Fostret, en människa i vardande

av Kerstin Hedberg Nyqvist, 2006 nr. 5

Utan överdrift är abortfrågan en av de största etisk-moraliska frågorna i vår tid. Sedan fri abort infördes i Sverige har antalet aborter förblivit detsamma, trots lätt tillgängliga preventivmedel av olika slag, nyligen kompletterade med ”dagen-efter-pillret”. Över 30 000 av alla graviditeter per år avslutas med abort. Detta kan inte förstås på annat sätt än att abort ses som ett preventivmedel, även om det är ett smärtsamt beslut för många kvinnor.

Fosterskador som identifieras med ultraljud och andra metoder är en av de främsta anledningarna till sena aborter. Med bättre teknik kan allt fler skador diagnostiseras tidigt. Detta har diskuterats tidigare av Socialstyrelsens rättsliga råd. En fråga var då om man ska ha en nedre gräns för vård av för tidigt födda barn på grund av högre risk för skador. De svenska handikapporganisationerna kritiserade detta påstående massivt och hävdade att man inte får lösa svårt funktionshindrade barns rätt till livskvalitet genom att vägra dem rätten till liv. I stället bör samhället avsätta tillräckligt med resurser. En annan fråga var om gränsen för abort skulle sänkas för att inte överlappa gränsen för mognadsgrad hos barn som kan räddas till livet genom en allt mer sofistikerad neonatalvård. Kritiker till gällande regler föreslog att man skulle utgå från 22 veckors graviditet som nedre gräns för överlevnad samt lägga till en möjlig felmarginal för datering av graviditeten på två veckor. Något sådant beslut togs emellertid inte.

I februari 2006 visades för första gången i Sverige rörliga tredimensionella ultraljudsbilder på fostrets utveckling, som visade att foster gör komplexa rörelser och uppvisar ett brett spektrum av ansiktsuttryck tidigt i graviditeten, innan den gravida kvinnan ens kan känna det. Professor Stuart Campbell i England, som gjort dessa filmer, är en välkänd expert inom obstetriskt och gynekologiskt ultraljud. Han har utvecklat och introducerat ultraljud som rutinundersökning under graviditeten och varit en föregångare i att använda ultraljud för tidig diagnos av olika medfödda missbildningar hos foster. Fast det inte var Campbells avsikt gav hans bilder genast nytt liv åt abortdebatten i Storbritannien. En parlamentsledamot krävde sänkning av den övre abortgränsen från gällande 24 veckor till 20 veckor. Läkarföreningen i Storbritannien röstade emellertid mot förslaget, medan ca en fjärdedel, 23 procent, stödde det. Ärkebiskopen av Canterbury bidrog till debatten med ett uttalande om den kristna uppfattningen om abort som ett avsiktligt avslutande av mänskligt liv, och fick stöd för denna uppfattning från företrädare för judar och muslimer. Många uttryckte sitt stöd för Campbells åsikter på olika hemsidor.

Vilken respons gav filmen i Sverige? Trots några morgonprogram i tv och enstaka tidningsartiklar som försvarade den svenska abortlagstiftningen verkar tv-programmet inte ha satt igång någon verklig debatt. Undertecknad, som arbetat inom neonatalvård i över tjugo år, bidrog till en debattartikel i Dagens Nyheter tillsammans med kristdemokratiske riksdagsledamoten Alf Svensson och professorn i kvinnosjukdomar Lars Hamberger. Vi ville få igång ett samtal om gällande regler för abort. Vårt budskap gick kortfattat ut på att den nyvunna kunskapen inte längre gör det försvarbart att behålla nuvarande gränser för sena aborter. Idag medges sen abort upp till 22 graviditetsveckor, som uppfattas som gräns för livsduglighet. Den gränsen är bekymmersam på grund av en felmarginal för datering av graviditeter med ultraljud på c:a plus/minus två veckor. Dessutom har historien visat att fast man gång på gång menat att den lägsta tänkbara gränsen för överlevnad uppnåtts, har den ändå fortsatt att sjunka i takt med den medicinsk-tekniska utvecklingen.

Alf Svensson och Marc Bygdeman debatterade frågan i tv, och abortförsvarare skrev inlägg i några tidningar. Som vanligt i den svenska debatten var det kvinnans rätt som togs upp som enda argument. Fostret – barnet under utveckling – nämndes inte, inte heller det o/rätta i att foster som nått långt i neurologisk utveckling aborteras, utan fokus var att till varje pris behålla nuvarande abortregler. Professorn emeritus, gynekologen Marc Bygdeman, ledamot i Socialstyrelsens etiska råd, förklarade i en artikel att omkring 130 av de drygt 300 sena aborterna per år beviljades av psykosociala skäl. Många beviljades på grund av konstaterade fosterskador av varierande svårighetsgrad (såsom Morbus Down, det vill säga att barnet föds som mongoloid). Att föräldrar väljer abort när de får veta att fostret har ett handikapp verkar idag uppfattas som det normala. Ett fåtal sena aborter beviljades på grund av skador som är oförenliga med överlevnad utanför livmodern. Professor Bygdemans argument för att inte förbjuda bland annat aborter av psykosociala skäl var att kvinnor som upplever att de inte har möjlighet att ta hand om ett barn inte ska tvingas fullfölja graviditeten.

I en replik till professor Bygdeman framhöll vi som skrivit debattartikeln att abort inte handlar om en person, kvinnan, utan om två: kvinnan och fostret. Det står helt klart att fostret rent biologiskt är en separat individ, inte en del av kvinnans kropp. Detta verkar inte erkännas av dem som för ut de ”politiskt korrekta” åsikterna om aborter. Vi invände emot att vår ståndpunkt skulle innebära att kvinnor ”tvingas” fullfölja graviditeten. Alla länder har en övre gräns efter vilken det inte anses rätt att aktivt avsluta fostrets liv. Sverige är faktiskt det enda EU-landet som har fri abort utan prövning efter vecka 13. De övriga har antingen fri abort till vecka 10, 11 eller 12, eller prövning för samtliga aborter – och det skiljer sig mycket mellan länder hur lätt eller svårt det är att få abort. Vi påpekade dels det orimliga i att gränsen för sen abort är överlevnad, vilket betyder att människovärdet avgörs av om man föds på en plats med goda eller bristfälliga medicinska resurser, och dels det olyckliga i att gränsen för sen abort överlappar gränsen för överlevnad. Vi framhöll också att man måste fråga sig om livet inte är värt något fram till vecka 23, och att man i stället bör ta hänsyn till den ofödde som en individ.

Beror bristen på respons på tv-programmet på att abortfrågan är så tabubelagd i alla politiska läger att varje tanke på förändring är lika med politiskt självmord? Vem vill träda upp till försvar för den ofödda människan? Hade det inte varit naturligt om Svenska kyrkans ärkebiskop, de katolska biskoparna och andra svenska kristna ledargestalter hade gjort ett gemensamt uttalande och bekräftat det som Campbells bilder visar: fostret är en människa i vardande. Det finns inget ”språng” i utvecklingen där ”något” blir till ”någon”, allt finns förberett och framträder i en förutsägbar ordning. I en kultur, som den svenska, där abort ses som en värdeneutral handling, som kvinnor väljer för att hantera en svår situation, har religiösa företrädare inget att förlora på att tala för fostrets rätt till liv. I vår tid, då kristna värderingar bara delas av en del av befolkningen, erbjuder Campbells bilder en öppning som kan göra det möjligt att omvärdera låsta positioner. Att gå ut med absolut fördömande av abort är kontraproduktivt om man vill få i gång en dialog. Men alla verkar vara överens om att det måste finnas en övre gräns för abort som ska utgå från aktuell kunskap.

Campbells bilder ger övertygande argument för det orättfärdiga i att avsluta fostrets tillvaro när graviditeten redan pågått flera månader och fostret utvecklat avancerade funktioner. Campbell beskriver sig som en som ”tror svagt på Gud” och har inte ändrat sin inställning av religiösa skäl. Han är inte emot aborter principiellt men vill förmedla till andra att hans syn på abort förändrats, både av det han sett på sina ultraljudsbilder och av blivande föräldrars starka reaktioner på bilderna när de ser dem: de hade inte trott att det redan var ett ”riktigt barn” och börjar direkt relatera till fostret med ömhet. Campbell anser att abort av foster vid den utvecklingsnivån är barbarisk och anser att den övre abortgränsen i Storbritannien på 24 veckor genast bör sänkas till 20 veckor och sedan ännu lägre, till exempelvis 16 veckor.

Frågan om övre abortgräns får emellertid inte förskjuta fokus från det sorgliga förhållandet att så många friska foster berövas livet. Den nya kunskapen bör väcka tankar hos allmänhet och politiker om hur synen på människans värde förändrats över tiden i vårt land, och om det inte är dags att erkänna det och göra insatser för att stärka det. Det saknas en öppen debatt om fostrets rätt till skydd. Debatten handlar om fel saker: Den handlar inte om alternativa strategier för att minska antalet oönskade graviditeter (ändrad syn på sexualitet som frikopplad från barnaalstrande och långvariga djupa relationer), inte om vad (= vem) ett foster är och hur den övre gränsen för abort kan anpassas för att säkert undvika överlappning med överlevnad, inte om vad som kan göras för att höja livskvaliteten hos barn som föds med skador, och inte om vad samhället kan erbjuda för alternativ åt gravida kvinnor som av olika skäl uppfattar abort som enda utvägen ur en svår livssituation.    upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän