Biomakt och humanism

av Axel Carlberg, 2000 nr. 5

Den ihärdiga läsaren av Signums spalter har nog inte undgått att märka att frågor om livets etik blir alltmer komplicerade. Detta har inte bara att göra med vetenskapliga landvinningar utan också med medicinens förändrade roll. Idag nöjer den sig inte med att fullfölja sin traditionella roll att bota, lindra och trösta patienten. I takt med att läkaryrket överger den hippokratiska traditionen, att vården demokratiserats och att döden inte längre utesluts som ett terapeutiskt alternativ kommer fortsättningsvis frågor om hur livet ska hanteras att få en mer politisk profil. Om man dessutom betänker alla möjligheter som genetiken kommer att erbjuda i framtiden genom till exempel kloning och köncellsterapi, går det inte att betvivla att medicinen kommer att bli ett viktigt redskap i den sociala ingenjörskonsten. En ny terminologi har vuxit fram under de senaste åren med betecknande begrepp som biomakt, biopolitik, antropoteknologi och artpolitik.

En diskussion på kontinenten 

I Tyskland och Frankrike där idéer tas på yttersta allvar och där filosofer är lika kända som pop- och idrottsstjärnor har frågan om bioteknikens politiska dimension på sistone gett upphov till en livlig debatt som hamnat på löpsedlarna i dessa länder. Typiskt nog har denna viktiga debatt knappats uppmärksammats här hemma. Här har vi istället ägnat oss åt bredband och Telia-aktien. Upprinnelsen till debatten var ett till synes tekniskt föredrag med titeln “Regler för människoparken” som den tyske filosofen Peter Sloterdijk höll i fjol i samband med ett symposium om humanismens framtid. I sitt föredrag framhöll Sloterdijk att Martin Heideggers Brev över humanismen från 1946 var denna traditions officiella dödförklaring. Andra världskrigets fasor var bevis nog för Heidegger att den klassiska humanistiska traditionen hade misslyckats med sin uppgift att rädda mänskligheten. Men enligt Sloterdijk beror humanismens misslyckande inte på någon bristande metafysisk insikt utan på dess övertygelse att civilisationen utvecklar sig genom en “förädlingsprocess” varigenom människorna lär sig att tämja sina bestialiska drag. Och trogen sina nietzscheanska övertygelser hävdar Sloterdijk att mänsklighetens alienation från sina animaliska instinkter framför allt var ett politiskt projekt orkestrerat av ett intellektuellt och andligt prästerskap som hade tagit på sig uppgiften att hjärntvätta befolkningen. IT-samhället, med dess obegränsade och ocensurerade informationsflöde, kommer att avsevärt försvåra prästerskapets möjlighet att i framtiden kontrollera idéerna. Sloterdijk ser positivt på denna utveckling och frågar sig om vi äntligen inte är i färd med att övervinna vår inbitna pessimism och bana vägen för övermänniskans framträdande. Att den moderna genetiken också kan erbjuda praktiska möjligheter att råda bot på “den biologiska fatalism” som vi drabbats av sedan urminnes tider gör inte projektet mindre intressant.

Reaktionerna dröjde inte. Framför allt var det Jürgen Habermas som genom massmedierna upplyste allmänheten om Sloterdijks flirtande med fascismen. ännu en gång agerade Habermas efterkrigstidens moraliska samvete i Tyskland. Men i denna uppgift var han också trogen Frankfurtskolans och den kritiska filosofins uppgift att avslöja de politiska intressen och de värderingar som döljer sig bakom denna och all annan kunskapsteori. För Sloterdijk, däremot, var Habermas reaktion en generationsfråga; en sista kvarleva av en överdriven och destruktiv moralisk självrannsakan som har plågat de tyska medborgarna sedan femtio år, paralyserat samhällsdebatten och lett till en politisk korrekthet som omöjliggör en kritisk analys av den rådande situationen.

En värdegemenskap?

Vad som är intressant i den här debatten är inte Sloterdijks utspel. I andra länder finns det också filosofer som stundom kommer med liknande sanslösa inlägg i den bioetiska debatten. Härvidlag kan nämnas Sveriges Torbjörn Tännsjö, Englands Jonathan Glover, Australiens Helga Kuhse och USA:s numera avlidne bioetiker Joseph Fletcher. Den egentliga frågan i denna och liknande debatter är huruvida ett sekulariserat och demokratiskt samhälle kan värna sig mot frestelsen att, med de bästa avsikterna för ögonen, missbruka den moderna medicinens oerhörda potential. Sloterdijk har därför inte helt fel när han tolkar Habermas och de tyska massmediernas reaktion på sitt föredrag som en sammansvärjning satt i rörelse för att rädda status quo i avsaknad av andra övertygande argument. Idag är det trots allt så att demokratins moraliska auktoritet vilar på den värdegemenskap som man förmodar delas av medborgarna. Men denna kan råka i gungning när allmänheten och maktinnehavarna överraskas av kortsiktiga vinster och de möjligheter som en ny teknologi tillhandahåller. Dessutom kan det ske förskjutningar i den allmänna opinionen som långsamt undergräver den moraliska auktoriteten bakom ett visst etiskt ställningstagande. Så är fallet till exempel med kloning där de högljudda protesterna som hördes och de högtidliga deklarationerna som undertecknades när denna möjlighet återigen aktualiserades nu har lämnat plats åt stillsamma diskussioner i etikkommittéer där en omprövning sker och vissa undantag övervägs. Frågan om människovärdet, om livets okränkbarhet och om alla människors lika värde får ge vika till förmån för en riskkalkyl där de potentiella vinsterna i form av nya behandlingar och förbättrad livskvalitet för många patienter avvägs mot praktiska risker.

Habermas kritiska filosofi förutsätter en värdegemenskap som är införstådd med att begrepp som människovärde, likvärdighet osv. har en positiv laddning och kan åberopas när totalitära ideologier äventyrar demokratin. Men det är mer tveksamt om denna filosofiska skola kan försvara dessa värden i sig eftersom den kritiska filosofin antar att alla kunskapsteorier bygger på politiska intressen som måste misstänkliggöras: så också den humanistiska. I detta avseende står Habermas närmare Sloterdijk än han skulle våga erkänna och faktum är att bägge filosoferna övervägde ett samarbete för några år sedan.

Moralens grund

Här i Sverige står inte den kritiska filosofin särskilt högt i kurs och vi vill gärna tro att vi är mindre ideologiskt upptagna. Men de argument som gärna lyfts fram för att motivera svenska politiska ställningstaganden i bioetiska frågor bygger likväl på liknande konsensusbaserade resonemang. Vare sig det sker med den analytiska skolans förtecken, eller i en amerikanskt inspirerad pragmatism så förutsätter dessa argument en konsensus om vissa värden som kan uppbådas vid en bestämd tidpunkt. Men i en situation där värderingarna ständigt omprövas pga. teknologins snabba utveckling och de möjligheter denna tillhandahåller kan en sådan konsensus bli bräcklig och kortvarig. Risken finns alltså att man långsamt och obevekligt halkar i ett sluttande plan med mycket oviss utgång, eller med andra ord, i en situation där man progressivt och omedvetet överger grundläggande etiska övertygelser. Om samhället vill undvika en moralisk katastrof som den som drabbade Europa för femtio år sedan torde det vara nödvändigt att förankra moralen i en mer varaktig, bestående grund. I den sekulära bioetiska debatten har man av rent politiska skäl uteslutit moralfilosofiska teorier som utgår ifrån verkligheten själv som grund för den etiska analysen. Enligt dessa kan människan aldrig betraktas endast som ett förhandlingsbart värde. Hon är framför allt ett subjekt, ett “jag”, som alltid kräver respekt. Hur enkelt och självklart detta påstående än må tyckas vilar det på en tusenårig reflektion och “fenomenologisk” analys över människans väsen eller hennes särskilda sätt att framträda i världen. Här är det inte fråga om människans “värde” utan om hennes “vara”. Denna syn på människan måste få mer utrymme i debatten. Annars finns det risk att bioetiken ytterst står i politikens tjänst med allt det innebär av moraliska kompromisser.

Det har sagts att medicinen har räddat etiken. Med det menar man att den moderna medicinens framfart har tvingat moralfilosoferna att klättra ner från sina akademiska elfenbenstorn för att tillämpa sina abstrakta teorier på verkliga situationer. Tack vare medicinen har etiken vunnit i relevans. Men frågan är nu om etiken också kan rädda medicinen. Vi står inför enorma utmaningar och frestelsen att använda medicinen i en social ingenjörskonst. Här behövs både moraliskt kunnande och humanismens gedigna erfarenhet för att undvika en katastrof. Ett gammalt humanistiskt axiom säger det tydligt: summum ius summa iniuria. Ju större ambitionen är att uppnå utopin, desto större risken att vålla oförrätt.   upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän