Biologins gränser och personens frihet

av Erwin Bischofberger, 2001 nr. 3

För snart ett halvt år sedan presenterades den i huvudsak färdigritade kartan över människans genetiska utrustning under en högtidlig ceremoni i Vita Huset i Washington (jfr Signum 6/2000).

Det var två rivaliserande företag som samtidigt och till synes i god grannsämja offentliggjorde sina fynd efter en mångårig upptäcktsresa i människans ärftliga labyrint. Det ena företaget är ett internationellt och offentligfinansierat konsortium som seglar under namnet Human Genom Project, det andra är den privata forskningsfirman Celera Genomics under ledning av biologen och företagsledaren Craig Venter. Efter det gemensamma framträdandet med president Clinton har de båda företagen på nytt gått skilda vägar. Striden mellan dem har snarare hårdnat. I mitten av februari i år kom de praktiskt taget samtidigt i mål.

På presskonferensen i Vita Huset förra året fanns det ett märkligt inslag. Man tillkännagav forskningsresultatet på den gemensamma presskonferensen utan att det hade publicerats i någon vetenskaplig tidskrift. Detta har nu skett. HGP har publicerat sitt material på 62 sidor i det brittiska vetenskapsmagasinet Nature (15 februari 2001) medan Celera gjort det på 48 sidor i den ledande amerikanska vetenskapliga facktidskriften Science (16 februari 2001). I båda publikationerna finns det i jämförelse med förra sommarens kunskapsnivå betydande nya vetenskapliga landvinningar.

Fakta

Det kanske mest förvånande forskningsresultatet är upptäckten att människan inte består av mer än cirka 30 000 gener, istället för minst 100 000 som man länge antagit. Dessa gener, människans arvsanlag, utgör inte mer än tre procent av hela människans DNA.

De övriga delarna i arvsmassan är så kallat skräp-DNA vars funktion i människans kropp inte är känd. DNA-landskapet består av små genetiska oaser i stora och obestämda ökentrakter. Kan denna genetiska obestämdhet tolkas som det biologiska underlaget för människans frihet, eller är denna ökenlika tomhet blott och bart en förutsättning för den mänskliga organismens fortsatta biologiska och mentala utveckling?

Det kan inte förvåna att den nya forskningsbedriften bekräftar och förstärker huvuddragen i Darwins utvecklingslära.

Under livets många hundratals miljoner års resa då människans tillkomst förberetts har många ärftliga anlag samlats i den mänskliga organismen som också finns som ingredienser hos andra levande varelser. Rent utvecklingsbiologiskt och genetiskt ligger grisen och schimpansen mycket närmare människan än man trodde för en generation sedan. Det finns inte bara mycket nära släktskapsband mellan alla människor utan också en genetisk gemenskap mellan alla levande varelser.

Bland människans 30 000 gener är drygt 1 000 dechiffrerade, dvs. man känner till deras struktur och funktion. Det rör sig framför allt om ärftligt betingade sjukdomar såsom vissa former av cancer eller brister i luftvägsorganen.

Lika betydelsefull är den nya kunskapen om att den genetiska variationen mellan olika människor inte är mer än en på 10 000. Annorlunda uttryckt är 99,99 procent av hela genomet gemensamt för alla människor. Till råga på allt kan människor med samma etniska bakgrund ha större genetisk variation sinsemellan än människor från Afrika, Asien och Europa.

Tolkningar

Den vetenskapligt säkrade kunskapen om mänsklighetens gemensamma biologiska arv leder, eller borde leda, till omfattande etiska och politiska konsekvenser. Rasbiologin ryms inte i något vetenskapligt koncept, den har aldrig gjort det. 1900-talets teoretiska eugeniska spekulationer och konkreta utrotningsprogram baserade på rasbiologiskt tänkande får här sin något senkomna vetenskapliga dödsdom. I själva verket tycks det från biologiskt håll inte längre föreligga några betänkligheter mot alla människors lika värde.

Hur skall man då tolka det relativt ringa antalet gener i människans DNA? Faktum är att en till synes så enkel organism som bananflugan har så många som 13 000 gener jämfört med människans 30 000. Den mänskliga organismen har tydligen inte med själva antalet gener att göra utan med deras samspel, organisation och komplexitet. Flera framstående författare i de nämnda tidskrifterna Nature och Science menar att präglingen av människans beteende genom vissa gener var en hypotes som inte håller. Förhållandet mellan genotyp och fenotyp, mellan genetiska orsaker och konkreta mänskliga livsyttringar ligger åtminstone för närvarande i det fördolda.

Denna omvälvande nya kunskap förtydligas av Craig Venter. I sin artikel i Science skriver han uttryckligen att man nu har tagit första steget på den långa och spännande resan till förståelse av genomets betydelse för människans biologi. Han varnar för två felaktiga slutsatser. Först och främst gäller det att undvika determinismen, nämligen idén att en persons alla egenskaper är fastställda och begränsade av människans genom. För det andra skall man passa sig för reduktionismen, nämligen föreställningen att vi snart kommer att förstå genernas funktion och samspel så väl, att vi blir i stånd att fullständigt beskriva orsakssammanhangen bakom människors olikhet.

Det stora problemet ligger emellertid på en annan nivå. “Den sanna utmaningen består i att förklara, hur vårt förstånd lyckas med att organisera våra tankar på ett sätt som gör det möjligt att utforska vår egen existens.” Rymmer hjärnan som biologiskt organ en egen inre dirigent som förenar och samordnar sina och hela organismens funktioner? Förstår och styr hjärnan sig själv? Inom dagens spetsforskning, även i Sverige, har man blivit alltmer skeptisk mot en sådan uppfattning.

Men — så frågar många — kommer man inte att kunna förstå genernas samlade funktioner och samspel i ett mer långsiktigt perspektiv om man bara forskar tillräckligt mycket? Venter och hans kollegor menar att vi utifrån dagens kunskap har svårt att tänka oss en sådan utveckling. På grund av genomets intrikata komplexitet och subtilitet är det osannolikt att vi utifrån genetiska kunskaper skulle kunna beskriva skillnaden mellan olika människors beteenden, valda livsstrategier och handlingskraft. Generna säger en del men inte allt om människan.

Slutsatser

Den senaste molekylärbiologiska och genetiska forskningen har mycket långtgående antropologiska implikationer. Människosynen har blivit en angelägenhet och ett första rangens intresseområde för många av dagens ledande biologer. Många forskare medger idag att biologin inte kan fånga in hela människan. Det finns ett från biologisk synpunkt bekräftat och berättigat utrymme för personlig utveckling och individuella val som inte kan motiveras utifrån människans genetiska grundritning. Man har blivit mer misstänksam mot föreställningen om att människan är fastkedjad i sitt biologiska fängelse som både beteendeforskaren Burrhus F Skinner (Beyond Freedom and Dignity, 1971) och hans kollega i Harvard, sociobiologen Edward O Wilson (Sociobiology: The New Synthesis, 1975) menar. Deras deterministiska syn på människan behärskade mycket av den akademiska världen under senare delen av 1900-talet.

I stället får den personalistiska människosynen oanat och oväntat stöd. Den behöver inte längre lita enbart till sin judisk-kristna filosofiska tradition. Det är anmärkningsvärt att världsledande biologer och genetiker inte har några starka invändningar mot att människan inte enbart kan tolkas utifrån biologiska förklaringsmodeller. Man kan med bibehållen intellektuell redlighet tala om människans frihet och värdighet. Utrymmet för dem som förnekar människans fria vilja har blivit något snävare. Biologer har börjat ställa frågor som de utifrån sina egna kunskaper inte kan besvara.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän