Amnesty och abortfrågan

av Per Lindqvist, 2006 nr. 5

Ska abort ses som en mänsklig rättighet? Den frågeställningen har under det senaste året livligt diskuterats inom svenska sektionen av Amnesty. Den 14–20 augusti 2005 höll Amnesty ett internationellt rådsmöte i Morelos i Mexiko och abortfrågan var en av de svåraste frågorna att nå enighet i. Ordföranden i Amnestys svenska sektion, Christine Pamp sade då att hon trodde att Amnesty står inför ett beslut ”som går stick i stäv mot medlemmarnas livsåskådning” (Amnesty Press 3/2005). Pamp sade också att hon som svensk ser rätten till abort som en självklarhet, eftersom det finns en sådan bred majoritet bakom lagen om fri abort i Sverige och sju riksdagspartier idag står bakom abortlagen. Men hon sade också att hon i mötet med delegater från bl.a. USA och Australien fått förståelse för att det finns personer som har en djupt grundad övertygelse om att livet börjar vid befruktningen och att liv aldrig får släckas.

Rådet fattade efter en lång diskussion ett kompromissbeslut om en policy som omfattar tre områden. Abort ska avkriminaliseras, kvinnor ska ha rätt till sjukvård för komplikationer efter en abort och abort ska vara laglig, säker och tillgänglig efter våldtäkt, incest eller då kvinnans liv är i fara. Starkast motstånd mot att arbeta med abortfrågan kom från polska och italienska delegater, medan de latinamerikanska sektionerna förordade att abort ska ses som en rättighet.

Frågan gick sedan ut på remiss till de olika sektionerna i respektive länder och ska sedan diskuteras av ett ordförandeforum under juni månad 2006 när de flesta sektionerna har haft sina årsmöten. Abortfrågan kommer också att diskuteras under nästa internationella rådsmöte 2007.

Svenska Amnestys årsmöte 2006

Årsmötet, som hölls i början av april i Göteborg beslutade 1) att ingen ska straffas för att ha genomgått, spridit information om eller utfört en abort, 2) att alla kvinnor ska ha tillgång till laglig och säker abort när graviditeten är resultatet av ett sexuellt övergrepp, våldtäkt eller incest samt när en fortsatt graviditet skulle äventyra kvinnans liv, 3) att alla kvinnor ska ha tillgång till hälso- och sjukvård för behandling av komplikationer som har uppstått efter en abort, även om aborten var olaglig (Amnesty Press 2/2006).

Röstprocessen blev lång och utdragen. Första förslaget fick bifall med 145 röster för och 49 röster mot, andra förslaget fick bifall med 101 röster för och 94 röster mot och tredje förslaget bifall med 148 röster för och 46 röster mot. Alla alternativen ställdes sedan mot avslag och vann då med 108 ja-röster mot 92 nej-röster.

Styrelsen ville dock veta vilka bevekelsegrunderna var bakom medlemmarnas ställningstagande. Det gick ju att rösta nej därför att man inte vill att Amnesty överhuvudtaget ska syssla med abortfrågan och också när man anser att perspektivet var för begränsat och man vill att Amnesty ska arbeta för fri abort.

Efter en andra voteringsomgång stod det klart att förespråkarna för rätten till abort var i överväldigande majoritet. 23 delegater ville ha en fortsatt diskussion. Fem ville att Amnesty ska stanna vid det första alternativet, men 169 delegater ville att Amnesty ”ska anta en policy avseende abort som baseras på uppfattningen att kvinnans rätt till fysisk och psykisk integritet innefattar en rätt att avsluta sin graviditet och att abort därför skall vara laglig, säker och tillgänglig för alla kvinnor”.

Olika reaktioner på beslutet

Amnesty Press låter fem personer i olika åldrar kommentera abortbeslutet.

Elin Åman, 21 år, från Göteborg anser att det var bra att introducera de okontroversiella bitarna först och att Amnesty på sikt ska arbeta för rätten till fri abort för alla kvinnor. Christian Gräslund, 64 år, från Sollentuna menar att rätten till fri abort är etablerad hos oss och att det därför är naturligt att de svenska delegaterna ska driva abortfrågan internationellt. Han påpekar dock att beslutet endast är ett steg på vägen mot att arbeta för fri abort och att det är kontroversiellt i många länder. Han insåg att det finns ett etiskt problem som handlar om när fostret får rätt till sitt eget liv. Det går inte bara att hänvisa till att fostret är en del av kvinnans kropp. ”Amnesty måste bestämma sig för hur man ska resonera etiskt kring den frågan. Jag tror att vi kan få många frågor av typen ’varför är vi emot dödsstraff, men för abort?’”

Anja Melin, 27 år, från Lund är inte emot innehållet i beslutet, men hon anser att Amnesty inte ska arbeta för abort som en mänsklig rättighet, eftersom det blir två rättigheter, mammans och barnets, som då står mot varandra. ”Jag tycker det är konstigt att det inte fördes någon diskussion om fostrets rätt till liv. Rätten till liv är ju grunden för Amnestys arbete. […] Fri abort löser inte den strukturella diskriminering som kvinnor lever under. Jag har tagit en paus från Amnesty helt och hållet på grund av det här beslutet. Jag tycker inte att frågan fördes fram på ett bra sätt, och jag känner inte att mina synpunkter togs på allvar.”

Sektionsordförande Christine Pamp, 42 år, från Genarp är tacksam för att hon fått tydlig vägledning från medlemmarna inför ordförandemötet i Portugal nu i sommar. ”Det är roligt att få föra fram en åsikt som man vet att en stor del av deltagarna från årsmötet står bakom. […] Det är väldigt svårt att veta hur Amnesty kommer att påverkas om vi börjar arbeta för rätten till fri abort. I Polen och Irland kan det bli många medlemmar som hoppar av medan sydamerikanska länder, där kvinnor lider av en mycket restriktiv abortlagstiftning, skulle välkomna vårt arbete.” Anton Lidström, 20 år, från Umeå tycker att beslutet var bra. Han kom till årsmötet övertygad om de mindre kontroversiella alternativen i abortfrågan, men i diskussionsgrupperna förstod han även argumenten om att Amnesty riskerar att uppfattas som konservativ om man skiljer mellan kvinnor som får göra abort och dem som inte får. ”Fast jag tycker att det är viktigt att vara pragmatisk, att Amnesty jobbar för det vi kan jobba för.”

Utanför Sverige

En snabb titt på Amnestys hemsidor i Tyskland, Frankrike och England ger ett intryck av att abortfrågan inte är någon stor fråga inom dessa sektioner, eller att den hanteras med stor diskretion. Stor uppmärksamhet ägnas Amnestys klassiska arbetsområden: kampen mot dödsstraff, tortyr, trafficking och våld mot kvinnor. Frågan är om svenska Amnestys diskussion om abort är en typiskt svensk företeelse och ett uttryck för ”svenska värderingar” som ska föras ut i övriga världen eller om den svenska sektionen är öppnare i sin diskussion. Hursomhelst är frågan känslig för de många medlemmar som ser sitt engagemang i Amnesty som en konsekvens av sin religiösa tro. Svaren är inte givna i det komplicerade etiska dilemma som uppstått.

Debatten lär fortsätta.    upp

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän