Allt styrs av gränser

av Anders Piltz, 2000 nr. 7

Om vi aldrig hade överskridit gränser bodde vi fortfarande i grottor. Vi hade inte börjat tämja elden, uppfinna hjulet eller skriften, utnyttja jäsningen av druvsaft, spänna hästar framför vagnar, göra hunden till vår bästa vän, peta frön i jorden, jäsa deg och baka bröd, göra metall av malm och förkorta miljoner års naturprocesser till en timmes tid, kort sagt: utnyttja vår mänskliga förmåga att inte nöja oss med det givna utan uppställa nya mål, utvidga gränserna, profitera på vår kunskap om hur naturen fungerar.

Det existerar onda gränser, som tvingar människor som inte har något emot varandra att bli varandras fiender. Organisationen Läkare utan gränser (liksom tidigare Röda korset) bryter tankemönstret att man skall älska sin vän och hata sin ovän. Inför lidande och död gäller inga nations- eller gruppgränser.

Gränsöverskridande är ett av dagens slagord. Det gäller också i konsten: tidigare genregränser utplånas. Beatles introducerade stråkkvartetten i sin popmusik på sextiotalet. Man inbjuder en rappare till symfoniorkesterns konsert i Berwaldhallen. Skulle vi tvingas leva i de sociala eller kulturella konventioner som gällde för femtio år sedan skulle vi snabbt storkna och skatta oss lyckliga att vi lever nu.

Å andra sidan, om alla gränser överskreds skulle vi snart på nytt bo i grottor. Inget är lättare än att överskrida givna gränser, med katastrofalt resultat: staketet till grannen, den osynliga gränsen för en annans äganderätt, hans hus, hans hustru (alternativt hennes man), oxe och åsna. Du skall icke hava begärelse, så inleds två av tio Guds bud. Föreskriften förutsätter att vi kan göra mer än vi skall. Det finns gränser som måste iakttas, om inte hela systemet skall kollapsa.

Gränser öppnas, flyttas, utplånas, skapas, överskrids. Det gäller inte bara Europakartan. Om många gränser trodde vi att “själva naturen” ställt upp dem. Vi uppfostrades med att det fanns ett “normalt” beteende: att man äter med kniv i höger hand och gaffel i vänster, att man tar av sig mössan i kyrkan (om “man” är man, alltså), att man inte räcker ut tungan åt en främling. Bröt vi mot reglerna, kanske bara på skoj, började det krypa i kroppen av obehag och vi tänkte att Gud ser på mig med djupt ogillande. Så fick vi lära oss att kineserna äter med pinnar och judarna kräver att man ber med något på huvudet och i Tibet, där räcker man ut tungan när man hälsar. “Naturen” är tydligen ingen konstant, den är en variabel, den skiftar färg med underlaget som en salamander.

Manligt och kvinnligt, profant och heligt, fult och vackert — allt kan blandas. Ingen blir längre förvånad om samhällets stöttepelare visar sig ha missbrukat droger, bytt kön, har hemliga laster på fritiden eller är dömd för sexuella trakasserier. Sprickorna i fasaden tycks vara det mest intressanta. I TV-soffan får vi absolution för våra pinsammaste misstag och den tröstande uppmuntran att vi bara gjort som alla andra gjort, eller skulle ha gjort i samma situation. Den som trodde sig vara onormal är helt normal. Vi uppmanas att bejaka de mörka och onda sidorna av vårt väsen, för att komma i kontakt med vårt sannaste jag. Vi uppmuntras att värna vår rätt att vara som folk är mest mot allt som kunde hota den. I tv-formatet Big Brother överskrider man just nu ytterligare en gräns, nämligen den mellan offentligt och privat. Kameran följer dig i sängen och på toaletten. Vem har bestämt att man skall vara i fred när man går på dass? Kanske är det bara myndigheterna eller en förtryckande civilisation?

Jacques Derrida menar att en text är ett fritt spel av skillnader i en ständigt pågående följd av öppna ändar utan referens till omgivande verklighet. Varje utsaga förändrar alla förutsättningar. Han drömmer om en lek utan den fasta motsatsen manligt/kvinnligt, bortom hetero- och homosexualitet i ett myllrande, ständigt gäckande maskspel, en kör av blandade röster, en koreografi av varelser som inte är intvingade i ett bestämt kön. Han leker med franskans ord discrimination, som betyder både åtskillnad och diskriminering. Hur är det då med den skarpaste gränsen, den mellan rätt och orätt? Var går den? Finns den? Förr var man säkrare på gränserna. Man överskred dem lika ofta som nu, men visste när gränspassagen skedde.

Det gäller å andra sidan att sätta gränser. Offren för incest och sexuella trakasserier lider av ovälkommet gränsöverskridande. Människor kan oombedda kränka ens fysiska eller psykiska integritet. De bryter sig in i intimsfären. Varje uppfostrare vet att ett barn som aldrig får tydliga gränser förvandlas till ett desperat litet monster som till slut sparkar på sina föräldrar, som vägrar att ta sitt ansvar som vuxen. Likadant vid livets middagshöjd: den som inte lärt sig säga nej banar vägen till stresskollaps och hjärtinfarkt. Man måste lära sig att sätta gränser för sig själv. Om inte annat sätter döden gränsen.

Gräns mellan det ena och det andra är något fundamentalt för varje meningssammanhang. Gränser värnar om kontrasterande skillnader, och kontraster är nödvändiga om inte allt skall förvandlas till en absurd smet.

Orden skapar gränser

Man kan illustrera detta på otaliga sätt. Ta språket, som är det tydligaste och mest komplicerade meningssystemet. Vi kan kommunicera med ord; annars tjänar det ingenting till att läsa vidare i denna text. Om den enes avsikter skall bli tydliga för den andre, då måste kommunikationen hålla sig till väl definierade regler som inte får överskridas: fonematik, grammatik, syntax, vokabulär, stavningskonventioner måste vara överenskomna, annars blir det ingen kommunikation. Den som behärskar allt detta, kan också leka fritt med reglerna. Den som kan reglerna är friare gentemot dem än den som inte behärskar dem.

Varje språk använder en serie fonem, språkljud som är distinktiva, dvs. skiljer olika betydelser åt. Man måste upprätthålla skillnaden, om inte informationen skall gå förlorad. Svenskan skiljer mellan b- och p-, det vill säga mellan tonande och tonlös bilabial plosiv konsonant. I svenskan är det skillnad mellan, låt oss säga, en bil och en pil. Finskan känner inte denna distinktion. Därför kan en tornedalsfinne mycket väl säga “köra pil” utan att uppfatta det komiska. Vi har ingen anledning skratta åt folks okunnighet. Hur många tänker på att engelskan skiljer mellan tonande och tonlöst s-ljud: phaze är inte detsamma som face, fastän de flesta svenskar inte bryr sig om skillnaden. Någon har kanske upplevt en tysk predikant som talar engelska och hela tiden talar om ansikte när han menar tro. Inte heller uppfattar svensken någon skillnad mellan [k] och [kh] som är fria varianter av fonemet /k/ i svenska, medan de i kinesiskan är två olika fonem, vilket bevisas av par som/kwa/ "melon" och /k hwa/ "skryta".

Nya ord uppfinns och etableras sedan någon identifierat en kontrast. Det levande språket är ett spel av skillnader, av motstående poler. Språket vi använder är ett protokoll över nyupptäckta motsatser. “Ozonhål” introducerades sedan man upptäckt dels ozonskiktet i atmosfären, dels dess skyddande funktion, dels att det saknades kring polerna. Skapelseprocessen inleds med en distinktion, när ljuset skiljs från mörkret, och så går det vidare med nya distinktioner. Individens erövring av sin identitet går samma väg. Den första upptäckten en liten människa gör är gränsen mellan den egna kroppen och mammans och allt annat. Språklig utveckling är erövring av alltfler motsatser, som upptäcks eller skapas och kartläggs och åsätts en beteckning, ett nytt ord, som står i öppen eller outtalad motsats till något (eller allt) annat.

Den språkligt mogne har tillgång till många nyanser, det vill säga många gränslinjer, många kontraster, vilket också gör verklighetsuppfattningen rikare.

Färgorden uppstod för att upprätthålla livsviktiga gränser, exempelvis den mellan ätligt och giftigt grönt. Man behärskar så många nyanser man behöver. Jag använder färre färgtermer än modejournalisten. Jag tvingas sällan eller aldrig skilja mellan cerise, cyklamen och chockrosa. Jag kan nöja mig med rött och grönt, vilket är bra, inte minst i trafiken. Men till och med färgorden kan börja glida och få nya motparter efter några sekel. Blått var svart i fornsvenskan, brunt var violett. Så kan det gå med andra ord också. När våra nordiska grannar önskar oss en rolig natt, då menar de raka motsatsen. Någon har en gång flyttat gränserna för adjektivet “rolig” i svenskan. Låt oss ta ett annat meningssystem, det psykologiska behovet av kontrast. Så snart allhelgonahelgen är över flödar julmusik ur högtalarna, och de sista veckorna i november dignar julborden på krogarna. Likadant efter jul. På annandagen börjar fastlagsbullarna säljas, och så håller det på fram till påsk. Det finns en föreningslokal i Midsommarkransen där man kan äta semlor året runt. Kräftor kan nu ätas när som helst. Vad återstår? Julskinka till midsommar? Surströmming till pingst? Glögg till ålagillet?

Matkulturen är också ett språkspel, ett teckensystem, precis som klädmodet. Man bär inte sneakers till frack (man bär inte ens frack), man bär inte bruna skor till mörk kostym, och man kommer inte i röd klänning till en begravning, även om valfri klädsel är påbjuden. I vissa asiatiska miljöer är vitt sorgens färg. Själva valet av färg är alltså godtyckligt, det ligger uppenbarligen inte i “sakens natur”, men inom ett givet system måste man upprätthålla kontrasterna. Skulle man bryta mot koden, då ställer man sig utanför gemenskapen, inte så att någon säger det högt, men det pratas desto mer bakom ryggen. Maten och kläderna är signaler, som en gång fick sin plats inom en social ram och då hade en exakt innebörd. Kladdandet med mat på fel ställe är ett av bevisen på sammanbrott i en viss värdegemenskap.

Signalerna bygger på en serie överenskomna kontraster

Julen skulle förr firas i kontrast till vardagen. I kontrasten ingick en förberedelse i form av fasta. Lutfisken är en sista rest av den medeltida adventsfastan, fast den numera förvandlats till ett av många inslag i festmaten. Poängen var en gång att man skulle närma sig högtiden med lätt kropp och upplyft sinne. När julen väl bröt in med midnattsmässan var det äntligen fritt fram att ta igen tidigare försakelser. Men ingen fest utan fasta.

Kontrasternas spel upprätthölls också med hjälp av påskfastan. Före fastan, i fastlagen, var det karneval och upptåg, semlor, bruna bönor och fläsk. Under fastans fyrtio dagar gällde fisk och grönsaker, bot och bättring. Från påsk kunde man fira desto grundligare. Då blev fastan förbjuden. Antingen eller!

Med andra ord: man fick lära sig att vänta på det goda. Men avskaffar man perioden av försakelse, då måste man också betala priset. Det blir inte lika roligt att festa. Om kontrasterna upphävs måste man betala priset. Kontraster är nödvändiga för att hålla ledan från dörren. Därför konstruerar upplevelseindustrin artificiella kontraster, möjligheten att uppleva fara och spänning utan att löpa någon risk.

Varje signalsystem är underkastat strikta matematiska lagar (informationsteori). En av dessa säger att ju oftare en signal förekommer, desto mindre betyder den. Nödraketer får inte avsedd effekt om de också används som fyrverkerier. Ropar man jämt att vargen kommer, reagerar ingen när vargen kommer. Ett ständigt rödljus varnar ingen. är det jul i tre månader infinner sig ingen julstämning.

Principen har otaliga tillämpningar. Smink bör användas med utsökt återhållsamhet. Ett ansikte är en öppen bok. Varför stryka under alla orden? Det minskar läsligheten.

Dofternas värld är något besläktat. Näsan invaderas av objudna odörer. Marknaden är dränkt av aggressiva artificiella essenser. Man kan knappt åka buss eller vistas i en offentlig lokal, om man har minsta anlag för allergi eller åtminstone tror sig ha sinne för dofternas estetik. Likadant med ljuden. När hårdrocken har passerat uthärdlighetens gräns kommer den att ersättas av zenbuddhistisk minimalism.

Regeln lyder: mindre är mer 

Man blir lätt allergisk också mot slappt språk. Kraftorden måste ransoneras så att man kan vara svavelosande i trängande nöd. Ord i otid förlorar laddningen. “Den förståndige spar sina ord”, säger Ordspråksboken. Kritik bör tillgripas i nödfall. Adjektiv kan med fördel strykas. En välplacerad tystnad säger mer än tusen ord.

Det är märkligt hur mycket mer superlativt det blir när man stryker superlativerna, enligt Alf Henriksson.

Man skall överhuvud veta vad man gör, när man talar, skriver, äter, dricker och klär sig, och inte bara ösa på. Pablo Picasso visste vad han talade om: “Att tvinga sig själv till att använda begränsade hjälpmedel är dessutom den sortens inskränkning som frigör uppfinningsförmågan. Det tvingar oss att göra framsteg av ett slag som man inte ens kan föreställa sig i förväg.” Det som gäller konstens uttryck, det gäller också repertoaren av beteenden och handlingar. I begränsningen visar sig mästaren. Moral är behärskningens konst.

Socialt liv måste följa liknande regler, som inskränker den enskildes spelrum, om gemenskapen överhuvud skall kunna fortleva. Den som inte är eremit eller på rymmen från ett fängelse eller nybliven miljonär avstår frivilligt från en del av sin frihet, om han eller hon har något förstånd i behåll. En hundralapp måste ha ett begränsat värde, även om det vore trevligt att köpa tio gånger så mycket för den. Man kan inte äta när som helst om man hör till en familj. Den som gifter sig (eller blir sambo) avsäger sig samtidigt möjligheten att sällskapa med andra. Den som blir bjuden på middag svarar inte: “Ja tack, under förutsättning att inget fördelaktigare erbjudande dyker upp.” Vill man spela schack med behållning följer man reglerna, dvs. inskränker sin frihet att flytta pjäserna hur som helst. Frihet är inte att flytta pjäser fritt. Frihet är att veta hur man vinner genom att behärska reglerna. Vill man spela fiol eller orgel måste man mödosamt inhämta konsten, vilket börjar med själlösa skalövningar, en plåga för en själv och omgivningen. Så småningom lär man sig greppen, övningarna blir uthärdliga och senare roliga. Har man fallenhet och uthållighet, blir man slutligen mästare i konsten och kan fritt utnyttja reglerna och till och med ibland sätta sig över dem.

Religionen är ett sådant meningssystem, ett praktiskt spel som ger mening åt livet genom att skapa gemenskap och samhörighet genom att upprätthålla kontraster. Den lägger ett raster och ett mönster över vardagen, i den mån den tas på allvar. Samtidigt kräver den något. Den fromme juden äter inte svinkött och ålägger sig en mängd restriktioner under sabbaten. Alla muslimer förväntas avstå från mat och sex under dagens ljusa timmar under hela fastemånaden Ramadan. En katolik förväntas avstå från nöjen, tobak och alkohol under fastetiden för att i stället ge pengar till välgörande ändamål. För den övertygade är den frivilliga begränsningen ingen tung plikt. Det är den som skapar mening, som sociologin har visat. Den som ger upp spelet av sådana kontraster måste betala genom att förlora en del av livets mening. Det är bara att välja.

Även om seder och bruk är olika i de olika kulturerna, finns det ändå en objektiv skala av värden som måste respekteras, om det mänskliga livet, både enskilt och kollektivt, inte skall bryta samman. Det finns gränser som inte får överskridas. Exakt var de går förblir alltid en fråga för debatt, men att de existerar förnekas inte av någon vettig människa.

Att det finns rätt och orätt, den saken är klar. Beviset är ganska enkelt. Den som förnekar gränser mellan rätt och orätt har ingen rätt att känna sig orättvist behandlad. Om någon går före mig i kön till korvkiosken och därefter häller ketchup i håret på mig, då är jag förpliktad att se detta beteende som ett likvärdigt förhållningssätt jämfört med mitt eget, om jag inte håller på gränser. Då finns inget oskyldigt lidande i ord som skuld och skyldig blir nonsens. Som det hette i en medeltida dansk lag: om alla nöjde sig med sin rätt och unnade andra detsamma, då behövdes ingen lag. Rätten finns nämligen. Så länge den följs märker ingen något, men när någon trampar över gränserna får en svagare känna av det på sin egen kropp. Det är för att förhindra detta som lagarna, det vill säga gränserna, måste upprätthållas.

Gränsen upprätthåller kontrasten mellan värde och icke-värde

Redan i hjärnan pågår ett krig mellan olika krafter. Dels finns de olika drifterna och aggressionerna, som är nödvändiga för att uppehålla livet. Kände man ingen aptit skulle man inte underkasta sig omaket att handla mat, tillaga den, kanske på komplicerat sätt, och därefter tvinga ned den, och slutligen vara tvungen att diska och borsta tänderna. Alla friska övervinner sin lättja för att få mat i sig, vilket är en av förutsättningarna för släktets fortbestånd, liksom naturligtvis intresset för sex, som har “kommit för att stanna”, som Groucho Marx uttryckte det. Men drifterna, som ständigt pockar på tillfredsställelse, måste balanseras av förnuftet, som planerar på längre sikt. Den momentana otillfredsställelsen är priset för överlevnad. Kultur betalas med obehag, enligt Freud. Hjärnbarken måste inneha kontrollen över impulserna, om det inte snabbt skall barka åt helvete.

Reglerna för driftsutlevelse är lika nödvändiga som drifterna. Det är denna dialektiska spänning mellan behov och styrning av behov som är etikens uppgift. Den eviga debatten måste pågå så länge det finns människor om var gränsen skall dras mellan drifternas legitima behov och nödvändiga skrankor. Etik är att planera sitt driftsliv, kunde man säga. Den moderna biologin har avslöjat hur mycket människan, som trodde sig vara höjd över naturen, i själva verket är en del av naturen. Det är till stor hjälp att veta att våra första reaktioner styrs av hormonduschar som vi har gemensamma med primaterna. Här får man svar av biologin. Vi vet att vi till nittionio procent består av samma genuppsättning som de högst utvecklade aporna. Det förklarar en del. Det förklarar angrepps- och flyktimpulser, det förklarar kanske att vi söker en partner som tycks väl lämpad att föra våra gener vidare, varför män börjar jobba hårdare när de blivit pappor, varför folk skaffar sina anförvanter fördelar som de aldrig skulle sträva efter för främlingar, att vi känner instinktivt obehag och irritation när okända människor tar vägen över vår tomt utan att be om lov. Reaktioner som var adekvata på grottstadiet men i en trång hyreslägenhet kan bli en börda eller en katastrof.

Men vad mer förklarar biologin? Frågan kan testas mot verkligheten. Vad gör vi med åldringsvården? Hur förhålla sig till förståndshandikappade eller för alltid medvetslösa? Skall jag stanna kvar i en besvärlig situation eller skall jag fly till en lättare? är det rätt att göra abort eller hjälpa folk på traven med att dö? Vilka svar man än väljer på dessa frågor, så inte får man dem av biologin. än mindre då frågan hur jag slår vakt om min värdighet och integritet eller samvete, begrepp som är svåra att belägga i djurvärlden, men som en förståndshandikappad kan ha ett högt utvecklat sinne för.

Och framför allt: vilka gränser ställer biologin upp mot den radikala ondskan? Har inte biologin ganska lätt lånat sig till instrument i bödlarnas hand? Vilken biologisk teori ger inspiration mot rasism och etnisk rensning? Det är människan som genom reflexion frivilligt måste sätta staketet omkring sina handlingsmöjligheter, om inte tillvaron skall bli absurd. Det är gemenskapen som genom sina legitima myndigheter måste tvinga den enskilde att hålla sig inom de etiska gränserna, eller åtminstone tvingas till ett mindre ont av två alternativ.

Att veta sig höra ihop med djuren är inte detsamma som att detronisera sig själv. När vi vet att vi i långa stycken styrs av behov som kan förklaras evolutionsbiologiskt, då är det också lättare att urskilja det sant mänskliga. Människan är fortfarande skapelsens krona, hur mycket hon än generat skruvar på sig inför denna stolta titel. Inga schimpanser ordnar konferenser om den gränslösa schimpansen. Möjligen kan de högst utvecklade arterna nå fram till någon sorts protoetik, som torde vara föga mer än ett strategiskt spel för att hävda sig genetiskt. Människan är skapelsens konung, med det kungliga privilegiet och bördan att fatta moraliska beslut, dag efter dag.

Därmed är något sagt om gränsen mellan människa och djur. Människan bär ett ansvar för sitt sätt att leva. Djuren är inte ansvariga för något. Man kan inte banna katten för att den kissar på mattan som om den gjort sig skyldig till en omoralisk handling. Man kan bara banna den i uppfostrande syfte, för att programmera den att inte göra om samma sak. Man kan banna sin medmänniska om hon bryter mot en regel hon borde känna till, eller om man tycker att hon lever under sin värdighet och ger vika för sin sämre hälft. Människan är en potentialitet, inte en gång för alla definierad. Djuren handlar som de är programmerade. Människan uppställer nya mål, och måste därför också hitta på tusentals nya vägar att nå målen. Människan är med rätta förskräckt över sina egna möjligheter. En liknande existentiell fasa har nog aldrig drabbat ett djur. Människan reflekterar över sig själv och sina möjligheter. Vi diskuterar etik och metafysik utan att någonsin komma till konsensus, vilket i sig är ett bevis för vår öppenhet, en öppenhet som djurvärlden inte har motsvarigheter till.

Människan är avgränsad från de andra varelserna, sade grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga, detta som varken djur eller datorer uppfattar Ð och inte människor heller alla gånger. Förnuftet planerar och drar fördel av sina erfarenheter. Förnuftet och händerna kompenserar bristen på instinkter och naturlig beklädnad, päls och klor, vingar, luktsinne, mörker- och radarseende, träffsäkerhet, etcetera. Förnuftet gör människan till naturens vinnare.

Människan nöjer sig inte med bröd

Människan har upphovsrätten till sina egna handlingar, hon har estetiskt omdöme, hon utövar konst, kultur och religion. Hon har distans till sina förutsättningar, förmåga att planera och välja, handla eller avstå. Hon tvingas ta konsekvenserna av en handling, också om den var oavsiktlig. Människan nöjer sig inte med bröd allena. Kultur och konst är sättet att variera allt det som inte är fixerat på förhand. Människan skriver poesi och ger sig hän. Fåglar sjunger (tycker vi) och djur leker, men människan varierar detta beteende i all oändlighet. Fick hon inte göra så, skulle hon hellre dö. I definitionen av människa ingår att hon till stor del är odefinierad. Men framför allt: hon ställer frågor utan omedelbara svar. Människan är animal interrogans, det frågande djuret. Vem är jag egentligen, och varför hamnade jag här, utan att ha bett om det och utan färdig bruksanvisning?

Renässansen och nya tiden underströk det obestämda i den mänskliga naturen. är inte det typiskt mänskliga att sätta naturen ur spel, göra sig till herre över den? Den naturvetenskapliga revolutionen och upplysningen löpte linan ut och drömde om ett framtida tillstånd där man kommit till rätta med lidande och kanske också död med hjälp av forskning och rationella åtgärder. Mot besvärande frågor finns det numera piller.

 Människan kan, i häpnad över sina underbara och förskräckande möjligheter, dröja på steget och betänka det faktum att hon tänker, att svaren inte en gång för alla är givna och att det är möjligt och tillrådligt att dröja med svaret tills frågorna klarnat (grekernas epoché, att vänta med omdömet).

Evolutionen har i människan hunnit upp sig själv och börjat ställa frågor. Människan kommer aldrig att kunna räkna ut vem hon själv är, eftersom hennes hjärna inte är tillräckligt sofistikerad för att förstå hur sofistikerad den är. Där går en absolut gräns. Inte heller ger de högt specialiserade metoderna tillträde till hela verkligheten. De redovisar bara delaspekter. Uppfattar vi verkligen alla dimensioner ens av människans kroppslighet om man reducerar kroppen till ett system av fysikaliska processer? När vi kan läsa hela genbiblioteket, förstår vi också meningen med texten? är kroppen bara någonting fysikaliskt? Sak samma med människans ande, om den uteslutande tolkas som ett system av psykiska skeenden. är anden bara något psykiskt? är människans enhet bara ett samspel av fysikaliska och psykiska krafter? Eller, om man erkänner människans specifika kännemärke, att vara person, kan man då adekvat beskriva detta som detsamma som problemet “hjärnan och medvetandet”?

Jaget kan identifiera och distansera sig både från kropp och själ. Dels uppfattar jag kroppen som ett yttre föremål. När det gör ont distanserar jag mig från kroppen. Den distansen kan inte gå hur långt som helst. Samtidigt erfar jag kroppen som det som är jag själv. Den som ser mitt ansikte ser mig. Den som med kärlek rör vid min kropp, den berör min totalitet. Den som torterar och kränker min kropp, den förgriper sig på mitt jag, på mitt väsens kärna. Vi behöver inte ens medvetet solidarisera oss med vår kropp, det har redan skett. Identifikationen sker till exempel när vi ger oss hän åt känslor och sinnesintryck med hela vår mentala kraft.

Visserligen förhåller jag mig till min kropp medelst mitt psyke. Detta betyder dock inte att identiteten och distansen ytterst utgår från psyket. Ett förhållande liknande det vi har till kroppen föreligger ju också i relation till psyket. Jag förhåller mig med distans också till mitt psyke var gång jag övervinner mitt dåliga humör eller min modlöshet. Alltså finns det en knutpunkt (i kristet språkbruk kallad anden) under och i mina livsyttringar som förbinder kropp och själ, som inte kan reduceras till kropp eller själ och som binder samman mina motstridiga tankar, reaktioner och handlingar till en enhet, till en enda, unik, icke-upprepbar, fri och ansvarig varelse med kropp och själ, det som i den kristna traditionen kallas person. En persons värdighet är oberoende av hennes kroppsliga och själsliga hälsa.

När kroppen inte fungerar finns det en beprövad vetenskap som kan rådfrågas. När psyket krånglar finns det också en beprövad psykiatrisk erfarenhet. Faran uppstår när någon av dessa vetenskaper går över gränsen för sin kompetens och tror sig kunna förklara knutpunkten mellan kropp och själ, nämligen anden, i värsta fall genom att bortförklara den.

Människan kan inte reduceras till materia, inte ens till psykiska processer, lika litet som en roman kan reduceras till typografi och informationsteori, en stråkkvartett till tarmar och tagel, eller kärleken till hormoner, svällkroppar och slemhinnor.

Jag saknar möjlighet att objektivera den inre central, det hemliga rum utifrån vilket jag väljer, handlar, älskar, erfar, lider, frågar och kommunicerar. Det blir aldrig något föremål eller en process som kan tas på bar gärning och avslöjas. Vid varje försök blir jag åter subjekt i undersökningen och har alltså ett ohjälpligt försprång gentemot undersökningen.

I allt mitt handlande och frågande utgår jag från den punkt som ständigt undslipper mitt grepp, som alltid befinner sig på andra sidan gränsen. En sådan personalistisk filosofi är naturligtvis svuren fiende till varje ideologi som tycks reducera människan till ett anonymt och viljelöst objekt för naturens, historiens, språkets, strukturernas, konventionernas eller drifternas herravälde, men också till personens upplösning och uppgående i Nirvana. Ditt ansikte är Guds avbild och outplånligt, omöjlig att kopiera eller byta ut. Med Tomas Tranströmers ord:

Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Människan är ett knippe motsatser, hon styrs i olika riktningar av oförenliga motiv. Hon frestas av verkligt attraktiva alternativ, som först i längden visar sig destruktiva. Hennes motiv är då i allmänhet ekonomisk, militär, erotisk eller eljest emotionell expansion av sitt livsrum. Det mest personliga och mänskliga, religionen och kärleken, är också det som lättast perverteras. Den mänskliga naturen består i denna motsättning, i att inse denna motsägelse, enligt Francesco Alberoni. Människans moral är också en del av naturen: den högsta och mest sofistikerade produkten av evolutionen. Med människans och medvetandets ankomst har naturen blivit kulturprocess. Utvecklingen fortsätter som kultur, och det är människans uppgift att ställa sig kritisk till naturens förutsättningar, att motsätta sig naturen. Människans djupaste möjlighet består inte i hennes anpassning till omgivningen, inte i hennes kamp för tillvaron, utan i hennes dröm om ett bättre liv. Hon är den enda varelse som kan se och bedöma och drömma om något annat. Därför är moral livskraft, ande, uppåtriktare, ett sätt att höja sig över sig själv, att överskrida gränser, men också att uppställa och respektera dem.

Människan är till syvende och sist odefinierbar och befinner sig därmed på andra sidan gränsen till vad vetenskap, konst och kultur kan fånga, beskriva och katalogisera. Det unika kan inte definieras, sade grekerna. Att definiera betyder att sätta gränser, att dra konturer som inte kan överskridas. Och en person är person just genom sin omöjlighet att fångas i beskrivningar, också de mest ingående. I denna mening är människan gränslös, capax infiniti, hon rymmer oändligheten. Men det en beskrivning inte kan avgränsa, det kan namnet återge för den som lärt känna personen. I Uppenbarelseboken är just namnet uttryck för den odefinierbara existens som varje person är: “Jag skall ge honom en vit sten, och på den stenen skall det stå ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det” (2:17).   upp

 

 

 

 

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän