Livet – vår rättighet

av John-Gunnar Forsberg, 2007 nr. 4

Enligt kristen uppfattning är varje människa unik och värdefull. Denna etiska syn torde idag ha genomsyrat hela det svenska samhället. Det innebär att alla skall ha lika rätt till vård och sociala förmåner, ingen skall ostraffat döda en medmänniska, dödsstraff är ej försvarbart etc. Vi talar varmt om värdig vård i livets slutskede. Alla har vi rätt till livet och ett värdigt liv, åtminstone efter det att vi dragit vårt första andetag i denna värld. Kristen tro står även beundrande inför de skeenden som äger rum i moderlivet före den mest dramatiska händelsen i vårt liv, det ögonblick när vi börjar andas och blodcirkulationen radikalt läggs om. ”Du (det vill säga Gud) sammanvävde mig i min moders liv … Du såg mig innan jag föddes” (Ps 139:13). Jeremia var kallad av Gud innan han var född! Så står det faktiskt att läsa i det som är fundamentet för kristen tro, nämligen Bibeln. Guds omsorg om den enskilde är således inte begränsad bara till tiden efter födelsen.

Biologiskt är det otvivelaktigt så att våra liv startat i och med befruktningen. I och med befruktningen initieras äggcellen att dela sig och därmed börjar ett kontinuum som fortskrider via alltmer komplicerade utvecklingsförhållanden till en fullt utvecklad mogen människa hos vilken så småningom inträder en åldrandeprocess som slutligen resulterar i död. Den mest dramatiska händelsen i denna livsprocess, från befruktning till död, är när vi drar vårt första andetag. En normal födelse innebär ur biologisk synpunkt endast att vi nått den punkt på livsvägen där vi själva kan andas. Däremot är födelsen inte alls lika dramatisk ur utvecklingssynpunkt. Utvecklingen av t.ex. sinnesorgan och hjärna är inte avslutad vid födelsen utan fortsätter in i barndom och ungdomsår.

Hela förloppet från befruktning till död: från tidigt embryo, via foster, barn, ungdom och mogen människa till ålderdom karakteriseras av den märkliga egenskap som vi kallar LIV. Ur denna synpunkt spelar det ingen roll om livet släcks tidigt eller sent i förloppet, det är samma ”LIV” som slocknar. Om livet avbrytes vid 12 veckor, 18 veckor, vid födelsen eller hos en åldring är ur denna synpunkt likgiltigt. Ur social och etisk synpunkt finns det däremot skillnader. Ett foster har självfallet inte lika många sociala kontakter som en vuxen människa, ett embryo är inte lika konkret för omvärlden, bortsett från mamman, som ett barn. Men även för mamman kan det i tidig graviditet vara svårt att konkretisera det som hon bär inom sig. När man i olika sammanhang försökt att levandegöra vad som finns i livmodern vid olika tidpunkter under graviditeten har detta mötts med burop från många håll. Men idag, när massmedierna excellerar i bilder från dramatiska olyckor, från krigets hemskheter och även från avrättningar, då borde det vara möjligt att också släppa fram bilder på foster från 18:e graviditetsveckan och tidigare, inte bara som konstverk ur Lennart Nilssons bildmaterial utan för att konkretisera en biologisk verklighet. Det tidiga fostret (embryot) ser förvisso mindre och mera outvecklat ut än ett äldre och är kanske därför mera främmande för en ovan iakttagare, men det är likafullt en individ som befinner sig i början på en mer eller mindre lång livsväg.

Skall det då aldrig finnas möjlighet till ett avbrytande av graviditet? Man kan aldrig blunda för fakta. Det kan finnas tillfällen då fullgången graviditet kan medföra stora psykiska (exempelvis efter våldtäkt) eller medicinska problem för modern. I dessa fall måste de humanitära synpunkterna få överväga. Det existerar förvisso problem kring medfödda missbildningar och genetiska sjukdomstillstånd. Men det stora och allt överskuggande målet för samhället måste vara att dramatiskt reducera dagens mycket höga aborttal i Sverige och, framförallt, att förhindra att vi medverkar till ökning av aborter genom att tillåta kvinnor från andra EU-länder att få ingreppet utfört i Sverige. Nog verkar det tragiskt att vi i Sverige skall inbjuda till utförandet av ett ingrepp som i andra länder inom EU icke är tillåtet. Gäller liknande princip även på andra områden?

Som framhållits från organisationen ”Ja till Livet” finns det mycket stora problem och risker med att öppna för möjligheter till det som av RFSU och andra förespråkare av lagändringen under flera år i positiva ordalag kallades ”abortturism”. Den stora utmaningen för vårt samhälle måste istället vara att arbeta i en riktning för att få ned antalet aborter, inte att öka antalet ingrepp genom graviditetsavbrytande på icke-svenska kvinnor. En huvuduppgift för svenska och andra länders politiker inom EU borde vara att dels kraftfullt bekämpa alla former av illegal abort, dels arbeta för reduktion av antalet legala aborter.

Svenska kyrkans biskopar har formulerat råd kring begravningsritual av aborterade foster. Om det finns behov av en sådan begravningsritual måste detta innebära att många kvinnor som genomgått abortingrepp inte känner likgiltighet utan saknad och sorg efter det liv som släcks. Denna situation kan vara svår att förstå: å ena sidan accepterar man abort, å andra sidan känner man saknad efter det man medvetet avstått från att föda fram. Att en sådan situation kan leda till varierande grad av själslig ohälsa är inte svårt att förstå. Denna ohälsa borde ägnas långt större uppmärksamhet än det ständiga ropet om rätten för kvinnan att bestämma över sin kropp och att hon skall ha rätt till reproduktiv hälsa. Självklart skall kvinnan ha rätten till sin kropp men det den gravida kvinnan bär i sin livmoder är inte en del av hennes kropp utan en annan kropp, skild från moderns kropp av en sofistikerad barriär. Denna lilla kropp (individ) har inte egna förutsättningar att självständigt klara första delen på livets väg.

Med ett årligt antal av ca 35 000 aborterade foster kan man bara fråga sig vad dessa individer skulle ha betytt som en värdefull mänsklig resurs om de fått en chans att överleva. Hur många för Sverige värdefulla författare, konstnärer, musiker, vetenskapsmän, uppfinnare, entreprenörer etc., etc. finns inom gruppen av de över en miljon foster som beräknas ha aborterats sedan lagen om fri abort infördes? Man kan bara fråga sig. För mig är det otänkbart att föreställa sig att gruppen inte skulle varit värdefull för landet. På krassaste ekonomiska språk: abort är för samhället resursslöseri och förlust av mänskligt kapital! På det mänskliga planet: abort är förlust av massor av blivande varma människor! Vad sker egentligen i det svenska samhället?

Artikelförfattaren är Prof. em. vid Lunds universitet, dr med. h.c.   upp















 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän