Vem är min nästa?

av Axel Carlberg, 2001 nr. 6

Frågan om huruvida forskningen på stamceller hämtade från embryon ska tillåtas eller ej har dryftats mycket i svensk och internationell press. Runtom i världen utformas riktlinjer för forskning inom området. I USA har Bush redan tagit ställning. Den speciella nordiska kommittén för bioetik inom Nordiska ministerrådet har nyligen sagt ja till att forska på stamceller från överblivna embryon från provrörsbefruktning men nej till kloning och till att skapa embryon enbart för att framställa nya celler. Andra svenska instanser förbereder ett ställningstagande. Vad säger etiken?

I slutet av sitt EU-ordförandeskap anordnade den svenska regeringen en bioetisk konferens i Umeå (11—12 juni). Denna konferens, som samlade den europeiska eliten inom bioetisk forskning, var tänkt som startskottet till EU:s nya projekt att på allvar ta itu med de utmaningar som medicinens nya landvinningar ställer oss inför. Frågan om stamceller dominerade diskussionerna. Med tanke på vad som står på spel i dessa frågor, både för forskningens och människovärdets vidkommande, blev överläggningarna i Umeå en stor besvikelse och på ett mycket tydligt sätt visade sig avsaknaden av ett språk och av nödvändiga filosofiska instrument för att belysa problemet. Denna intellektuella tafatthet blev pinsamt påtaglig då Sveriges främste bioetiker under konferensen tvingades svara på frågan varför han ansåg att överblivna embryon kunde användas som en brukbar resurs. Han svarade: “Därför att jag känner ingenting för embryot.” Vi vill gärna tro att mänskligheten utvecklas moraliskt och så har verkligen skett i många avseenden. Bara den mest härdade pessimist, traditionalist eller nostalgiker kan påstå att allt var bättre förr. Idag, till skillnad från tidigare epoker, accepteras varken slavhandel, rasism, kvinnoförtryck, barnmisshandel eller att göra experiment på människor utan deras tillstånd. Och även om allt detta fortfarande förekommer har det internationella samfundet tagit ställning mot sådana attityder och beteenden. De har förpassats till mänsklighetens skamvrå. Men det vore dumdristigt om vi inte insåg att också vi, i likhet med tidigare generationer, lider av moraliska blinda fläckar. I avsaknad av en tidlös och opartisk urskillningsförmåga som gör det möjligt för oss att lösa förestående etiska dilemman är vi hänvisade till vår historiska erfarenhet och till de övertygelser som genom historiens lopp fört mänskligheten framåt och fördjupat det moraliska medvetandet.

En sådan övertygelse är tanken om alla människors lika fundamentala värde. Långsamt har människan lärt sig att erkänna medmänniskan som sin nästa. Därför är frågan om vår nästas identitet som ställs i Nya testamentet är av avgörande betydelse (jfr Luk 10:29). För en romersk medborgare liksom för en jude på Jesu tid var “nästan” en man med samma härkomst och trosuppfattning. Barn, kvinnor, hedningar eller främlingar hamnade utanför etikens blickfång. Upprepade krig, fasansfulla genocider, förtryck och oändligt lidande i många former har lärt oss att anta en alltmer integrerad syn på moraliskt ansvar. Under århundradenas lopp har således ett ständigt ökat antal och typer av människor inbegripits i vårt hänsynstagande. På senare tid har miljöförstörelsen samt vår snabbt ökande kunskap om djurens beteende och förmåga att lida ytterligare vidgat våra moraliska perspektiv. Nu inbegrips även andra former av liv i vår etiska reflektion. Här rör vi oss igen mot en alltmer integrerad syn på vår nästa, åtminstone teoretiskt. I denna progressiva moraliska utveckling har naturvetenskapen spelat en avgörande roll. Tanken på människors lika värde har förstärkts, inte försvagats, i takt med fördjupad kunskap om människans ursprung, utveckling och genetiska sammansättning. Kartläggningen av människans arvsmassa har visat att det inte finns något som helst vetenskapligt underlag för att tala om mänskliga raser. Rent genetiskt kan det finnas större skillnad mellan två afrikaner än mellan en afrikan och en europé. Vår slående samhörighet med övriga djurriket har också fastställts. Det har exempelvis visat sig att människan och vissa apor är mer genetiskt besläktade än den afrikanska och den asiatiska elefanten.

I denna vår långsamma, ofta krokiga, väg mot ett ökat moraliskt hänsynstagande förekommer det ett obegripligt undantag, det ofödda barnet. Skälen som anges för att motivera detta undantag är många, men ytterst handlar det om ett politiskt ställningstagande för att säkra rätten till abort och göra det möjligt att forska på embryon i den medicinska nyttans namn. Frågan om abort är förvisso mycket känslig eftersom den inte bara berör det ofödda barnet utan också den gravida kvinnan som kan hamna i en utsatt situation. Vad som är obegripligt i denna fråga är att det för närvarande inte tycks finnas någon som helst politisk ambition att drastiskt sänka antalet aborter och göra det möjligt för alla blivande föräldrar att behålla sina barn. Här, till skillnad från andra områden där människor omkommer, såsom i trafiken, finns det ingen nollvision. Frågan om forskning på embryon är av en annan karaktär eftersom den inte har samma existentiellt kännbara laddning. Utanför kvinnans kropp är embryot en mikroskopisk verklighet som inte hotar någon och som antingen kan förstöras eller skyddas. Det finns dessutom ett alternativ till forskning på embryonala stamceller som på sikt kan ge samma resultat och leda till effektiva terapier mot exempelvis Alzheimer eller Parkinson. Stamceller finns även hos vuxna människor och dessa adulta celler har visats äga i stort sett samma förmåga att förnya vävnader och att bilda nya cellinjer. Den stora fördelen med detta alternativ är att inga liv behöver offras.

För att motivera forskning på embryot försöker man påvisa att detta inte är någon människa. Man pekar på komplexiteten i embryots tidigaste utveckling som enligt vissa bedömare lämnar en 14 dagars gråzon efter befruktningen där det kan anses vara moraliskt möjligt att förstöra det. Vi vet emellertid med all säkerhet att ett nytt mänskligt liv startar vid befruktningen då mannens och kvinnans könsceller möts och deras kärnor smälter samman för att bilda en ny genotyp, en ny organism med egen genetisk uppsättning. Denna färdiga genetiska kombination bestämmer från allra första början embryots utveckling genom multiplicering, cellrörelse, förändring och koordination (signaler mellan cellerna). I embryots tidigaste stadium kan det fortfarande dela sig och ge upphov till två genetiskt lika individer, monozygota eller enäggstvillingar. Därför kan man på detta stadium i strikt mening ännu inte tala om en individ. Däremot kan man säga att vid befruktningen är embryot odelbart i den mening att det utvecklar sig progressivt i ett förutbestämt och oåterkalleligt kontinuum som ger upphov till en eller två individer. Denna förprogrammerade möjlighet att utifrån sina inre betingelser utvecklas fram till vuxen ålder kallas embryots potentialitet och är av högsta etiska betydelse. Visserligen finns det många betydelsefulla etapper kvar i embryots och fostrets framtida utveckling såsom implantationen i moderlivet (efter åtta dagar), slutningen av neuralröret (i fjärde veckan), utvecklingen av känseln (i åttonde veckan) rörelseförmågan (i tolfte veckan) samt livsdugligheten (i tjugoandra veckan). Men livet börjar inte under någon av dessa etapper. Det har väckts vid befruktningen. Redan här står vi inför en eller två människor i vardande.

Att förstöra embryon i forskningssyfte, även om det sker med vällovligt uppsåt, är att våldföra sig på vår egen mänsklighet. Att framställa genetiskt identiska embryon som sedan kan användas som reservlager för att förnya våra egna vävnader kan likställas med biologisk kannibalism. Ännu motsätter sig allmänheten terapeutisk kloning varvid embryon produceras till detta syfte. Med vad syftar allt denna mycket omtalade forskning på embryonala stamceller till om inte just till att bana vägen för en sådan procedur? Och när vi väl (vilket redan skett i Storbritannien) har accepterat terapeutisk kloning, vilka övertygande argument, accepterade av alla, kommer att förhindra nästa steg i utvecklingen, nämligen reproduktiv kloning (framställningen av en genetiskt identisk individ fram till födelsen)?

Den medicinska forskningen måste styras av klara terapeutiska målsättningar som överensstämmer med våra grundläggande värderingar och stadiet i vår moraliska utveckling. Vår nästas identitet och dennes moraliska värde kan inte rimligen bestämmas av vad vi känner eller inte känner. Under historiens gång har vi progressivt lämnat tanken på att människovärdet ska graderas alltefter en människas ålder, sociala ställning, härkomst, begåvning eller övertygelse. Embryot är en ny människa med en svag social ställning som därför behöver skyddas extra noga från klåfingriga forskare och allmänhetens likgiltighet. Om vi vill fortsätta att utveckla oss moraliskt måste vi säga nej till forskning på embryonala stamceller eftersom sådan forskning äventyrar enskilda liv och allas vårt gemensamma människovärde.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän