Människan — person och aktör

av Erwin Bischofberger, 1998 nr. 6

Människor som håller till på politikens debattarenor, på etikens dialogforum och i företagens styrelserum har de senaste årtiondena alltmer kommit att uppfattas som aktörer. Kulturarbetare, forskare, präster, lärare och vårdpersonal framstår först och främst som verksamma och nyttiga människor, som aktörer. Det är i den egenskapen som de agerar, agiterar och argumenterar, ställer upp målen för politisk och ekonomisk verksamhet, lägger upp strategier för sitt handlande, fattar beslut och utför dem. De mest omtalade aktörerna finner man nuförtiden förmodligen bland företagsledare och finansgrupper som manövrerar marknadskrafterna. Dessutom använder sig ekonomer och historiker av aktörsmodellen i sin forskning.

Själva termen aktör har infiltrerat vår tids språkbruk, ungefär på samma sätt som termerna projekt eller autonomi eller (adjektivet) suverän där bra projekt leds av autonoma och suveräna aktörer. Modeorden hänger ofta ihop. De har en glättig yta och kan endast tolkas mot bakgrund av en teknologiskt orienterad tidsålder som också fått benämningen "det moderna projektet". Detta har bidragit till en endimensionell människosyn som domineras av aktörsperspektivet. Aktörens ställning i samhället och själva språkbruket väcker invändningar och är en tankeställare både för synen på människan och i språkbruket.

Den bortglömda personen

Aktörsbegreppet är visserligen inte nytt men dess innebörd har förändrats. I den västerländska humanistiska traditionen har människan alltid betraktats som aktör. Som termen antyder skall en aktör agera, omsätta tankar, avsikter och strävanden i verksamhet. Människan skall inte enbart betrakta utan även förändra världen. Stora visionärer och mystiker som Platon och Paulus, Birgitta av Vadstena och Teresa av Avila var, och strävade efter att vara, kraftfulla aktörer. Mot den bakgrunden kan man knappast polemisera mot aktörerna, men frågan uppstår om aktörsbegreppet ger en uttömmande eller åtminstone en rättvis framställning av fenomenet människa.

Det finns en aspekt på människan som man oftast förgäves letar efter i dagens medialandskap. Den saknas eller har förträngts i diskussionen om människosynen. Denna bortglömda aspekt har under många och långa perioder av västerlandets idé- och kulturhistoria stått främst när filosofer och teologer försökt att beskriva människan, nämligen att hon först och främst är person, och att hon först därefter också är, och i möjligaste mån bör vara, aktör. Person är hon alltid, aktör är hon ibland, helst ofta. Egenskaper som ingår i en aktörs profil finns inte alltid med hos personen. En aktör skall, för att kunna spela sin roll, vara självbestämmande, ha insikt och kunna göra en insats. Aktörer är alltid personer, men personer fungerar inte alltid som aktörer. En människa kan bli utblottad på sina funktioner, hon kan vara handlingsförlamad, reduceras till sin blotta existens. Men hon förblir person.

Att vara kritisk mot det ensidiga aktörsperspektivet får inte leda till att personen tar över aktörens hegemoni. Thomas av Aquino, medeltidens stora tänkare, menar att allt hos människan subsisterar (bottnar) i personen. Såsom trädet har sitt fäste i rötterna, och bygget i fundamentet. När Thomas säger att personen utgör grunden för människans alla manifestationer av liv menar han också, att personen är begåvad med en aktiv och stundtals otålig expansiv drivkraft. I en eller annan form vill personen förverkliga sig själv som aktör och frigöra den dynamiska potentialen av inre energier och i möjligaste mån möta utmaningarna från sin yttre miljö. Personen som är vill komma till uttryck i aktören som handlar. Personen härbärgerar möjligheter som genom konkret verksamhet kan förvandlas till yttre verklighet.

En av vår egen tids mest uppmärksammade filosofer, Emmanuel Lévinas, gjorde personaspekten till föremål för ingående undersökningar. Han har visserligen ett filosofiskt utgångsläge och ett annat språkbruk än Thomas men hans "dialogala" människosyn är minst lika aktuell. Personen framträder i den Andres värnlösa Ansikte. Den andres maktlösa och sårbara ansikte är personens sinnebild. I mötet med den andre blir man medveten om vad det innebär att vara person. Och eftersom den andres ansikte är hotat av destruktiva aktörer väcker det den mötande personens ansvar. På så sätt framträder personen som ansvarig aktör med vördnad inför den andres värdighet. Hos Gabriel Marcel och Martin Buber finner man liknande tankegångar. Man behöver inte söka länge efter exempel där denna människosyn bör tillämpas. En sjuksköterska skall känna respekt, hysa empati för sin patient som person. Hon skall se hennes värnlösa ansikte, hennes vanmakt och beroende, men lika mycket bör hon i handling föra över sin förmåga till inlevelse genom att som aktör göra en insats för patienten.

En människosyn med slagsida 

Att människan först och främst är person och om möjligt skall handla som ansvarsfylld aktör hör ihop och skall forma en sammanhängande människosyn. För att återgå till inledningen torde det inte råda något tvivel om att aktörsaspekten dominerar över personaspekten i dagens uppfattning om människan. Denna dominans är knappast oproblematisk. Man finner idag en oro över att det mest spännande och avgörande hos människan tycks vara det hon gör, inte det hon är. Hon tycks i allt högre grad få sitt värde av vad hon presterar och inte av att hon finns till. En kraftfull aktör står vanligtvis högt i kurs. Han säljer bra eftersom han ofta är beundrad och åtnjuter anseende.

Påståendet om aktörens företräde framför personen saknar inte politisk brisans. äldre pensionärer som trappar ner sin roll som aktörer kämpar med rätta för ett människovärdigt liv med motsvarande rättvis pension och fri sjukvård eftersom de har "byggt upp Sverige". De kräver skälig ersättning därför att de har varit duktiga aktörer. De baserar alltså, märkligt nog, en människovärdig tillvaro på sin roll som aktörer och inte på att de är personer. Skolans roll är att förbereda barn och ungdomar för sin framtida roll som aktörer. Att de är personer med fullt anspråk på att bli respekterade för sin egen skull helt oberoende av hur mycket de kan eller vet nonchaleras eller råkar i glömska. De rörelse- och utvecklingshämmade är politiskt intressanta därför att de utgör stora intresse- och påtryckningsgrupper och inte därför att de förtjänar respekt för sin egen skull. Däremot får exempelvis senildementa, inte sällan besvärliga och obehagliga personer, ta stryk eftersom de liksom slocknat som aktörer och inte utgör någon politiskt tilldragande intressegrupp. Med viss ansträngning kan man visserligen betrakta även ytterst svaga människor som aktörer eftersom de i vissa stunder kan ge sig själva och sin vilja tillkänna. Men de är aktörer på sparlåga. Desto mer måste deras värdighet som personer beaktas.

När människans funktioner, hennes förmågor och egenskaper dominerar förtvinar personen. Det hör till de tragiska dragen i den bild som speglar dagens människa att det hon håller på med inte längre tycks stå i samklang med det hon är. Människan som aktör riskerar att förlora fotfästet i tillvaron eftersom hon lever skild från sig själv, från sin identitet som person. Det skulle vara värt att undersöka om det uppenbara obehaget i dagens kultur har sina rötter i aktörernas främlingskap inför sin egen insida där den bortträngda och därför okända personen har sin hemvist.

En komplementär människosyn

Avsikten med att lyfta fram personaspekten hos människan har varit att "sammanföra" och försona den etablerade aktörsmodellen med den åsidosatta personmodellen. En människosyn som gör anspråk på att vila på och ha vuxit fram ur den västerländska kulturtraditionen måste ta hänsyn till människan som både person och aktör. Det är en dialektisk människosyn, fylld av inre och yttre spänningar. Vår tid favoriserar aktörsmodellen. Både Aristoteles (i sin dygdetik) och Thomas av Aquino och vår tids personalister menar att aktörerna endast går i land med sina svåra uppgifter i hem och samhälle om de minns och påminner varandra om att de är personer som skall styras inifrån sina inneboende etiska övertygelser, sitt samvete.

Det goda grannskapet mellan personen och aktören ingår i den beskrivna komplementära människosynen. Den kan ha mycket praktiska konsekvenser. Om varje människa är person, och personen förtjänar respekt för sin egen skull gäller respekten alla människor, var och en. Det är alltså personbegreppet som konstituerar respektens och solidaritetens universella räckvidd. Personen förtjänar alltid respekt, även den omoraliska, destruktiva och föraktfulla personen. Det är i stället aktören som ofta kan och bör ifrågasättas och kanske sättas på plats. Detta hänger ihop med att människan har en oförytterlig och okränkbar insida trots att aktören i henne kan leva och handla utan kontakt med den. Det är också denna insida som möjliggör en omvändelse när aktören har lidit skeppsbrott.   upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän