En objektiv värdegrund?

av Anders Piltz, 2000 nr. 9

Alltsedan den borgerliga regeringens läroplansutredning 1992 har begreppet värdegrund ingått som stående ingrediens i debatten om skolans ansvar för etik och moral. Inför tilltagande värdeförvirring, ökat våld och en förråad umgängeston i skola och samhälle vill man kunna enas om en etisk plattform, där människor av olika etnisk och religiös bakgrund och politiska värderingar kan finna en gemensam utgångspunkt. Finns en sådan minsta gemensam nämnare? Skolan får ju inte vara värdeneutral när det gäller etiska principer som människolivets okränkbarhet, individens frihet att välja ståndpunkt och att uttrycka den, de svagas rättigheter till delaktighet och skydd, kort sagt människans integritet, dessa historiens erfarenheter som kostat så mycket blod och tårar.

Det var här som kristdemokraterna lanserade formeln kristen etik. Bland många kristna hälsades den kristna etiken som recept för skolarbetet med jubelrop. Men problemet med en “kristen” etik är flera. Dels frågar man sig om den kristna etiken gäller för judar, muslimer, buddhister och agnostiker, som ju också hör till vårt samhälle och inte kan anses befriade från förpliktelsen till en etik. Har icke-kristna en sämre etik än kristna? Dels gäller det innehållet i definitionen: finns det en specifikt kristen etik? Vari består den i så fall? I den gyllene regeln, att man skall göra mot medmänniskan allt det som man själv skulle vilja att hon gjorde mot en själv? Men denna regel är inte speciellt kristen: studerar man Historisches Wörterbuch der Philosophie finner man fjorton finstilta spalter med hänvisningar till denna regel i de mest skiftande religioner, filosofier och traditioner. Det kan inte rimligen vara så att först Ansgars mission i Birka möjliggjorde förståelse för principen att man bör lämna toaletten i det skick man själv önskar finna den. Inget drägligt samhälle kan existera utan en sådan allmänt accepterad regel. För övrigt bestrider så vitt skilda teologer som Thomas av Aquino och den nyligen avlidne Gustaf Wingren att det skulle existera en specifikt kristen etik, åtminstone när det gäller innehållet. Respekten för andras liv och för det egna livet finns överallt. Hinduismen går för övrigt mycket längre än kristendomen när det gäller respekt för livet. Där får man inte döda djur ens för att äta deras kött eller befria dem från lidande.

Finns det då inga enkla formler som kunde läras utantill och ersätta den gamla katekesundervisningen i skolan, på ett sätt som alla kan vara överens om och som inte strider mot religionsfriheten? Finns det, med en gammal term, en “naturlig” moral som alla kan bli överens om?

Mycket skulle vinnas om man kunde skilja mellan innehåll och motivering, när det gäller etiken. Innehållet i etiken kan i stort vara detsamma, men motiven att hålla på etiken beror på skilda ideal, motiv och drivkrafter. Etik är det inövade reaktionsmönster som gör att en människa handlar i överensstämmelse med sitt samvete, i synnerhet när en konfliktsituation uppstår. När allt går som smort, när alla är nöjda och glada och folk känner framgång i sitt arbete och förståelse från andra, då är frågan om etik inte akut. Man har råd att vara generös och uppskattande. Det är först i konfliktsituationer som etiken blir intressant: har jag rätt att ta för mig av en annans tillhörigheter därför att jag själv har mindre? Har jag rätt att göra ekonomiska eller erotiska erövringar på min grannes bekostnad? Bör jag kasta mig i vattnet och rädda en drunknande? Vilka förpliktelser har jag mot mina närmaste, när de börjar kännas som en börda och ett hinder för min rättmätiga utveckling? Vilka förpliktelser har jag mot mina barn, och när upphör de eventuellt att gälla? Här gäller det att ha en genomtänkt människosyn, om man vill svara på frågan och sedan kunna stå för svaret.

Det är här, när gränsdragningarna börjar bli besvärliga — och när man kan tänkas få olika råd beroende på vem man frågar — som etikfrågan börjar brännas. Man behöver inte ha någon speciell religion för att känna obehag inför nynazismen eller tycka att man inte skall slå ner och råna gamlingar. Men när det inte längre gäller att fastslå ett etiskt minimum: vad motiverar en människa att gå den extra milen för sin motståndare, för att citera evangeliet? Vad utmärker de människor som har tillvunnit sig omvärldens och eftervärldens respekt och beundran och som därför framstår som ideal att följa?

I varje människa finns en dragning till idealism. Man vill gärna ge sig själv, kanske till och med liv och själ, för ett större ideal. Detta ideal behöver inte alltid vara gott, som vi väl vet från historien. Instinkten till altruism och självuppoffring kan på det skändligaste utnyttjas av samvetslösa ledare. Tonåren är idealens högsäsong. Det är då man är som mest benägen att klistra idolbilder på väggen.

Kanske kunde frågan reduceras till denna: var finner jag rätt ideal att följa i en komplicerad värld? Det är inte troligt att man blir inspirerad av läroböcker i etik, om de inte samtidigt målar upp attraktiva exempel att följa.

Vad en religion eller en filosofi går för, det finner man praktiskt genom att studera de bästa exemplen på vad de frambringat. Ett träd känns igen på frukten, vilket är en mycket praktisk metod att pröva system och erbjudanden på livsåskådningarnas marknad. Tyvärr tar det tid innan ett träd avsätter frukt, och under den tiden kan mycket ont hända.

Att det finns rätt och orätt, den saken är klar. Beviset är allt oskyldigt lidande i stort och smått — det skulle inte vara oskyldigt om det inte fanns rätt och orätt. Orsaken till eländet är orättvisorna. Som det hette i en medeltida dansk lag: om alla nöjde sig med sin rätt och unnade andra detsamma, då behövdes ingen lag. Rätten finns nämligen, en oskriven lag som förr eller senare avslöjar sitt innehåll. Orättvisa är det som skapar konflikt. Rättvisa är det som leder till fred. Så länge denna naturliga lag följs märker ingen något, men när någon trampar över gränserna får någon som är svagare känna av det, på sin egen kropp. Om icke idag, så i morgon.

Här finns det yttersta kriteriet på en “naturlig” moral. I denna mening kan man tala om en “gudomlig, evig, objektiv och universell lag som är möjlig för människan att lära känna allt djupare”, som Andra Vatikankonciliet säger. Om man inte lär känna den förr, så gör man det genom det lidande som vållas när denna lag överträdes.

Denna “natur”, i naturrättens mening, är att likna vid de förutsättningar eller anlag som gör att en människa utvecklas till något man kan beundra. Man kan jämföra detta med musikalitet eller språköra. En fungerande moral kan yttra sig på otaliga sätt, precis som musik eller språk kan utföras och uttalas på ett otal sätt. Men det behöver aldrig råda någon tvekan om när den finns och när den saknas. Man känner igen en beundransvärd människa när man möter henne. Alla människor har en inbyggd känsla för det moraliskt rätta, sanna och sköna, även om denna känsla inte är högt uppövad. Den är, som musik och språk, ett anlag som måste övas, så att friheten erövras.

Den moraliska friheten är inte friheten att göra vad som helst. Den som vill spela fiol kan visserligen fila och knäppa planlöst på strängarna och på det sättet utöva en sorts frihet. Den verkliga friheten är friheten att använda sin medfödda talang. Den som verkligen har lärt sig att spela enligt reglerna, efter tusentals timmar av övning, åtnjuter en suverän frihet att leka med musiken, att ge den en personlig tolkning, att spela med precision, med intelligens, med inlevelse — allt detta som gör att vi beundrar en verklig artist.

För att lära sig spela fiol måste man först ha vissa anlag, annars är övningar bortkastad tid. Till en början krävs mycken självövervinnelse, kanske också andra människors påtryckningar. Efter ett tag blir de själlösa skalövningarna mera uthärdliga och sedan riktigt roliga. När man avancerat till svårare stadier blir själva svårigheten en lustfylld utmaning. Varken man själv eller omgivningen behöver tvivla på om man kan eller inte kan spela. På samma sätt är det med språkkunskaper och alla andra färdigheter. Man vet när man kan.

Den naturliga lagen i traditionens mening handlar om denna frihet, inte frihet till godtycke, utan frihet till färdighet. Det är en frihet som först är ren potentialitet, som måste uppövas. Till färdigheten att göra det goda, det rätta och det sköna, till glädje för andra och för en själv. Vad detta är, kan vara svårt att definiera. Men ingen undgår att märka när det finns eller fattas. Det är här religionerna, filosofierna och ideologierna visar vad de förmår eller inte förmår. De tillhandahåller världsbilder, människosyner och ideal, allt detta som man inte kan bevisa och där konsensus inte råder, därför att man kan välja olika perspektiv.

Skall man verkligen tillgodogöra sig det kristna arvet i skolan, liksom de övriga religionernas erfarenheter, då räcker det inte med en lista över etiska regler. Det som förklarar en övertygelses bärkraft i konfliktsituationer, det är den världsbild och människosyn som den bygger på. Den kristna människosynen framställs i berättelser och kärnord i evangelierna, och på ett tematiskt sätt har den utarbetats i de kristna filosofierna. Den kristna filosofins mest originella bidrag torde vara begreppet person. Att vara person är att vara ett ansikte, vänt mot andra personer i lyssnande och samtal, i givande och tagande, med evigt ansvar för sitt sätt att leva.

Den mänskliga personen är autonom individ, outbytbar och unik, med oförytterlig och okränkbar värdighet. Denna tillkommer henne inte i förhållande till hennes intellektuella eller fysiska prestationsförmåga utan enbart i kraft av hennes tillhörighet till människosläktet. Den kräver respekt för kroppens integritet, också efter döden. Den kräver respekt för människans goda namn och rykte. Personen är inte medel för några samhälleliga syften eller andras tillfredsställelse. Hon är samhällets mål.

Det är svårt att bevisa denna värdighet om någon förnekar den. Endast tiden visar vilka konsekvenser som följer när man förnekar den. För att bespara mänskligheten lidande och tidspillan bör skolan visa upp vilka konsekvenser som följer av vilka ideal och vilka människosyner.

Inför nya filosofier som vill omdefiniera ordet person, genom att ge personstatus åt friska schimpanser men frånkänna handikappade och senildementa värdigheten att vara person, är det dags att slå vakt om det kristna innehållet i detta begrepp.

Till slut är all etik något mycket praktiskt. Vilken etik — vilken värdegrund — kommer bäst att slå vakt om mitt handikappade barns väl den dag jag själv inte är med?   upp

 

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän