Aids - Afrikas största hot sedan slavhandeln

av Michael F. Czerny, 2007 nr. 8 

Bakom de statistiska siffrorna om aids i Afrika döljer sig ett obeskrivligt lidande, inte minst därför att det uppfattas som en skam att bli smittad av hiv-viruset, med förnekande som följd. De smittade skiljs ut från de rena; segregation, skam och stigmatisering blir resultatet. Vad kan kyrkan göra för de drabbade?

Hälsa är i ordets fullständigaste betydelse människor i harmoni med sig själva och med omvärlden. Det är just denna vision som Afrika ger uttryck för i sin kulturella tradition som har tagit sig många konstnärliga uttryck, både i socialt och religiöst avseende, och som exploderar i glädje, rytmer och musikalitet. Tyvärr är denna harmoni i dag djupt rubbad. Otaliga sjukdomar ödelägger kontinenten, däribland det gissel som aids är ’som sprider lidande och död i många delar av Afrika’” (Johannes Paulus II:s budskap på Världsdagen för de sjuka 11 februari 2005).

På ett klart och överraskande sätt förbinder den förre påven den hårda verklighet som hälsokrisen utgör med en djup respekt för afrikansk kultur. Hans syn på hälsa sträcker sig klart mycket längre än det vanliga västerländska konstaterandet av kroppsligt välbefinnande i betydelsen ”fri från sjukdom”. Hälsa är snarare en gemensam social välfärd – som med ett annat ord kan kallas rättvisa. Jag ska här försöka visa på hur tre olika kulturella dimensioner krävs för att kyrkan ska kunna kämpa mot aids och för hälsa. Ordet kultur har här en vid betydelse: det sätt som en grupp människor lever på, tänker, känner, organiserar sig, firar tillsammans och delar varandras liv.

Först några siffror för att illustrera den dramatiska situationen. Befolkningen i Afrika söder om Sahara utgörs av 862 miljoner människor. 2003 var 1,9 miljoner barn (0–14 år) hiv-infekterade eller led av aids och 12,1 miljoner barn var föräldralösa på grund av att deras föräldrar dött i aids. 2003 hade 24,9 miljoner vuxna och barn hiv eller aids. Två år senare hade antalet infekterade stigit till ungefär 25,8 miljoner. 2003 var antalet kvinnor (14–49 år) som var infekterade med viruset 13,1 miljoner. Två år därefter var dessa 13,5 miljoner. År 2003 var dödstalen till följd av aids 2,1 miljoner. Två år därefter dog 2,4 miljoner människor av aidsrelaterade sjukdomar.

En infektionsfrekvens på en procent definieras som pandemi. I nästan alla afrikanska länder söder om Sahara överskrids den gränsen. Den totala infektionsfrekvensen för vuxna (15–49 år) var 7,3 procent 2003. 2005 uppgick den till 7,2 procent. Trots många kampanjer och behandlingsprogram visar statistik att pandemin tyvärr fortsätter att spridas. Mellan år 2000 och 2020 kommer 55 miljoner afrikaner att avlida av aids. Detta visar att pandemin är det största hotet mot Afrika sedan slavhandeln upphörde.

Bakom dessa siffror döljer sig historier om både outsägligt lidande och otaliga triumfer av den mänskliga anden: omsorg, mod, trohet och osjälviskhet. Aids är inte bara en sjukdom för individen utan för hela folket. Johannes Paulus II betonade ofta att det också är ett symptom på ”en andlig sjukdom”. Pandemin är med andra ord djupast inte bara en sjukdom som en person lider av utan den så att säga uttrycker Afrikas nöd. Att se på aids i hela dess kulturella komplexitet kan hjälpa oss att bedöma hur kyrkan kan gå i närkamp med de krafter som styr pandemin.

Stigmatisering och diskriminering

Sjukdom och skam följs ofta åt. I många afrikanska samhällen anses vissa sjukdomar, till exempel lepra, traditionellt vara skamliga och orena. Släktingar försöker dölja det faktum att en närstående lider av sådana sjukdomar, ofta tills det blir för sent.

Hiv och aids är båda obotliga och sexuellt överförda och därför extra skamfulla och stigmatiserande. Även om antalet hiv-positiva personer stiger leder skammen och schavotterandet till att den infekterade förnekar de följder för livsföringen som sjukdomen borde ha och inte bryr sig om att förändra sitt beteende. Vi känner till människor som försökt ta sina liv innan sjukdomen hinner i fatt dem. De lider mer av skammen än av sjukdomen; de fruktar skammen mer än döden; de dör helt enkelt av skam inte av aids. Några korta berättelser kan tjäna som en illustration av lidandet, isoleringen och avståndstagandet.

Jacques bor i Abidjan med sina fyra hustrur. Han blev sjuk, fick feber, hostade och gick ner i vikt. Han besökte sjukhuset tillsammans med sin yngsta fru. Proverna visade att han hade tbc och att han var hiv-positiv. Han fick råd om hur han skulle bete sig med tanke på att han var smittad av hiv och uppmanades att berätta om detta för sina övriga hustrur. Detta gjorde han inte och dessutom hade han sex med dem.

En annan hiv-positiv berättar för sin stödgrupp i Accra: ”Sjuksköterskorna diskriminerar hiv-positiva patienter och respekterar dem inte. För dem är en hiv-positiv person inte längre en människa.” Han fortsätter att berätta varför han inte vill tala öppet om sin sjukdom. Han säger att han skulle vräkas från det hus som han hyr och inte få tillgång till allmänna kommunikationsmedel.

I Nairobi fick en ordenssyster som var hiv-positiv och talade om detta för de andra systrarna i kommuniteten bara använda egen mugg, tallrik, glas och bestick.

Stigmatisering och diskriminering leder till ett destruktivt utanförskap och en särbehandling: man skiljer rena från orena, normala från onormala, oss från dem. När folk avgränsats från det vi ser som det vanliga och acceptabla tillåter vi oss att behandla dem enligt speciella regler som alltid betyder att de bemöts grymt och inhumant. Vi påstår att de själva har dragit på sig detta och de får samtidigt tjäna som projektionsobjekt för vår egen rädsla och förträngning. Vi straffar dem för det som vi inte kan stå ut med hos oss själva och gör dem till syndabockar för att själva skaffa oss en illusorisk fred och säkerhet.

Jesus visar sin lyhördhet för detta starka kulturella flyktbeteende i sitt möte med kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott. Hon var i allra högsta grad stigmatiserad. Hon representerade med sin kropp bokstavligen hela folket med dess religiösa otrohet mot förbundet. ”Den som är fri från synd ska kasta första stenen på henne” (Joh 8:7). Vad betyder ”den första stenen”? Det är domen som medför stigmat, diskriminering, utestängning eller förföljelse av en annan eller en grupp andra. Det är ett märke, ett tecken eller en etikett. Det betyder de negativt uppfattade karaktäristika som ställer individer eller grupper åt sidan, utesluter dem ur den normala sociala ordningen. Vissa stigmatiserar andra och diskriminerar dem; dessa i sin tur accepterar stigmatiseringen och beter sig därefter, det blir en ond cirkel. Om någon närstående eller någon som vi känner skulle bli hiv-positiv skulle vi då ha en benägenhet att ”på goda grunder” diskriminera, utestänga eller stigmatisera? Stigmatisering är ett allmänt drag i vårt sätt att indela i de klasser och regler som vi kallar kultur, och eftersom det är mellanmänskligt och outtalat äger det en stor kraft.

Biskoparna i Afrika har, vid det symposium för Afrikas och Madagaskars biskopskonferens som hölls om hiv- och aids-pandemin år 2003, högtidligt uttalat sig för ”att arbeta oförtröttligt för att utrota stigmatisering och diskriminering och att utmana alla religiösa, sociala, kulturella och politiska normer och sedvänjor som vidmakthåller denna stigmatisering och diskriminering”. Det är inte lätt att ringa in dessa destruktiva normer och sedvänjor, inte heller att skilja mellan det som är autentiskt traditionellt och det som kränker människans värdighet. Det är inte heller lätt att förändra kränkande element utan att på ett onödigt sätt förstöra den traditionella kulturen. Initiationsriter och seden att ärva änkor (levirat) kan vara två exempel. I sitt upprop 2005, Called to be a good Samaritan, uppmanar Östafrikas biskopar ”alla kristna och alla människor av god vilja att respektera de människor som är smittade av hiv och aids i deras fulla värdighet och att verka för lika rättigheter”. I samma dokument kräver biskoparna också kraftfulla ingripanden och politiska åtgärder från regeringarna i bemötandet av människor som drabbats av hiv och aids. ”Vi uppmanar alla katoliker att tjäna som goda exempel och respektera människovärdet och att speciellt hjälpa och vårda människor som drabbats av hiv och aids.” 

Att tämja elden 

En faktor som man inte kan bortse från i kyrkans kamp mot hiv och aids är den kulturkrock som är uppenbar när afrikanskt och västerländskt tänkande möts. I Europa och Amerika är till exempel den viktigaste orsaken till stigma fruktan för lidandet och döden. Det är annorlunda i afrikansk kultur (och här står den närmare kristen tro). Där accepterar man lidandet som en del av det mänskliga livet; man är inte så rädd för sjukdom och olycka, döende och död och man hjälper gärna den som lider. Stigmatiseringen kommer sig snarare av förvirring, okunnighet och skam som hänger samman med sexualiteten.

För västerlänningar är det den sexuella revolutionen som ägde rum på 1960-talet som i stort sett svarar för diskursen om sexualitet, och den har skapat attityder och värden som nu exporteras till alla världsdelar med globaliseringen som drivkraft. Den har ett paradigm där individen står i centrum och där hans eller hennes autonomi gäller. I positiv bemärkelse har de västerländska värderingarna gjort det möjligt för kvinnorna att spela en större roll utanför hemmet och även i samhället. Dessa värderingar har också bidragit till att befria dem från vissa patriarkala strukturers förtryck som misskrediterade kvinnornas erfarenheter och tystade ner dem. Större öppenhet inför sexualiteten har också hjälpt många (men inte alla) män att lära känna komplementariteten i sexualiteten och att komma ifrån ett macho-ideal. Det är nu lättare att tala om sex fastän det finns tabun kvar både i moderna och i traditionella samhällen. Utan tvekan går mycket av den kyrkliga kampen mot aids ut på att hjälpa kvinnor att agera mot det sexuella utnyttjande som de ofta utsätts för: att tvingas till prostitution, att ställa upp på sexuella krav från otrogna män och därmed risken att smittas av hiv.

Men man kan inte förneka att västvärldens attityder till sexualiteten har en mörk sida och kyrkan försöker genomgående att minska dess konsekvenser. Enligt den här dominerande globala kulturen finner människorna sitt värde inte i vad de är, utan i vad de har och konsumerar. Den övergripande myt som den globala kulturen förmedlar är att sex är ytterligare något trevligt som man äger. Sex är vars och ens ensak, något som var och en hanterar efter sina önskemål och sitt privata sätt att bete sig. Västvärldens sexuella revolution har lärt folk att de har rätt att hantera sin sexualitet som de vill när det gäller vuxna människor som samtycker och ingen kommer till skada. Att ha sex är moraliskt likställt med att äta och dricka; det motsvarar matlusten och är till för nöjes skull.

Konsumtionsmentaliteten kommer till uttryck i fenomenet pornografi som är ett grovt vanställande av den sexuella akten och som kränker alla som är involverade. Den östafrikanska biskopskonferensen uttrycker detta på följande sätt: ”Vi är djupt oroade över hur pornografin marknadsförs i olika medier. Den är moraliskt fördärvande för barn och ungdom och den bidrar till att hiv sprids. Vi beklagar liberaliseringen och kommersialiseringen av sex framför allt därför att detta strider mot ett mänskligt och religiöst sätt att värdera sex och sexualitet och bidrar till att främja icke-kristna sexuella tendenser och förstöra familjen som den institution som funnits sedan urminnes tider.”

Den afrikanska synen på sexualitet är mycket varierande. Det förekommer tabun som stöder förtryck. Vissa traditioner avvisar sexuellt umgänge under graviditet och amningstid liksom man avvisar äktenskapsbrott. I åtskilliga etniska grupper är oskuld före äktenskapet obligatoriskt. I stället för att anse dessa beteenden gammalmodiga, som de uppfattas i västvärlden, borde man undersöka hur man skulle kunna uppmuntra dem genom att sätta värde på de positiva beståndsdelarna av afrikansk kultur. I traditionella samhällen har olika seder hjälpt till att främja adekvata beteenden som troheten och integriteten i äktenskapet. Andra exempel är att skydda flickors och unga kvinnors oskuld och att hjälpa unga män och pojkar att kontrollera sin sexualitet.

I Afrika är fruktbarhet ett primärt värde för att det föder liv, och kyskhet är viktigt för att det skyddar liv och livskvalitet. Livet är det oavbrutna flöde som förbinder oss med förfäderna, man lever med de levande döda. Sexualiteten ser man som moraliskt neutral, i sig varken god eller ond. Den jämförs ofta med elden hemma. Eld kan tämjas så att den kan användas för att laga mat, men otämjd kan den bränna upp taket och hela huset. Bilden av elden är talande och den antyder varför traditionella kulturer som har sina rötter i en lokal naturlig miljös ethos innehåller normer för sexualiteten. Aids har visat att vi nu för tiden vet mycket litet om hur folk ska bete sig sexuellt mot varandra och varför människor tar de risker som de tar, trots att de har kunskap om de potentiella farorna. Dessutom kan vi bevittna ett extremt högt antal våldtäkter och sexuella övergrepp på barn och på vuxna. Vi vet att många människor infekteras aningslöst och på grund av påtvingad sex, men alla är inte okunniga.

Det kristna idealet för sexualitet rymmer en frihet och ett ansvar som integreras i personligheten under hela livet. Detta ideal bygger på tron på Gud, på respekten för sig själv, respekten för andra och hoppet inför framtiden. Idealet är att sträva efter att kunna hänge sig fullt ut. Den katolska sexualmoralen syftar till att man tar emot sexualiteten som en gåva som man fått med sig i livet både på det personliga planet och socialt. Med gåvan följer ansvaret att integrera sexualiteten i hela livet. Den autentiska benämningen på detta är kyskhet: den praktiserade inre enheten som ligger i att både ha en kropp och en själ. Kyskhet betyder att forma och inordna sin sexuella kraft till att tjäna relationer och partnerförhållanden, kärlek och vänskap. Målet med kyskheten är att göra det möjligt för alla att älska på ett personligt sätt som är utmärkande för respektive kön och att förbereda alla att kunna gifta sig, avlägga celibatslöfte eller leva som ensamstående. Kyskhet står för en ytterst personlig och livslång uppgift, men betydelsen av sex sträcker sig mycket längre än till den enskilde individen, eftersom kyskhet också inkluderar en kulturell insats: ”Människans karaktär av gemenskapsvarelse visar att hennes utveckling som person och själva samhällets tillväxt är beroende av varandra” (Andra Vatikankonciliets pastoralkonstitution, Kyrkan i världen av idag, nr 25). Enligt den afrikanska teologen Bénézet Bujo är den verkliga lösningen, den enda som kan hjälpa varaktigt, att förändra den inre hållningen till sexualiteten, inte att naivt och magiskt förlita sig på tekniska lösningar. Förändringen berör inte bara individer som moraliska subjekt utan det är viktigt att hela samhället engagerar sig däri.

Rika länder har framfört stark kritik mot kyrkan i Afrika för att den inte delar ut kondomer som en lösning på krisen. Ett kortfattat svar på den kritiken är att den katolska moralen i själva verket är mer trogen mot den afrikanska kulturens värden som inte tolererar fri sex eller betraktar sex som en konsumtionsvara. Att marknadsföra kondomer vore att pracka på afrikaner något som är främmande för kulturen. Det vore att ta avstånd från principen att alltid ställa sig på de fattigas sida. Men sakernas tillstånd är givetvis mer komplexa än så, och man måste tillstå att kyrkan trängts in i ett hörn och frestats till sin yttersta förmåga att tala sammanhängande och ändå adekvat till människor i de mest skiftande situationer. Våra sekulära medarbetare intar en pragmatisk ståndpunkt, den för dagen mest praktiska, som bygger på att den tar hänsyn till folkhälsan. Till skillnad från dem är kyrkan förpliktigad att erbjuda moraliska och andliga ideal åt sina åhörare snarare än en rent pragmatisk inställning. Det finns många människor som i förväg av olika skäl har beslutat sig för att bortse från det budskapet. Om någon vänt ryggen till det livsbejakande ideal som hävdar ett personligt ansvar, är det troligt att de skulle behöva lyssna till kyrkans råd om hur man ska kunna minimera de dödliga konsekvenserna. En sådan vädjan till allmän anständighet är föga troligt att man bryr sig om och den uppenbara risken är att man ger bistånd till promiskuitet, missbruk och destruktivt beteende och den risken är alltför stor för att kyrkan ska kunna understödja den.

Rättvisa och ett aktivt medlidande

Kyrkan ger sig inte i kast med aids som ett problem som ska lösas. Snarare är det så att hon hör Herrens röst som säger till oss: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd” (Joh 10:10). Som Jesus alltid gjorde, kallar kyrkan sina efterföljare till osjälvisk kärlek och tjänst, till ett överflödande liv för var och en. Hur kan kulturen – stigma och diskriminering på ytan, sexualitet på djupet och orättvisa i samhället – utmana afrikanska katoliker i en tid av aids? Hur kan kulturen utmana katoliker på annat håll att visa en väl informerad och väl inriktad solidaritet med dem?

När föräldrar, släktingar, vänner och bekanta upptäcker att ett barn har fötts med ett allvarligt mentalt eller fysiskt handikapp, är det då inte ytterst frestande att förkasta, stigmatisera och utestänga barnet? Och är inte barnet från det allra första ögonblicket i fara att utsättas för att känna sig bränt av vars och ens besvikelse och skam och allra värst av föräldrarnas? Och har vi inte hört hjärtskärande berättelser om diskriminering av handikappade barn, ungdomar och vuxna, utfrysta och behandlade som inte fullt människovärdiga? Om det är så, kan det kanske hjälpa oss att förstå något om hur hiv och aids fungerar kulturellt. Och om vi kan motstå det, så är detta mycket tack vare Jean Vanier, som för 40 år sedan hjälpte kyrkan att upptäcka att människor med handikapp inte bara hörde till gemenskapens hjärta utan att de har ett verkligt kyrkligt och samhälleligt uppdrag. Vanier grundade kommuniteter för människor med eller utan handikapp som levde tillsammans och ”Tro och ljus” för familjer med handikappade medlemmar.

Vanier åstadkom inte denna förvandling genom att kritisera stigmatiseringen av handikappade utan genom att omfamna dem, älska dem och placera dem i gemenskapens centrum. Vi måste befria oss från det mekaniska stigmatiserandet av aids. Det räcker inte med att förändra andras ord och tankar. I Afrika räcker det inte att politiker, idrottshjältar, musikstjärnor eller religiösa ledare fördömer detta stigma eller ens när de offentligt går ut med att de är hiv-positiva. Eftersom de är viktiga, rika och mäktiga anser de sig vara utom fara för att bli diskriminerade, medan vanligt folk är alltför fattiga och sårbara för att få en sådan immunitet.

Vi måste säga ett radikalt ja till den mänskliga sexualiteten. Att stärka människors värdighet innebär att fostra deras moral, uppmuntra dem till att leva och leva i frihet. Inte alla behov är legitima, inte alla val kloka, rakryggade och livgivande. Det är lovvärt att verka för att förändra beteendet och inprägla ett etiskt ansvarstagande utan att anropa Gud eller komma dragande med moraliska förkastelsedomar. Kyrkan marknadsför ett rakryggat beteende liksom en förändring av det som behöver förändras, men alla är syndare och hon kallar alla till omvändelse, bot och nya föresatser. Katolsk moral talar om sexualitet med människor i olika åldrar på ett sätt som gör rättvisa åt denna stora gåva och detta stora mysterium. Det är därför talet om moral är i centrum för kyrkans kamp mot aids, att fostra efterföljare till Kristus, och att tjäna dem som är i nöd. De afrikanska biskoparna säger: ”Den moral som vi undervisar om i Guds namn försöker respektera och befästa det mänskliga livet som får sitt värde och sin värdighet av det faktum att det är en helig gåva från vår Fader som skapar varje mänsklig varelse och kallar alla till livets fullhet.”

I den här artikeln finns det mycket kritik av den globaliserade västerländska sexualiteten för att den blivit en dominerande trend i Afrika. Mycket av afrikanska kulturers brister har förbigåtts, till exempel missbruket av barn och unga i deras sårbarhet, kvinnornas situation, männens sexuella status. Att kritisera sådana bristfälligheter är afrikanernas uppgift i Afrika. Kristen sexualmoral har förmodligen alltid varit kontrakulturell – nu är den kontrakulturell på ett speciellt sätt, i en tid när det förekommer aids och det utmanar de globala myterna om sexualiteten. Detta utmanar också afrikanerna och deras kultur.

Många i västerlandet frågar varför Afrika har drabbats så hårt av aids. Varför är statistiken så mycket sämre för Afrika än för andra delar av världen? På denna ständigt återkommande fråga finns svaret i ett enda ord: fattigdomen. Detta är inte ett svar som västerlänningar är så benägna att ta till sig. Ännu saknar fattiga och marginaliserade afrikaner tillgång till en grundläggande utbildning, information om hiv och aids, sjukvård, arbete, behandling och stöd. Sådana orättvisa brister gör fler människor mer sårbara inför hotet av hiv och aids än om de skulle ha en levnadsstandard som vore något närmare den i västerlandet. När Sydafrikas president Thabo Mbeki år 2000 sade att fattigdom snarare än hiv är den verkliga orsaken till aids, blev han hårt kritiserad. Men det ligger mycket sanning i detta kontroversiella yttrande. Även de afrikanska biskoparna har yttrat sig på ett liknande sätt: ”Fattigdom går hand i hand med hiv och aids. Det bekymrar oss att vår redan svaga ekonomi blir än bräckligare eftersom mycket av den utbildade arbetskraften går förlorad på grund av hiv och aids. Fattigdomen befordrar överföringen av hiv, gör adekvat behandling för dyr, påskyndar dödligheten av hiv-relaterade sjukdomar och mångfaldigar pandemins sociala konsekvenser.”

I den katolska socialläran förekommer uttrycket strukturella synder – förtryckande synd i dess mångfaldiga förgreningar. Dessa synder möjliggör en miljö i vilken individuell synd kan frodas och också gör det. Kyrkans hjälp mot aids måste stå i nära förbindelse med de ansträngningar som görs för att utplåna fattigdomen, bekämpa sjukdomar och understödja mänsklig utveckling. Varje man, kvinna och barn ska kunna få näringsriktig föda, adekvata infrastrukturer, hälsovård med kliniker som har tillräckligt med läkemedel. En kvalitetsmässig utbildning för barn och ungdomar är nödvändig. Tillgång till rent vatten och sanitär hygien måste finnas. Att utvidga arbetsmarknaden är också av största vikt.

För att vi på ett ansvarsfullt sätt ska kunna bekämpa aids måste vi undervisa om respekten för livets helgd och om ett riktigt sätt att leva med sexualiteten. Men att göra det utan att inrikta sig på de ofta extremt svåra villkor som människorna i Afrika lever under, vore bara att upprepa sina goda intentioner och sin vilja och samtidigt förneka de reella krafter och strukturer som bokstavligen förtrycker de fattiga. Detta vore att moralisera och inte åstadkomma något gott alls. Oavsett om man kallar det fattigdomsbekämpning, uthållig utveckling, millenniemål, kamp mot aids, är målen i grunden desamma. Kan kyrkan i västerlandet förena sig med kyrkan i Afrika i kampen för rättvisa och hjälpa till att övervinna aids?

Kyrkans roll i förändringen 

Många afrikaner lider av hiv och aids och alla bär en tung börda, ett kors för individen och familjen. Om någon är sjuk är det ibland bara en kroppslig sjukdom; men andra gånger ger det uttryck för djupare smärta i individens innersta, medvetande, relationer och själ. Det är i den senare betydelsen som den förre påven i sitt tal till kyrkan i Afrika tolkade aids som ett symptom på ”en andlig sjukdom”. Pandemin blottlägger mycket av vad som är fel i Afrika och med Afrika.

Stigmatisering och diskriminering är reaktioner som bottnar i okunnighet, rädsla och osäkerhet. Det är en reaktion som skiljer sig lite från hur människor skulle reagera på andra ställen, om de hotades av hiv eller hur de reagerar när de ställs inför andra djupt upprörande mänskliga brister. Stigmatisering och diskriminering måste möta förståelse och inte bara fördömas och en verklig kulturell förändring är nödvändig.

Sexualiteten är alltid och överallt märkligt viktig, och det sätt på vilket afrikaner tar till sig sin sexualitet ska uppfattas och värderas, som också kyrkan försöker göra. Hotet från hiv förändrar inte kyrkans moral som bygger på den heliga Skrift och två tusen års tradition, men hiv gör det mer angeläget för kyrkan att förmedla och övertyga om sin moral för de troende – i synnerhet för de unga – och andra som uttryckligen och underförstått delar kyrkans värden. Att göra motstånd mot den globaliserade kulturen och verka för afrikanska värden är ytterst nödvändigt och katolsk moral bör uppfattas som en viktig kraft i båda fallen.

Hjälpverksamhet och social rättvisa är väsentligt för kyrkans sätt att bemöta aids. Det är därför som kyrkan instinktivt kombinerar själavård, medicinsk omvårdnad, medlidande och stöd, personlig moral, socialetik och utbildning om hur man skyddar sig. Att visa medlidande samtidigt som man överser med syndiga strukturer eller predika moral och prevention utan att kämpa mot fattigdomen strider mot kyrkans tradition och hämmar hennes uppdrag att förkunna Guds rike där synd och död är besegrade för alltid.


Översättning: Anna Maria Hodacs

Författaren är direktor för African Jesuit AIDS Network som arbetar med att samordna hjälpverksamhet och utbilda jesuiter på den afrikanska kontinenten.

Artikeln har tidigare publicerats i La Civiltà Cattolica och har översatts från en engelskspråkig version och publiceras här i något förkortat skick.

upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän