Att leva är att växa

av Per Beskow, 2000 nr.2

Denna marknadsekonomins och IT-användningens tid sägs vara präglad av en extrem individualism, och det ligger en hel del i det påståendet. Begrepp som solidaritet och det allmänna bästa är just inte i var mans mun. Massmedia fokuserar de enskildas framgångar eller misslyckanden, och kändisarna avlöser varandra i snabb takt. Att tillbringa sin dag ensam framför dataskärmen har blivit den typiska arbetssituationen för många. Föreningslivet för en tynande tillvaro, eftersom var och en har sitt att sköta på fritiden.

Naturligtvis är det förenklande att beskriva verkligheten på detta sätt, och det går lätt att hitta exempel på motsatta tendenser. Att somligt betraktas som typiskt för tidsandan betingas av vår subjektiva varseblivning, som ofta är ensidig. Men om individualism betyder fokusering av den enskilda människan, finns det skäl att fråga om den faktiskt är så dominant i nutiden. Det finns tvärtom många tecken på en ibland destruktiv kollektivism både inom politiken och i den massmediala världen.

Få händelser i samtiden har varit så motbjudande som de etniska rensningarna; att människor förföljs och fördrivs enbart därför de tillhör en viss folkgrupp. I samhällen på Balkan har familjer ur olika etniska grupper sedan länge levat tillsammans, gift sig inbördes och haft nära och vänskapliga relationer. Men plötsligt har de förvandlats till dödsfiender med ett outsläckligt hat mot varandra. Gruppidentiteten har snabbt slagit ut den personliga erfarenheten av de andra. I fredligare delar av Europa — inklusive vårt eget land — har motsättningen mellan invandrare och den inhemska befolkningen resulterat i en lavin av ömsesidiga fördomar. Grupper ställs mot varandra och hetsas mot varandra.

Att människor främst betraktas som delar av något kollektiv, istället för självständiga personer, har blivit rumsrent också i svensk offentlig debatt. Också från regeringshåll använder man de minst sagt luddiga begreppen “svenskar” och “invandrare” som om dessa hade en klart fixerad innebörd. Det blir inte bättre av den nypåfunna eufemismen “personer med utländsk bakgrund”, för även den tjänar enbart till att utpeka somliga människor som avvikare.

I vårt nutidsspråk finns en inbyggd dold rasism som är omisskännlig även när den tar sig beskyddande uttryck. Talet om att “vi måste hjälpa invandrarna” implicerar att dessa befinner sig i underläge och är människor med särskilda hjälpbehov. Men som bland annat Matthias Tydén så klokt har påpekat är det till stor del invandrarna och deras ättlingar som har byggt Sverige och skapat den svenska kulturen. Louis de Geer och Christopher Polhem, Sergel och Bellman, Roman och Berwald, Josephson och Levertin var alla invandrare eller “personer med utländsk bakgrund”. De gjorde sina viktiga insatser i kraft av egen begåvning och förmåga, och de skulle ha varit framstående personer i vilket land de än hade levat.

Uppdelningen i svenskar och invandrare är inte det enda exemplet på samtida destruktiv kollektivism. Socialismens uppdelning i överklass och underklass har kommit ur blickfånget men har istället ersatts av andra modeller. Män ställs mot kvinnor och homosexuella mot heterosexuella. Ungdomar och pensionärer beskrivs med ytliga klichéer som om de saknade egna personligheter. Frågan om enskilda människors skuld förtigs som ohanterlig — om det inte gäller krigsförbrytelser — medan de långt svårare och kanske omöjliga frågorna om kollektiv skuld växer i popularitet. Att skuldbelägga hela grupper eller nationer för handlingar i det förflutna är en återkommande övning bland opinionsbildarna. Som bekant bär västerlänningarna skuld för den tredje världens fattigdom, männen bär skuld för kvinnoförtrycket genom tiderna, och hela mänskligheten bär på en fruktansvärd skuld för att genom sin existens ha satt det ekologiska systemet ur balans. Alla kan vi tyngas till jorden av kollektiv skuld, medan vårt personliga förhållningssätt tillmäts mindre vikt och ursäktas lättare.

Låt oss se på saken ur en annan synvinkel. Det var inte så länge sedan man brukade ta till psykologiska förklaringsmodeller — mer eller mindre trovärdiga — inom snart sagt alla områden, från analyser av litteratur och konst till massmediala diskussioner om samhällsattityder, vardagsproblem och brottslighet. Bokhandlarna svämmade över av psykologisk populärlitteratur som skulle lära alla och envar att hantera sina relationer. Den enskilda människan, hennes själsliv och attityder ansågs vara ett område för alla att sätta sig in i. Allt detta känns i dag märkvärdigt avlägset. Att söka psykoterapi är nu långt mindre vanligt än för tio år sedan, och psykologiska frågeställningar har snabbt försvunnit ur den offentliga debatten. Beror det på att hjärnforskningens snabba utveckling har fått psykologin att framstå som föråldrad? Eller på att en gång dominerande psykologer som Freud och Jung blivit marginaliserade och saknar namnkunniga efterföljare? Mycket av det som 1900-talets psykologi stod för var inte värt att bära med sig in i det nya årtusendet, men att man idag visar så litet intresse för den enskilda människans medvetande och utveckling är ändå ett oroväckande tecken.

Bristen är påtaglig inte minst i nutida skoldebatt. Den på papperet omhuldade individualiseringen — att varje elev skall undervisas utifrån sina personliga förutsättningar — har på de flesta håll blivit en omöjlighet på grund av bristande resurser. Ett missriktat jämlikhetsideal, enligt vilket alla skall behandlas på samma sätt, har ofta varit ett hinder när man velat anpassa undervisningen till elever med särskilda behov. Motsvarande problem möter i livets slutskede, i vården av gamla och svårt sjuka. Här handlar det om människor som bakom sig har ett långt liv av erfarenheter och upplevelser, även om de kanske inte längre kan verbalisera dem, och som alltför lätt bara blir betraktade som opersonliga vårdfall. Att ha full kontroll över sin egen tillvaro är ett ideal som man kanske tror sig kunna uppnå när man är ung och frisk med ett tillfredsställande arbete och ordnad ekonomi, men det kan snart nog förbytas i sjukdom och beroende.

Till den schematiska indelningen av människor i kategorier hör den ständigt återkommande uppdelningen i “förtryckare” och “offer”. Ingen vill vara förtryckare, men många vill alltför gärna framstå som offer, eftersom det tycks ge ett moraliskt försprång inför omvärlden. Men människor är inte avsedda att bli vare sig förtryckare eller offer. Båda dessa roller är osunda, eftersom de strider mot människans värdighet. Förtryckaren brister i respekt för andra, medan den som betraktar sig främst som ett offer inte respekterar sig själv. Båda försummar möjligheten att bli fria människor i fritt samspel med andra. Att i bästa välmening klassificera somliga människor som "offer" är att ta ifrån dem deras värdighet och självkänsla och därigenom hindra deras utveckling.

Till människans särart hör det vi kallar personlighetsutveckling. Från det sena fosterstadiet till livets slut genomgår människan en mental mognadsprocess. Den tillhör inte enbart uppväxtåren — då den delvis kan förklaras fysiologiskt — utan också livets senare skeden, då den äger rum under intryck av nya kunskaper, framgångar, misslyckanden och möten med nya människor. Medvetandet är inte något konstant utan befinner sig i ständig förändring. Att den jag möter i dag inte är exakt densamme som i går och inte kommer att vara exakt densamme i morgon är en väsentlig insikt när det gäller att förstå människor.

Bristen på denna elementära insikt fördunklar det etiska omdömet och får det att svaja mellan en enfaldig moralism och ett lika enfaldigt överslätande. åter kommer det tydligast till uttryck när man slentrianmässigt tänker i grupper och inte i människor. Det gäller aktuella frågor som nazism och rasism, invandrarungdomar, våld och porr. Som så ofta i det svenska samhället söker man lösa problemen med lagstiftning och förbud, eller genom att satsa på informationskampanjer. De grundläggande frågorna ställs däremot sällan: Vad är det som gagnar eller skadar den enskilda människans utveckling? Hur skall människor — och då framför allt de unga — kunna fostras till emotionell mognad och ansvarstagande? Vad som ofta viftas bort som moralism och förlegade taburegler kan i ett sådant perspektiv te sig helt rationellt. Om vi tar den nu aktuella porrdebatten, kan man ställa flera sådana frågor. är det till nytta för ungdomars personliga utveckling och kommande relationer att ständigt matas med porr? är det på motsvarande sätt till gagn för dem som ställer upp och agerar i porrfilmerna? Om så inte är fallet, varför får detta då inte sägas i klartext utan att strax bemötas med anklagelser för moralism?

Sådana resonemang om grundläggande frågor fordrar emellertid en genomtänkt människosyn. Enligt katolsk uppfattning skiljer sig människan från djuren genom att vara en person med okränkbar värdighet, utrustad med fri vilja och förmåga att fatta moraliska beslut. Trots den ofrihet av olika slag som många av oss lever i, finns ändå detta kvar som möjlighet och löfte. Detta måste emellertid förverkligas under ett livs erfarenheter och når sin fullbordan först i evigheten. Varje människa, också den som är framgångsrik, är på sitt sätt en ofullbordad möjlighet. Det gäller för henne att i samspel med andra utvecklas till en i positiv mening fullvuxen människa. Att detta aldrig tar slut är just vad som ger livet mening.

Personlighetsutveckling är därför ett viktigt mål inte bara under skolåren utan för hela livet. Olof Palmes tanke om utbildning hela livet igenom är i högsta grad tillämpbar på personlighetsdaningen. Det gäller att utveckla egenskaper som intelligens och uppfattningsförmåga, koordination och kommunikation, att kunna formulera mål och inse konsekvenserna av sina handlingar, att inte kräva omedelbar behovstillfredsställelse, att visa självrespekt och respektera andras integritet, att vara generös och kreativ och att möta motgångar konstruktivt. Värdet av detta är universellt och gäller alla människor oberoende av kön, ras, etnicitet eller social tillhörighet.

Insikten om att det mänskliga medvetandet inte är stillastående utan en ständigt pågående process motverkar ogenomtänkta försök att värdera människor efter deras grupptillhörighet. Visserligen tillhör vi alla olika slags kategorier som kan komma i konflikt med varandra. Vilket kollektiv vi än tillhör, eller anses tillhöra, är vi ändå var för sig personer med ett eget öde, och våra relationer till medmänniskor och samhälle fortgår i ett oavbrutet dynamiskt skeende. Våra behov är inte enbart ekonomiska, sociala och medicinska, utan rymmer också en önskan om att själva vara någon och kunna förverkliga något.

Också de till synes svaga i samhället befinner sig i denna växtprocess. Många vittnar om hur mentalt handikappade kan utvecklas genom att bemötas med respekt och betraktas som personer som man räknar med. En föregångsman på detta område är fransk-kanadensaren Jean Vanier med sin kommunitet l'Arche, där utvecklingsstörda och friska lever tillsammans i gemenskap och utför sitt arbete tillsammans. Att ge människor chansen att växa ut ur en destruktiv tillvaro är en svår uppgift, men det finns exempel på att sådant kan lyckas, som t.ex. LP-stiftelsens verksamhet bland missbrukare och Anders Carlbergs arbete med skinnskallar på Fryshuset i Stockholm. I alla dessa fall är det nödvändigt att man utgår från den mänskliga personens inneboende värdighet och på så sätt väcker människors respekt för sig själva och för andra. Det har på sistone i massmedia berättats om ungdomar som tidigare varit nazister men som fått tillfälle att tänka om. De har berättat om hur de i nazistgruppen levde av enkla slagord och paroller och hur verkligheten öppnade sig för dem när de kom ut ur denna trollkrets och på nytt lärde sig att respektera andra. Sådant är möjligt, eftersom det hos människan finns naturliga drivkrafter till att vilja utvecklas och mogna. Men om detta skall bli verklighet fordras en större medvetenhet om dessa sammanhang både hos samhällets opinionsbildare och hos den enskilda individen.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän