Att skaffa eller få barn

av Kerstin Hedberg Nyqvist, 2005 nr. 6

Att bli mamma respektive pappa ingår i de allra flesta människors bild av sin framtid. Vanliga anledningar som uppges i Sverige till att man vill få barn är att det är ett uttryck för kärlek, att man växer som människa, att man vill ha någon att ta hand om och att man vill få något att leva för. Samtidigt kan man drabbas av motstridiga känslor eftersom barn innebär minskad frihet för sina föräldrar. Trenden i Sverige är att unga människor skjuter föräldraskapet framför sig allt längre. Först vill man bli klar med en utbildning, få ett arbete och komma in i det, skaffa en bostad man trivs med, resa ut i världen och se sig omkring. För närvarande är den genomsnittliga åldern hos kvinnor som får sitt första barn närmare 30 år. Tillgången till olika preventivmedel gör möjligheten till planering av föräldraskapet till något självklart. Man bestämmer helt enkelt när det passar. Man ”skaffar” barn, om man vill, när man vill. När ett barn blir till oplanerat noteras detta som ett misstag, som man eventuellt kan acceptera. Inte som förr, när man ”blev med barn”. Det ses snarare som onormalt att en kvinna inte ser till att hon har kontroll över sin fertilitet. Och om en oönskad graviditet inträffar så finns akut-p-piller att få på apoteket. Har det gått för lång tid för det ordnar man med abort – naturligtvis av olika skäl. Att en graviditet inte passar in i den egna livsplanen är förstås bara en av många tänkbara anledningar till abort.

Omkring 15 procent av alla svenska par som önskar bli föräldrar upplever emellertid att kvinnan inte blir gravid trots regelbundna samlag under en period på ett år eller längre. Därmed fyller paret de medicinska kriterierna för ofrivillig barnlöshet. Barnlösa par har uppgivit att de känt sig berövade det liv de tänkt tillsammans. De kan ha skuldkänslor och känna att livet saknar mening. Kvinnor visar ofta starkare känslomässiga reaktioner än män, och drabbas oftare av oro och depression som en följd av barnlösheten. Barnlösheten påverkar hela livssituationen, privat och på arbetet. Män visar inte sina reaktioner i samma omfattning, även om barnlösheten kan påverka upplevelsen av den egna manligheten. I ungefär hälften av fallen ligger orsaken till barnlöshet hos kvinnan. Det kan handla om störningar i ägglossningen, skador i äggledarna, eller andra omständigheter i livmodern som försvårar graviditet. I omkring en tredjedel av fallen beror barnlösheten på mannen, såsom att spermierna är få, eller har nedsatt rörlighet.

Skaffa barn på konstgjord väg

Nu för tiden erbjuds de flesta par som söker vård på grund av barnlöshet in-vitro-fertilisering, det vill säga konstgjord befruktning. Homolog IVF-behandling innebär att det är kvinnans och mannens egna ägg och spermier som används. Vid heterolog behandling tas spermier och/eller ägg från donatorer. Sedan 2003 medger svensk lag att både spermier och ägg kan tas från donatorer. Givaren kan antingen vara känd för paret eller anonym, men enligt UNICEF:s barnkonvention har barn som kommer till genom IVF rätt att få veta sitt ursprung när de växer upp. Enligt svensk lag har barn rätt att få veta vem fadern var när de nått 18 års ålder.

Behandlingen är en långdragen process, som inte alltid lyckas. Den börjar med att kvinnan hormonbehandlas under upp till 8 veckor innan ägg tas ut. Spermierna får befrukta äggen och efter 2–3 dagar placeras vanligen ett embryo (tidigare var det praxis att överföra två embryon) till kvinnans livmoder. Detta följs av ytterligare en period med hormonbehandling. I cirka en tredjedel av fallen blir det embryon över som kan frysas och förvaras (kryoförvaring). Det är inte alltid som paren utnyttjar dessa embryon för ytterligare en graviditet, utan då uppstår frågan om vad de ska användas till. Alternativen är att förstöra dem eller att donera dem till forskning. I en svensk avhandling (Svanberg 2003) som undersökte känslomässiga reaktioner hos par som önskade barn genom in-vitro-fertilisering visade det sig att kvinnan upplevde behandlingen mer oroande. Kvinnor som hade frysta befruktade ägg kvar efter behandling kände mer optimism; både kvinnor och män oroade sig för eventuella skador på ägget som kunde uppkomma på grund av frysningen. Många hade ambivalenta känslor inför att ”kasta bort liv” om äggen skulle förstöras. De upplevde tanken på vad för slags företeelse deras frysta embryon var som ett etiskt dilemma. Flera ifrågasatte metoden att frysa ner ägg och tyckte det var onaturligt. De såg äggen som tänkbara blivande barn, vilket utgjorde en källa till optimism. Samtidigt frågade de sig vad som skulle hände med deras embryon om dessa inte skulle komma till användning. De medicinska framstegen har skapat behov av en tjänst som löser ett problem och samtidigt leder till ett olösligt etiskt/moraliskt problem för många berörda.

Barn – en rättighet till varje pris?

För många personer i Sverige i fertil ålder har möjligheten att få barn kommit att uppfattas som en rättighet. Finns det medicinska skäl till barnlöshet ska detta botas genom medicinska insatser. Har mannen inte fungerande spermier, eller har kvinnan inte fungerande ägg ska det som behövs tillhandahållas för att skapa ett barn. Det mänskliga sammanhang som detta sker inom kan variera enormt: Det kan handla om att spermier/ägg från paret används, men befruktningen assisteras. Barnet som blir till är parets biologiska barn, en frukt av deras kärlek. Är detta att skaffa eller få barn? – Här kan man påstå att medicinen så att säga hjälper den naturliga befruktningen över en medicinsk tröskel. Resultatet är ett barn – som hade blivit till om detta medicinska hinder inte funnits. Barnet kan, när det växer upp, spegla sig själv i sina föräldrar, veta vem hon eller han är, känna sina rötter bakåt. Från ett kristet perspektiv med den mänskliga personen i centrum kan assistering av befruktning under sådana omständigheter ses som något positivt, som hjälp för skapelsen.

Embryot, barnet har objektifierats

Men när barnlösheten inte kan lösas genom parets egna spermier/ägg, erbjuder dagens medicin andra alternativ. Det är inte svårt att se föräldraskap som en rättighet, när befruktning erbjuds av landstinget eller vid privata kliniker genom olika tekniker för assisterad befruktning. Varför avstå när det finns en möjlighet? Men när spermier och/eller ägg kommer från donatorer är barnet helt eller delvis produkten av andra människors reproduktionsförmåga, en beställningsvara. Ensamstående kvinnor söker konstgjord befruktning för att få barn samtidigt som de ”slipper” en man. Enligt den senaste lagstiftningen som just trätt i kraft har även lesbiska par rätt till assisterad befruktning. Ett barn är något som skaffas på det ena eller andra sättet. De biologiska förutsättningarna som råder för tvåkönade par behövs inte längre.

Embryot/barnet har objektifierats och blivit kommersiellt. Hanteringen kräver (helst) ett överskott för att garantera ersättning när befruktningen misslyckas. Det som blir över kan sparas viss tid, men måste sedan kastas (om det inte används till t.ex. stamcellsforskning). Embryot, det blivande barnet, är inte längre en varelse, en individ med autonomi och integritet, utan ett objekt med alternativ användning. Reaktionen hos kvinnor och män som väljer föräldraskap som resulterar i sparade frysta ägg speglar det olösliga dilemma som det befruktade embryot utgör: samtidigt som det är ett eventuellt blivande barn reduceras det till medicinsk materia som kan användas för helt andra syften. Vilken förälder klarar av att se sitt (födda) barn som dessa två helt skilda företeelser samtidigt? Men det är precis vad de ställs inför.

Andra lösningar på föräldraskap?

Är det fel att önska barn så innerligt att man väljer befruktning med hjälp av donatorer? – Nej, önskan kan inte vara fel. Men finns andra lösningar? – Adoption är ett sätt. Även i Sverige föds/finns barn som behöver nya föräldrar. Utanför vårt lands gränser finns gott om barn, föräldralösa, övergivna av olika anledningar, som längtar efter ett hem. En annan attityd, som här nämns med full respekt för det lidande ett par kan uppleva när det konstateras att de drabbats av ofrivillig barnlöshet, är att acceptera barnlösheten. Utan egna barn kan ett par vara en värdefull resurs för släkt och vänner med barn. Många bland det stora antalet ensamstående föräldrar i vårt land skulle kanske ha glädje av att få tillgång till ett par som är berett att ställa upp som stödpersoner. Ett barnlöst par har också frihet att använda sin tid genom att engagera sig i vänner, arbete, föreningsliv, kultur etc. Om det blev allmänt erkänt att alla par inte med automatik blir föräldrar, utan att barnlöshet tvärtom inte är ovanlig, skulle situationen kanske kännas mindre smärtsam. Andra livsvägar än de som går via föräldraskap till varje pris skulle kunna ses som en möjlighet.

Agneta Skoog Svanberg. The long and winding road. Emotional reactions during in vitro fertilization and attitudes towards cryopreserved embryos and oocyte donation. Comprehensive summaries of Uppsala dissertations from the Faculty of Medicine 1298, Uppsala universitet 2003.   upp

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän