan innehålla så många som 100 000 hiv-virus och att ett enda virus kan orsaka aids, som ofrånkomligt leder till döden.

På eftermiddagen har vi ett avtalat möte med chefen för det nationella aidsrådet som har uppgiften att bekämpa aids på folkhälsonivån. Hans intresse för sakfrågorna förefaller vara minimalt. Desto mer engagerade är Cottolengo-systrarna som förestår ett hem för föräldralösa, hiv-smittade barn. Vi ser att barnen mår bra hos systrarna och att de verkar uppfatta människor i allmänhet som goda. Så fort vi kliver ut ur bilen kastar sig barnen över oss. Under vårt samtal hörs skratt och skrik från lekplatsen. Och systrarna rapporterar resans första hoppingivande uppgifter. Under det senaste året har åtta av barnen som varit hiv-positiva, blivit testade igen och då visat sig vara hiv-negativa. Dessutom har de första barnen som de tog hand om för mer än tio år sedan nu hunnit bli tonåringar och mår förhållandevis bra. När jag frågar vilket råd systrarna ger dessa barn inför vuxen-livet och speciellt i frågor rörande sexualitet blir det plötsligt mycket tyst. Sedan utbrister hon: ”Våra ungdomar är precis som alla andra ungdomar. De vill utbilda sig, gifta sig och bilda familj. Men vi är medvetna om att det inte blir lätt.” Sedan berättar hon om det stigma som hiv-smittade personer, inte minst barn, utsätts för. Den närmaste katolska skolan ville inte ta emot barnen av rädsla för att andra föräldrar ska flytta sina barn därifrån. Barnen togs emellertid emot på den presbyterianska skolan, där de nu går. Systrarnas bekymmer över det sexuella intresset hos de tonårsflickor de tar hand om delas av många andra vårdnadshavare och av politiker. Tonårsflickorna är den andel av befolkningen som är mest smittad. Man räknar med att i vissa delar av landet kan så många som hälften av flickorna i åldersgruppen 15–24 år vara smittade.

Dagen är inte slut ännu. Före sängdags har doktor Rodrigues ordnat ett möte med representanter från Catholic Relief Services, en amerikansk hjälporganisation. Wamuyu Manyara and Wilfred Owuor ger oss en mer antropologiskt inriktad förklaring till epidemin. Virusets snabba spridning i Afrika, speciellt på landsbygden, orsakas av en mängd sociokulturella faktorer såsom månggifte, hustruarv (som innebär att en nybliven änka ”övertas” av den avlidnes bror) och ett ritualiserat sexliv där mannen dominerar helt. Öppenhet och dialog mellan parterna är mycket sällsynta. Förmågan att avslöja sin hiv-status för sin partner samt att diskutera det fortsatta samlivet, då ena parten eller båda bär på viruset, förutsätter en ny, mer jämlik syn på förhållandet mellan man och kvinna samt innebär ett stort avsteg från det hävdvunna beteendemönstret. Utan en samtidig satsning för att förstärka kvinnornas självkänsla (empowerment) och främja trohet och öppenhet mellan parterna skulle en kondomkampanj vara meningslös.

Dag 3. Liemannens framfart

Vi tar inrikesflyget västerut till Kisumu, vid Victoriasjön, för att få en inblick i hur hiv-viruset drabbar landsbygden. Just Kisumutrakten är hårt ansatt, med en smittospridning på över 30 procent av befolkningen. En ambulans hämtar oss vid flygplatsen och kör oss tio mil söderut, till ett sjukhus som drivs av Adventistsamfundet, men som finansieras till stor del av katolska medel. Sjukhuset är förhållandevis väl utrustat och bemannat, men till vår förvåning är många bäddar tomma. Finns det inte tillräckligt med personer som behöver vård? Visst finns det potentiella patienter, får vi veta, men även ett relativt kort besök på sjukhuset kan kosta en persons samtliga besparingar. Patientavgiften på 300 kenyanska shillings per dygn (cirka 30 kronor) täcker inte läkarkostnaderna och det är därför få som har råd med dessa. Det statligt drivna sjukhuset tar också ut en dyr patientavgift, men där finns det inte ens läkemedel att tillgå. Därför har man också uppfunnit en mer ekonomisk lösning: hembaserad vård som innebär att de allvarligt sjuka får besök i hemmet av frivilliga personer, som fått en basal medicinsk träning och står för utdelandet av nödvändiga läkemedel. Dessa bistås i sin tur av en sjuksköterska som skriver ut medicinen.

Under dagen har vi tillfälle att närvara vid ett friluftsmöte som samlat vårdgivare från byarna i trakten. De har samlats för att utbyta både positiva och negativa erfarenheter från den senaste tiden och för att ge varandra stöd. Här ute är medvetenheten om orsakerna till hiv och aids numera nästan total.

Till sist tar vi oss hem till Priscilla, en kvinna i 70-årsåldern som ensam måste försörja sina tio barnbarn. Under de senaste åren har hon bevittnat sin mans, bägge sönernas och deras hustrurs död. Nu är hon den enda vuxna släktingen som barnen har kvar. Lerhyddan intill är tom och förfaller. Där bodde hennes mans andra hustru med sin familj. De är nu alla döda. Våra guider pekar ut ytterligare tre boningar i den lilla byn som har raserats. Också dessa familjer är utplånade.

Dag 4. Mzungu i Mathare

Vi besöker fader Edward Phillips, en amerikansk Maryknollmissionär som byggt upp ett formidabelt social- och hälsovårdsnät i östra Nairobis kåkstäder. Han och hans medarbetare, de flesta frivilliga, erbjuder allt från TBC- och hiv-testning, rådgivning, basal sjukvård och andligt stöd till närmare 6 000 personer. Han är stressad, pratar snabbt och använder ofta förkortningar och facktermer som gästerna inte förstår. Han har hört frågorna förut och kan ge snabba och välformulerade svar. Aidsepidemin förvärras av fattigdomen som innebär undernäring, skyndar på aidsutvecklingen och gör bromsmedicinerna mindre effektiva. Men bromsmediciner har man ändå inte råd med. Per månad kostar märkesmedicinerna motsvarande en lärarlön.

Fader Ed föreslår att vi själva bevittnar vad som sker i slummen Mathare, en stenkast därifrån. Vi beträder området i sällskap av Ruth, en stadig sjuksköterska som tycks kännas igen av alla. Det känns tryggt. I själva verket är hennes sällskap en förutsättning för att kunna gå där. Vi kommer till den lilla vårdcentralen som känns som en oas mitt i ett hav av sopor, lera (det är den korta regnperioden) och misär. Vi träffar syster Maria Magdalena från Italien som bor där tillsammans med två andra systrar tillhörande Charles de Foucault-missionärerna. Vi ber i det lilla kapellet. Folk väntar otåligt utanför. Frivilliga vårdare har kommit för att hämta Ruth. Det finns flera patienter som måste besökas. Vi delar oss i två grupper och följer efter. Närvaron av en mzungu (vit person) i Mathare märks och möts av jubel bland barnen och stor misstänksamhet bland de vuxna. När vi väl kommit fram till vår patient stiger vi in i plåtskjulet. Det är mörkt och det tar tid för ögonen att vänja sig. Så småningom skymtar silhuetten av en mycket mager ung kvinna som ligger på en tunn och sliten madrass på golvet. Hon är så svag att hon knappt kan lyfta armen för att hälsa. Hon uppvisar typiska symptom för aids, men ordet (och dess motsvarighet på swahili ukimwi) yttras aldrig. Ruth talar med henne ömt och lågmält, ställer frågor till de anhöriga, för anteckningar, ger patienten piller och uppmanar henne att dricka. Det visar sig att hon är katolik. Vi ber tillsammans och jag ger henne avlösningen in articulo mortis. Efteråt får vi veta att hennes man gick bort för bara ett år sedan. Sin mor har hon kvar i livet, lyckligtvis, eftersom det är modern som vårdar henne.

Kontrasten är total när vi möter doktor Daniel Bukusi på hans prydliga kontor på Kenyattas nationella sjukhus. Han är elegant klädd, vältalig och föreläser tålmodigt för oss svenska gäster. Bukusi förestår landets största VTC (Centre for Voluntary Testing and Counselling), dit folk frivilligt kan komma för att hiv-testas och få kostnads-fri rådgivning. En stor tavla på väggen sammanfattar myndighetens budskap: ”Beteendeprevention är dagens aidsvaccin.” Problemets omfattning är så stor, menar Bukusi, att man nu börjar se tecken på förändring i människors beteende; uttryckt i klarspråk: mer avhållsamhet före äktenskapet, mer trohet inom äktenskapet och säkrare sex med kondomer. Ändrat beteende är den enda lösningen på epidemin, tillägger han. På frågan om vad kyrkan kan göra för att bekämpa aids svarar han omedelbart. ”Präster bör sluta att moralisera om aids och att betrakta sjukdomen som en gudomlig vedergällning.”

Vi är trötta och mättade med intryck och fakta, men ännu återstår ett viktigt samtal, så det gäller att skärpa uppmärksamheten. Vi träffar doktor Chris Ouma i hotellets lobby. Han representerar en engelsk NGO och ska upplysa oss om rättvisefrågorna kring hiv/aids. Han menar att de miljontals aidssjuka i Kenya och i övriga Afrika är offer för politisk likgiltighet och korruption samt för de stora läkemedels-bolagens girighet. Enligt internationell rätt kan länder tillverka billigare kopior av märkesmediciner om situationen kräver det. Idag finns det ett stort behov av effektiva bromsmediciner som kan hålla nere virushalten hos aidssjuka. Dessa mediciner finns på marknaden men är alldeles för dyra för gemene man. De billigare kopiorna har godkänts av Världshälsoorganisationen men väntar på grönt ljus från det kenyanska läkemedelsverket sedan ett år tillbaka. Många misstänker att kenyanska politiker är mutade för att förhindra att så sker. Dessutom har USA och Schweiz nyligen krävt att kopiorna ska tillverkas i det land där de säljs. Om kravet går igenom skulle det praktiskt taget utesluta möjligheten för Kenya att erbjuda effektiv medicinsk behandling åt sina 2,2 miljoner hiv-smittade medborgare.

På vägen hem till Sverige läser jag i en tidning att Jean-Pierre Garnier, vd:n för bromsmedicintillverkaren GlaxoSmithKline har en årslön på motsvarande 98 miljoner kronor och kräver betydligt högre lön ”för att bli mer motiverad.”

Dag 5. Mässa på soptippen

Resan avslutas med ett besök i Koro-gocho-slummen i östra Nairobi. På swahili betyder namnet helt enkelt ‘soptipp’ eftersom området ligger precis intill huvudstadens största avstjälpningsplats. Syster Jill, tillhörande Medical Mission Sisters, är en 70-årig engelsk nunna i sina bästa år. Det visar sig att hon är faders Eds mentor. Det var hon som redan för 20 år sedan började erbjuda kostnadsfri hälsovård till slummens invånare genom att utbilda frivilliga hälsovårdare. Då kunde man tänka sig att utveckla arbetet och förbättra invånarnas livskvalitet. Idag överskuggar hiv-epidemin alla andra problem och förvärrar den redan hopplösa situationen. Ambitionen idag är helt enkelt att lindra så mycket lidande som möjligt. Ett av syster Jills senaste initiativ är att utbilda barn till hälsovårdare för att de ska kunna ta hand om sina aidssjuka föräldrar. I anslutning till kurserna erbjuds barn också tillfälle att förbli barn, d v s att leka. Dessutom har hon nyligen lanserat ett omfattande utspisningsprojekt för att bistå de många familjer som inte längre kan försörja sig på grund av sjukdomen samt byggt ett enkelt hospice för aidssjuka personer som mist sina anhöriga. Där kan de dö under värdiga förhållanden.

Intill finns en lokal som används som skola, mötesplats. Igår användes rummet också som gudstjänstlokal för att hedra minnet av alla aidsoffren i slummen. Idag är lokalen fortfarande prydd med namnen på alla avlidna. Väggarna är täckta med namn. Syster Jill tycks kunna berätta om varje person som finns på listorna. För henne är aids inte statistik utan enskilda människor vars liv förstörts och utplånats av viruset. Beträffande katolska kyrkans budskap om hiv-prevention berättar hon att nästan alla kvinnor i slummen stundtals måste försörja sina familjer genom prostitution. När hon frågade en grupp kvinnor om de skyddar sig mot viruset när de ”jobbar” svarade dessa att de inte gör det eftersom kyrkan är emot det. 

Vi avslutar besöket med en mässa i ett litet plåtskjulskapell som byggts i Korogocho. Det är första mässan som firas där. Syster Jill har kallat samman alla frivilliga hälsovårdare. Hon har berättat för mig att de flesta själva är hiv-smittade. ”Kristi kropp har aids,” säger jag. ”Vissa lemmar är smittade men alla är berörda.” Alla nickar instämmande. Vi ber att samma kropp ska förhärligas och uppstå när Herren kommer.

Jag återvänder till dominikanernas kloster i Nairobi och öppnar min e-post. Där väntar ett meddelande från biskop Anders som frågar om Respekt tänker uttala sig om dödskliniken i Schweiz. Jag får veta att under min frånvaro har en svensk tidning rapporterat om en organisation i Zürich som erbjuder möjlighet till assisterat självmord. Jag fattar ingenting. I rika Schweiz betalar vissa för att dö medan andra, otaliga människor, i fattiga Kenya kämpar för att överleva.

Axel Carlberg OP      upp 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän