Att skaffa eller att få barn

av Erwin Bischofberger, 1999 nr. 1

Ända till för ungefär 20 år sedan fick man barn, eller också fick man inga barn. Och de barn man fick tog man emot som de var. Att flytta människans tillblivelse till laboratoriet var så sent som för en generation sedan en främmande tanke, på gränsen till helgerån. Önskan att få barn eller att få andra barn än dem man fick förblev en fåfäng och dessutom förbjuden önskan. Den krävde en stundom upprorisk underkastelse under givna biologiska lagar. Denna naturens norm, för många en helig ordning, fick människan inte röra vid, och än mindre rubba.

Men så kom genombrottet och intrånget i den tidigare tabubelagda sfären. Tack vare nya kunskaper om människans fruktsamhet, cellens struktur och funktion samt processen för hennes biologiska tillblivelse har provrörsbefruktning blivit rutin på fertilitetsavdelningarna på många av dagens svenska vårdinstitutioner. Efter befruktningen av några äggceller utanför kvinnans kropp flyttar man över två eller tre av dem till livmodern (medan resten fryses ner för eventuellt senare användning). Detta sker två till tre dagar efter befruktningen.

För det mesta misslyckas man vid första behandlingen att få de återförda embryona att fästa i livmodern. Den för kvinnan belastande, tidskrävande och dyra proceduren måste då upprepas. Förutom adoption är denna metod (kallad in vitro fertilisering, eller i vardagligt tal provrörsbefruktning) ofta en sista möjlighet för ett par att få barn. Under 90-talet föddes i Sverige över tusen barn per år med denna metod.

Den nya tekniken

För att förbättra chanserna till en graviditet brukar man samtidigt flytta över två till tre embryon till kvinnan. Detta leder ibland till att fler embryon utvecklas och kvinnan kommer att föda två eller tre eller än fler barn. Redan i mitten av 90-talet visste man att andelen för tidigt födda barn i Sverige efter provrörsbefruktning uppgick till 27 procent, och till 35 procent av de barn som föds med låg födelsevikt. Det stora antalet för tidigt födda och underburna barn kan förmodas bero på förekomsten av flerbörd, men det förekommer så många som 18 procent i samband med enkelbörd efter provrörsbefruktning. För barn som har kommit till genom en naturlig livsprocess uppgår den siffran till 4,5 procent. Problemen blir inte mindre när underburenhet och lågviktighet är förbundna med väsentligt högre risk för bestående handikapp. Frekvensen av cerebral pares (CP) är omkring åtta gånger högre för prematura barn (Läkartidningen 1995;92:2900-1).

Men inte nog med detta. Vetskapen om att barn som kommer till på teknisk väg löper större risker innebär också en stor belastning för föräldrarna. Av det skälet använder sig läkare efter en lyckad överföring av flera embryon till kvinnan av metoden att selektivt avsluta ett eller fler embryons liv för att förbättra chansen för det eller de (två) embryon som är avsedda att överleva. Hanteringen blir motsägelsefull: först sätter man in flera embryon i hopp om att åtminstone ett utvecklas och föds, men därefter, när man har blivit "för framgångsrik" med att skapa nya liv är man tvungen att abortera de foster som står i vägen för dem som ska överleva.

Det medicinska utbudet svarar mot en ökande efterfrågan från föräldrar som av någon anledning inte kan få barn på naturlig väg. Den ofrivilliga barnlösheten blir allt vanligare.

Outi Hovatta, professor i gynekologi och obstetrik samt överläkare vid enheten för barnlöshet på Huddinge sjukhus, menar att miljögifter, infektioner, stress och andra sjukdomar är faktorer som sänker fruktsamheten både hos män och kvinnor. “Miljöfaktorerna är viktiga, men det är ändå livsstilen som har störst betydelse” (DN 99-01-02). Hon menar att vi idag skjuter upp barnafödandet tills vi är färdiga med allt annat. Vi ska studera, göra karriär, se världen och utveckla oss själva. Det är en livsstil som inte bara senarelägger nästa generation utan också ger färre barn. De kvinnor som söker hjälp på barnlöshetsenheten är ofta över 30 år. Många har då använt p-piller i 10-15 år. När de sedan vill ha barn och inget händer blir de chockade och djupt besvikna. Den assisterade befruktningen blir då deras enda hopp att få egna barn. Men valet är inte lätt. Det är ett tämligen riskfyllt företag att gå igenom en fertilitetsutredning.

Den svårfångade naturen

Om provrörsbefruktningen leder till graviditet är det barnet som löper de största riskerna. Sedan länge försöker man inom läkarvetenskapen att nå en samstämmighet i frågan om hur många embryon som skall föras över till kvinnan för att samtidigt maximera chanserna till en graviditet och minimera flerbördsgraviditeter. I USA publicerades nyligen en analys av 40 000 försök till befruktning. Studien syftar till att lyfta fram de faktorer som påverkar resultatet av en provrörsbefruktning (kvinnans ålder, antalet försök till implantation osv.). Studien drar slutsatsen att endast två befruktade äggceller skall överföras till kvinnan. Tre implanterade embryon förbättrar inte chanserna till en graviditet men höjer riskerna för flerbördsgraviditeter. Men slutsatsen är långt ifrån entydig eftersom forskarna rekommenderar att implantera tre embryon i kvinnor som upprepade gånger söker upp kliniken för en ny utredning (The New England Journal of Medicine 1998;339:573Ð577).

Den nämnda studien bekräftar att flerbördsgraviditeter efter en provrörsbefruktning uppenbarligen är riskfyllda. Antalet missfall, antalet för tidigt födda barn och antalet barn med låg födelsevikt är avsevärt högre efter en befruktning utanför kroppen än efter samlag. Gisela Dahlquist, professor i barnmedicin vid Umeå universitet och en erkänd auktoritet på området, är kritisk mot hela hanteringen. Hon anser att konstgjord befruktning fortfarande måste betraktas som forsknings — och utvecklingsarbete. Det vi saknar är framför allt studier av långtidseffekter av såväl fysisk som psykisk som social art. Nya metoder bör därför inte införas förrän detta är gjort. Tills vidare, och möjligtvis lång tid framöver, måste det bästa alternativet att hjälpa barnlösa par vara adoption.

En vetenskaplig bekräftelse 

De nämnda vetenskapliga uppgifterna om hela problemkomplexet kring assisterad befruktning sparar inte med kritik mot människans ingrepp i sin egen natur. Det är som en osökt och förmodligen ofrivillig bekräftelse av kyrkans kritiska syn på och nästan instinktiva moraliska motstånd mot människans försök att ta hand om sin egen tillkomst och därmed sin egen skapelse. Motståndet delas ofta av barnmorskor eller läkarkandidater som går gynkursen och som stundom och spontant möter dessa problem med stor olust och misstro.

Människan har lärt sig att alltmer ingripa i naturen. Det är inte längre naturen utanför utan hon själv, hennes egen kropp och själ som har blivit forskarnas verkstad. Hon blir liksom stora delar av den övriga skapelsen sin egen konstruktion. Därmed har hon kommit till en gräns där hon måste stanna upp och lyssna. Hennes intrång i livets tillkomst har visat sig vara en kontraproduktiv verksamhet eftersom det ofta skapar mer problem än det löser. Detta får man inte glömma när man reflekterar över och kanske använder sig av en medicinsk behandling som långtifrån är höjd över alla medicinska och moraliska tvivel.   upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän