Abort - Kvinnans fria val?

av Kerstin Hedberg Nyqvist, 2005 nr. 3

Trots all sexualupplysning och alla olika preventivmedel minskar inte antalet aborter per år. Vad kan orsaken vara till det? Särskilt alarmerande är det stora antalet tonårsaborter. Vad skulle kunna göras för att stödja de unga i den svåra situation som en oplanerad graviditet kan innebära? Få ämnen i Sverige är så tabubelagda som allt som rör aborter. I och för sig är nog de flesta överens om önskan att abortsiffrorna ska minska. Men å andra sidan saknas det en öppen diskussion om vad som kan göras för att påverka detta. Grundvalen i den åsikt som anses ”politiskt korrekt” i vårt land är att det handlar om att skydda kvinnors fria val. Inom hälso- och sjukvården gäller en rad grundläggande principer. Autonomi är en sådan princip – varje individs rätt att fatta fria val i frågor som berör en själv. En annan princip är att undvika att skada eller tillfoga lidande. Primum non nocere. Att tvingas föda ett oönskat barn kan ses som en form av psykologiskt och socialt lidande för kvinnan. Respekten för kvinnans fria val kan innebära att tanken på abort inte diskuteras som ett uttryck för skydd åt hennes autonomi.

Idag – till skillnad från tiden när nuvarande svenska abortlagstiftning utformades – finns det mer kunskap om hur fostret upplever sin tillvaro. Forskning har visat att fostret mycket tidigt är en aktiv individ som tränar sig på olika rörelser och färdigheter; byter kroppsställning, utforskar sin omgivning genom att ta på sin egen kropp och livmoderns inre, för handen mot munnen, suger på den – och lyckas ibland få in tummen i munnen, och sväljer fostervatten. Neurofysiologiska strukturer som gör att fostret har känsel finns på plats tidigt. Man antar att från en mognad på 12–15 graviditetsveckor känner fostret smärta. Ju senare i graviditeten, desto mer utvecklat är fostrets förmåga att uppfatta sinnesintryck. Därigenom blir principen att inte skada aktuell även för fostrets del i samband med en abort.

För ett antal år sedan förekom ett inslag på TV om att en organisation som verkar mot aborter hade skickat videor till politiker. Dessa videor visade aborterade foster för att påminna om att det faktiskt var små omogna människor det handlade om, inte något slags ospecifikt biologisk material. I och för sig kan man förstå att de som mottog dessa videor tyckte det var obehagligt. Men reaktionerna som presenterades i massmedierna gick ut på att adressaterna vägrade att se på sådan information eftersom den utgjorde ”skrämselpropaganda”. I själva verket var det kanske verkligheten som var skrämmande. Utifrån den kunskap som numera finns om fostret kan man uppleva det som ännu mer skrämmande idag, när det finns mer underlag för att föreställa sig hur en abort kan upplevas av fostret självt.

Vad görs för att stödja fullföljande av graviditet? Syftet med abortlagstiftningen var att minska antalet oönskade graviditeter. Ansvariga personer har hela tiden betonat att abort inte ska ses som ett preventivmedel. Över tiden har också olika preventivmedel utvecklats. Dessa tillhandahålls på ett sätt som gör att det inte borde finnas några ekonomiska hinder för kvinnor att använda dem för att styra sin reproduktiva hälsa. Ungdomsmottagningar har inrättats för att särskilt fånga upp unga kvinnor som bland annat önskar hjälp att undvika oönskade graviditeter. Det så kallade akut-p-pillret går att få utan recept. Men trots denna utveckling har antalet aborter i princip förblivit oförändrat år efter år. Är inte det underligt? Utvecklingen av befolkningspyramiden i Sverige visar samtidigt en oroväckande utveckling, med få födda och lavinartad ökning av antalet äldre. Det borde göra åtgärder för att stödja nativiteten till en politisk kärnfråga. Vi har absolut en ytterst generös föräldraförsäkring i Sverige – för dem som valt att fullfölja sina graviditeter. Men görs det något för att stödja fullföljande av graviditet?

De åtgärder som har tagits för att stödja kvinnors reproduktiva hälsa handlar om att med hormonella eller andra medel motverka graviditet som konsekvens av sexuella kontakter – och att ombesörja abort när sådana medel inte använts, eller inte fungerat. Det som är förvånande är att det finns en rad tänkbara åtgärder som inte vidtas, eller inte verkar diskuteras på allvar. Det handlar till exempel om sådant som syftar till att väcka tankar hos kvinnor – och män – om hur de lever. Hur mår man när samvaron med en person av det andra könet innebär risk för en graviditet som upplevs som oönskad, för att inte säga omöjlig att acceptera? Hur mår man om man känner sig sliten mellan känslan av att bära på ett spirande liv och svårigheter i livssituationen som får barnafödande att verka som ett ogenomförbart livsprojekt? Hur mår man som ung människa om man upplever att omgivningens förväntan är att man lever ut sin sexualitet? Man kan hitta uttrycket ”att se positivt på sin sexualitet” i tidningar och annan litteratur om tonåringar, som något lovvärt. Och detta resulterar ibland i graviditet. Samtidigt uttrycks oro från ansvarigt håll inom sjuk- och hälsovården när statistik visar på ökning av antalet aborter just bland unga kvinnor. Det är något som inte stämmer.

Det som verkar saknas i den allmänna debatten om abortsituationen i landet är vad som kan göras i positiv riktning, för att förebygga oönskad graviditet, och för att stötta kvinnor att fullfölja graviditeten även om den råkar vara oplanerad på grund av sådant som dålig ekonomi eller ungdom. Hur mycket diskuteras ovanstående av ansvariga inom hälso- och sjukvård, av politiker, i massmedierna? Vad görs inom skolan inom ramen för undervisning om etik och sex och samlevnad? Tar man upp undvikande av samlag som en säker strategi att undvika graviditet innan man känner sig redo för en sådan? Nämns avhållsamhet från samlag som ett uttryck för självständighet och ansvarskännande? Tar man upp trohet mellan man och kvinna som något eftersträvansvärt? Eller gör den värdeneutrala grundhållningen i samhället att alla åsikter om reproduktiv hälsa presenteras som likvärdiga? Hur mycket utrymme får samtal om sambandet mellan djupare känslor och sexualitet, och om mäns och kvinnors rätt till respekt för varandra? Tar man upp fostrets utveckling som upplevande, kännande individ inom utbildning på olika nivåer? Jag hoppas att svaret är ja, åtminstone i någon omfattning.

I ett TV-program på en amerikansk TV-kanal såg jag för en tid sedan hur en organisation som verkade för skydd för livet hade ställt upp en husvagn utanför en abortklinik och, utan att ha några plakat som fördömde abort, erbjöd gratis ultraljud till abortsökande kvinnor. Det visade sig att flera var intresserade, gjorde ultraljudet, såg sitt foster med alla kroppsdelar och hur det rörde sig. För en del gjorde upplevelsen av att se sitt foster att de direkt beslöt sig för att inte avbryta graviditeten. Man kan förstås tycka att dessa kvinnor helst borde ha fått sådan kunskap tidigare.

Vad görs för att skydda graviditet – är det alltid ett fritt val?

Utifrån vad som framkommit från kvinnor som genomgått abort förstår man att deras beslut inte sällan präglas av vankelmod. Skälet kan vara ekonomiska problem, att man inte varit fast anställd viss tid, eller är studerande. I en svensk studie av kvinnor som genomgått abort uppgav dessa en rad skäl till aborten, däribland 32 procent att dålig ekonomi var en orsak, 11 procent att partnern inte ville skaffa barn, 10 procent angav för dålig bostad, och 2 procent att föräldrarna inte ville att dottern skulle fullfölja graviditeten. Av dem som angav dålig ekonomi var majoriteten studerande eller arbetslösa. Enligt gällande regler för föräldraförsäkringen ska man ha haft inkomster under 240 dagar i följd före beräknad förlossning för att kunna få föräldrapenning (80 procent av sjukpenninggrundande inkomst som ligger över garantinivån). Om man inte haft det utgår grundnivån för föräldrapenning på 180 kronor om dagen. Det säger sig självt att man inte kan leva på den senare ersättningen. För den som inte kan få hjälp av man/sambo eller närstående att klara ekonomin blir ansökan om socialbidrag alternativet.

Även om det bara skulle vara ett fåtal kvinnor som tar beslut om abort på grund av att de inte kan tänka sig möjligheten att lösa sin ekonomiska situation genom något av dessa två senare alternativ, så är det ändå för många. Samtidigt som vårt land ”efterlyser” fler barn så tvingas kvinnor förödmjuka sig med att ”bli socialfall” för att kunna ta emot ett barn. Skulle samhället inte kunna ge konkret uttryck för önskan att minska antalet aborter och öka antalet födda genom en riktad föräldrapenning i sådana fall, och göra det på ett hänsynsfullt sätt, som inte upplevs som förödmjukande? Man kan få studiestöd när man läser. Kan man inte få ”barnstöd” när man får barn – som ett parallellt alternativ bredvid det alternativ som bjuds dem som klarat sina 240 dagar?

Tonåringar som blivit föräldrar har berättat om den ”kamp” de fick föra för att övertyga vuxenvärlden om att de inte ville lösa den situation som uppkommit genom graviditeten genom att göra abort. ”I förhållande till mödravård, förlossningsvård och barnavård känner sig många små och ifrågasatta” skrev en ung mamma om sina och andra gravida tonåringars upplevelser. Med stöd från sin familj har de i stället kunnat hitta egna lösningar på barnpassning och skolgång. Vilka attityder från vuxenvärld, hälso- och sjukvård och skola, möter tonårsflickor i denna situation? Möts de av en öppen attityd med en positiv inställning till föräldraskap, eller möts de av antagandet att det nog är bättre att avbryta graviditeten? Får den unga pappan stöd för sin roll? Den allt längre obligatoriska skolgången har flyttat den formella övergången till vuxenlivet allt längre upp i åldrarna. Inte underligt att det för med sig att ett ökande antal ungdomar kan komma att välja att ”varva” skolgång med att bli förälder.

Söka abort – erkänna etiskt dilemma?

Även den kvinna som söker abort kan i grunden uppleva detta som ett etiskt dilemma. Tar man upp den frågan med henne, och sonderar om hon verkligen är övertygad om hur hon vill förhålla sig till fostret och sin framtid? Har hon haft möjlighet att tala ut om sina känslor och tankar? Är det hon själv som önskar aborten, eller är det mannen? Vad vill hon innerst inne? Vad har hon till exempel för tankar om livets helgd? Finns det något som skulle kunna göra det möjligt för henne att fullfölja graviditeten? Trots vad som ofta påstås, så är en abort något en kvinna kan se tillbaka på med sorg lång tid efteråt. Det är önskvärt att samtal om etiska funderingar ingår i det samtal som förs när hon uppsöker vården. Kanske gör det också det – om än utan att det är formaliserat som separat rådgivning. Men kanske skulle erbjudande om sådan rådgivning tas emot av en del.

Efterlyses: förespråkare för skydd åt graviditeter

En ändrad syn på frågan om skydd åt livet respektive abort kunde vara att lyfta fram skyddsaspekten som en grundattityd. I stället för att på ett värderingsfritt sätt se på abort som en privatsak och undvika varje uttryck för ifrågasättande, borde strategier för stöd åt graviditet – vilket stöd den enskilda individen än upplever behov av – ingå som grundprincip i alla sammanhang där frågan om abort kommer upp. Kan det bli politiskt korrekt att sätta igång en sådan debatt som en fråga om skydd av kvinnors verkligt fria val?

I den tid vi lever med sviktande kunskap om kristen tro och kristna värderingar borde frågan om skydd åt livet vara ett centralt budskap i alla sammanhang där kristen tro presenteras och ges konkret uttryck, vilket detta än må vara. Det handlar inte om att fördöma kvinnor som upplever en graviditet som omöjlig, utan om att stödja kvinnor att ta ledningen över sina liv så att de undviker att hamna i den situationen; det handlar om att erbjuda kvinnor som råkar ut för en oplanerad graviditet möjlighet till reflexion över möjligheter och hinder och att försöka överbrygga hinder när kvinnan så önskar.

Litteratur
Larsson M., Aneblom G, Odlind V, Tydén T.: Reasons for pregnancy termination, contraceptive habits and contraceptive failure among Swedish women requesting an early pregnancy termination. Acta Obstet Gynecol Scand 2002; 81:64–71. Svensson L.: ”Utskällda och utfrysta. Tonårsmammor behöver stöd.” Amningsnytt, mars 2001 s. 10–13.

Kerstin Hedberg Nyqvist är med. dr och universitetslektor i pediatrisk omvårdnad och verksam vid neonatalavdelningen vid Akademiska sjukhuset, Uppsala.   upp

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän