Ett klargörande av den katolska synen på vård i livets slutskede?

Av Helena D'Arcy, 2009 nr. 5

Pater Erwin Bischofberger skriver i Signum nr 3/2009 om behandlingen av komapatienter med anledning av Eluana Englaro, som efter 17 år i koma fick sitt liv avslutat tidigare i år genom att tillförsel av näring och vätska stängdes av. Artikeln har undertiteln ”Ett klargörande av den katolska synen på vård i livets slutskede”. Jag, och många med mig, finner detta synnerligen bekymmersamt eftersom artikelns slutsats var, att tillförsel av näring och vätska är att betrakta som behandling och därför inte alltid bör äga rum. Detta går, menar jag, stick i stäv mot kyrkans officiella ståndpunkt.

Fallet med Eluana Englaro var oerhört tragiskt, och det är lätt att ha förståelse för Eluanas familj och den väg de valde att följa. Och självklart kan pater Erwin uttrycka sin åsikt i fallet; frågan är omdiskuterad inom kyrkan, och att det råder delade uppfatt­ningar i frågan om närings- och vätsketillförsel bland katoliker är ingen hemlighet.

Men, i pater Erwins artikel nämns ingenstans att kyrkans ledning genom Troskongregationen klart och tydligt har tagit ställning i frågan. Det skedde på uppdrag av den amerikanska biskopskonferensen, ef­ter det att Terri Schiavo våren 2005 hade tvingats svälta och törsta ihjäl eftersom hennes sondmatning upphörde. Terris exmake hade mot resten av familjens vilja fått rätten att frånta henne tillgång till näring och vätska, och fallet blev vida omtalat. Vatikanen fördömde det domstolsbeslut som ledde till Terris död, och för att få klarhet i frågan begärde den amerikanska biskopskonferensen kort därefter förklarande riktlinjer av Vatikanen. Dessa offentliggjordes i september 2007 i form av ett utlåtande, som påven Benedictus XVI hade godkänt och dessutom anbefallt att det skulle offentliggöras. Troskongregationen förklarade i samband med publiceringen att svaret var tänkt att tjäna som vägledning för präster, sjukvårdspersonal, etiker och familjer som har att göra med patienter i vegetativt tillstånd, och torde därför i allra högsta grad ha varit relevant för pater Erwins artikel.

Vatikanen slog i utlåtandet fast att det är omoraliskt att avbryta sondmatning av personer som befinner sig i ett ”permanent vegetativt tillstånd”. De har, enligt Troskongregationen, en fundamental mänsklig värdighet; därför ska de också få grundläggande vård, och i den ingår att få mat och vätska. Man medger dock ett antal undantag – som vid svår fattigdom eller i fall där näringstillförseln orsakar patienten smärta eller stort obehag – men man gör också klart att det inte ska ses som en extraordinär åtgärd att ge en människa näring och vätska.

Frågorna och svaren var följande:

Fråga 1: Är näring och vätsketillförsel (antingen på naturligt eller konstgjort sätt) för en patient i vegetativt tillstånd moralisk förpliktande, så länge näring och vätska kan tas upp av patientens kropp eller man kan tillföra detta utan att utsätta henne för fysiskt obehag?

Svar: Ja. Tillförsel av näring och vätska, även på konstgjort sätt, är principiellt ett vanligt och proportionerligt medel att upprätthålla livet. Därför är det förpliktigande så länge patienten kan tillgodogöra sig närings- och vätsketillförseln. På så sätt förhindras lidande och död genom svält och törst.

Fråga 2: I de fall en patient i permanent vegetativt tillstånd på konstgjort sätt tillförs näring och vätska, får detta avbrytas om kompetenta läkare med moralisk visshet bedömer att patienten aldrig någonsin kommer att återfå medvetandet?

Svar: Nej. En patient i permanent vegetativt tillstånd är en person med grundläggande mänsklig värdighet, som därför förtjänar ordinär och proportionell vård, vilket omfattar tillförsel av näring och vätska, även på konstgjort sätt.

 

Svar till Helena D’Arcy

av Erwin Bischofberger


I februari i år dog den italienska komapatienten Eluana Englaro efter att man på ett sjukhus i Udine hade stängt av den artificiella tillförseln av näring och vätska. Eluanas koma innebar att hon var inlåst i djup och permanent medvetslöshet där kroppens övriga funktioner var utslagna och utanför den svårt skadade hjärnans kontroll. Hennes far hade gått ända till Högs­ta domstolen som gav honom och de medicinskt ansvariga rätt att avsluta den livsförlängande behandlingen. I min artikel i Signum nr 3/2009 argumenterade jag för att det var etiskt försvarbart och till och med väl motiverat att låta Eluana dö. Det tycker inte Helena D’Arcy som menar att min ståndpunkt gick stick i stäv med den katolska kyrkans syn. I samma andetag säger hon visserligen ”att frågan är omdiskuterad i kyrkan”. Men detta konstaterande påverkar inte hennes fortsatta resonemang.

I sitt genmäle undrar Helena D’Arcy vidare, om jag inte flyger under radarn genom att förtiga Vatikanens respektive Troskongregationens utlåtande om vård av komapatienter. Man behöver emellertid inte lusläsa min artikel för att konstatera, att jag utförligt konsulterar och citerar Katolska Kyrkans Katekes i denna fråga. Det kan inte vara meningen att man i en relativt kort artikel skall behöva citera diverse kyrkliga dokument som dessutom har olika förpliktelse­grader. Som Helena D’Arcy själv antyder är det inget av dokumenten som i den här frågan innehåller en ofelbar lära. Jag menar då att Katolska Kyrkans Katekes har högre dignitet än en Troskongregations ställningstagande i ett enskilt fall.

Detta fall hör hemma i Florida i USA. Helena D’Arcy jämför Eluana Englaros död med den amerikanska kvinnan Terry Schiavo, en svårt hjärnskadad patient som under femton år legat i koma. Hon avled 2005 efter sin make Michaels mobilisering av juridiska instanser som också gav tillstånd att sondmatningen avslutades. Helena D’Arcy menar att detta fall borde ha varit vägledande för min bedömning av Eluanafallet. Jämförelsen haltar. Medan Terris anhöriga var oeniga i sin uppfattning och förde ut sin släktfejd i massmedierna fanns det ingen konflikt hos Eluanas anhöriga. Detta är anmärkningsvärt med tanke på hur viktiga de närmaste anhörigas ståndpunkt är, när patienten inte är kontaktbar och därför inte själv kan ta ställning. Troskongregationens utlåtande i fallet Schiavo kan därför bara analogt tillämpas på behandlingen av Eluana.

Det är inte ofarligt att citera kyrkliga dokument i frågan. Jag nämner ett exempel från senare påvliga utlåtanden. I mars 2004 höll Johannes Paulus II ett tal till den katols­ka världsfederationen av katolska läkare och Påvliga livsakademien. Där hävdar han, att näring ”i princip” hör till vanlig vård av en komapatient. I november samma år framhöll han inför en internationell konferens organiserad av Påvliga rådet för hälsopastorala frågor, att man skall använda all terapeutisk möda för att få patienten att återfå hälsan. Men när det blir klart att fortsatt behandling inte tjänar detta syfte får man avbryta den. Att påbörja eller fortsätta behandlingen berör inte frågan om värdet av patientens liv. Vad det handlar om är huruvida en behandling är till gagn för patienten eller inte. I detta tal nämner påven inte längre nödvändigheten, inte ens ”i princip”, av artificiell tillförsel av näring och vätska.

Den avgörande frågan är alltså om en behandling står i proportion till patientens verkliga behov. Det är så det står i Troskongregationens Deklaration om eutanasi från 1980. Eller man kan formulera det som påven Pius XII gjorde, när han 1958 första gången i kyrkans historia tog ställ­ning till modern medicinsk teknologi, i detta fall användning av respirator. Bara sådana medicinska insatser skall göras ”som inte innebär någon tung börda för patienten eller någon annan”. Pius XII nämner inte olika sorters åtgärder utan säger, att man skall bedöma ingreppets verkan på patienten. Behandlingen skall alltså alltid avse patientens väl. Faran består i att man inte behandlar patienten för hennes egen utan för behandlingens skull. Patienten är inte längre ett moraliskt subjekt utan ett objekt för åtgärd som människan som person inte kan tillgodogöra sig.

Diskussionen om vård i livets slutskede rymmer en mängd missförstånd. Många menar att det rör sig om eutanasi (aktiv dödshjälp) när man avbryter en livsuppehållande behandling. Att upphöra med artificiell näring och vätsketillförsel är visserligen anledningen men inte orsaken till att patienten dör. Det direkta syftet är att låta patienten dö på grund av hennes egna inneboende skador. Man skulle döda henne om man tillförde henne en dödande injektion. Att avbryta en behandling för att låta patienten dö är faktiskt ingen ond handling. Om man tolkar vägran att fortsätta sondmatning som eutanasi då skulle ingen livsuppehållande behandling (life support intervention) såsom respirator eller njurdialys någonsin kunna avslutas. Att avbryta eller avsluta skulle alltid innebära att döda. Detta är absurt.

Man får leta länge efter ett livsområde där språket har en så suggestiv kraft som det mänskliga livets inlednings- och avslutningsfas. Språkförbistringen hindrar en vettig dialog till och med inom kyrkan. Så har det i Eluanas fall påståtts att hon visserligen hade drabbats av en svår hjärnskada, men att hon annars var frisk. Vad menas med ”annars frisk”? Det är en grotesk eufemism eftersom patienten har en sådan skada som påverkar hela organismen och som skulle ha lett till döden om inte medicinsk, i detta fall människofientlig, teknologi hade hindrat döden att bokstavligen äga rum i henne. Att sanera semantiken hör till den medicins­ka etikens främsta uppgifter.

Med rätta ingår det i kyrkans tradition att det mänskliga livet skall respekteras och främjas från konceptionen till den naturliga döden. Eluana tilläts inte dö en naturlig död. Hon blev gisslan för ett teknologiskt imperativ. Hon kunde inte själv ta sig ur den terapeutiska fångenskapen. För detta envisa insisterande har franska språket ett talande uttryck, acharnement thérapeutique, terapeutisk halsstarrighet, på gränsen till terapeutiskt ursinne. När Eluana hade avlidit var det ett par kardinaler som avfärdade hennes död som mord. Benedictus XVI gjorde inte det. Han bara upprepade kyrkans fasta tradition när han sa att ”livets helighet måste bevaras från befruktningen till det naturliga slutet”. Förmodligen med betoning på det naturliga slutet.

Ur Signum 5/2009


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän