Vilket värde har ett djur?

av Philip Geister, 2001 nr. 4

Knappast någonsin tidigare har man sett så många bilder på kor på nyheterna och i tidningarna som under de senaste veckorna. För det mesta var de döda eller stod på vingliga ben. Deras lidande och massvisa förintelse till följd av BSE eller mul- och klövsjuka har gett djuren en oanad, fastän sorglig, popularitet i massmedierna.

Epidemierna har gud ske lov ännu inte nått Sverige. Köttkonsumtionen ligger på samma nivå som tidigare, tendensen är stigande. De stränga svenska lagarna om köttimport och uppfödning av nötkreatur står sig.

Ett etiskt dilemma även utan BSE

De etiska frågor som massförintelsen av djur i Europa väcker låter sig dock inte skjutas undan även om de måste skiljas noga från de enorma och bedrövliga konsekvenser som man dagligen kan följa i medierna. BSE kan visserligen verka som ett bevis för det “onaturliga” i bruket att utfodra nötdjur med malna kroppsdelar från andra djur. Sjukdomen BSE dök dock först upp när också sådana kroppsdelar som kan vara bärare av virus (som t.ex. hjärna och ryggmärg) blandades ner i födan. En etiskt oacceptabel praxis kan få förödande konsekvenser — men får det inte nödvändigtvis. Djurhållningen och den s.k. köttproduktionen är ett etiskt problem även om BSE aldrig hade funnits.

BSE och mul- och klövsjukan har i viss mån oavsiktligt bidragit till en ökad kunskap om djurhållningen och dess villkor. Det rättsliga skyddet för djur ser visserligen betydligt bättre ut i Sverige än i de flesta andra länder inom EU. Men även här halkar den rätta praxisen efter den rätta läran. Sättet att producera kött och andra animaliska produkter upprör. Undersökningar visar att avskyn för själva köttproduktionsmaskineriet och det lidande som detta vållar djur är ett betydligt tyngre argument för människor att avstå från animaliska produkter än fruktan för att bli sjuk av nedsmittat kött.

Att det är något fel med vår relation till djur känner idag även människor som aldrig skulle komma på tanken att bli vegetarianer eller välta en SCAN-bil. Något är fel även om man själv inte är rädd för att bli sjuk av att äta kött. Felet tycks ligga i själva sättet att se på djuren, ett synsätt som vi har ärvt från upplysningstiden.

Att göra djur till människor 

Om man tittar på den moderna västerländska synen på djur så kan man iaktta en märklig polarisering. å ena sidan finns det en tydlig tendens att förmänskliga djuren. Den vanan har en lång tradition. Den första tryckta boken i Sverige (1483) är ett fiktivt moraliskt samtal mellan djur med ändamålet att undervisa och uppfostra läsaren. Det är enklare att höra sanningen ur djurets mun än ur lärarens. Säkert finns det också en nypa djurromantik med och övertygelsen att djuret nog förstår bättre än människan. Serieteckningar som sedan länge har klätt mänskligt beteende i djurlika former utgör den mer moderna delen av trenden. Barn idag möter djur ofta bara i form av nallar eller på TV. Bristen på kunskap om och egna erfarenheter av djur leder till att djur “förgulligas” och behandlas på ett sätt som snarare tyder på ett mänskligt sökande efter ömhet än en vilja att tillfredsställa djurens egna behov. På ett föredrag som nyligen ordnades av studenter från veterinärmedicinska institutionen vid Sveriges Lantbruksuniversitet i Uppsala visade en deltagare bilder på specialtillverkade rullstolar för djur. Det som vid första ögonkastet såg ut som tortyrredskap var i själva verket ett försök att öka handikappade hundars eller kaniners rörelsefrihet. Om de drabbade djuren verkligen skulle uppskatta människans ortopediska ingripande kan man dock fråga sig. Bilderna (som var tagna av det företag som marknadsför “rullstolarna”) visade snarare att detta groteska förmänskligande av djur bara leder till ökat lidande för de drabbade varelserna. Djur är inte människor, och att sudda ut skiljelinjen mellan dem är att göra dem båda en björntjänst, inte minst djuren. Hur lika den genetiska uppsättningen mellan människan och t.ex. schimpansen än må vara så har människor och schimpanser helt olika behov, som följer ur de beteendemönster som är specifika för varje art. En uppvärdering av djurens ställning måste utgå från detta och inte från det godtyckliga påståendet att det inte finns en för etiken relevant skillnad mellan människan och högre djur.

Den ensidiga nyttoprincipen

Övervärderingen av djur som “människa i ett djurs skepnad” lever dock i dagens samhälle i märklig harmoni med den omvända ytterligheten. I det professionella köttproduktionsmaskineriet räknas bara djurens produktionsvärde. Höns är värda det antal kilo ägg de producerar, kor det antal liter mjölk respektive kilo kött man kan få ut av dem. Djurets värde är identiskt med värdet av produkterna de producerar.

Hur olika dessa båda sätt att behandla djur än verkar vara så har de ändå en sak gemensamt. I båda fallen betraktas och behandlas djur utifrån människans behov och görs till en del av ett system där hon kan dra största möjliga nytta av dem. Djuren reduceras till råvara för vår mat respektive föremål för våra emotionella behov.

Men djuren är en del av skapelsen som har sitt eget värde och sin egen integritet. Såväl förmänskligandet av djuren som reduktionen av dem till maskiner, förnedrar djuren. Ett sådant förnedrande orsakar — som vi ser idag — ett oacceptabelt lidande för djur. Det kommer dessutom — som BSE och mul- och klövsjukan låter oss ana — att slå tillbaka mot människan.

Att tjäna utan att förringa sig själv 

I utformandet av en sammanhängande syn på djur borde det utifrån den kristna traditionen för det första påpekas att djur är medskapade varelser med en egen värdighet. Deras värde består inte i att täcka mänskliga behov. Ibland används den gammaltestamentliga skapelseberättelsen och dess gudomliga uppdrag till människan att “råda över djuren” som argument för att den kristna traditionen har främjat och legitimerat misskötsel av djur. Det kristna idealet för maktutövning har dock Jesus Kristus, som “blev allas tjänare”, som måttstock. Att människan intar en tjänande ställning gentemot bl.a. djur innebär däremot inte att hon anser sig ha en värdighet som ligger under djurens. Om människan är Guds avbild Ð som den kristna tron anser Ð så är hon just avbild av den Gud som oavbrutet tjänar sin skapelse och uppehåller den genom sin kärlek. Människans tjänande ställning i världen får därför inte misstolkas så att djuren ges en ställning med rättigheter som inte gagnar dem (de ovannämnda “rullstolarna” för djur är ett exempel för detta). För det andra erkänner den kristna traditionen att djurens egen integritet och värde inte utesluter att människan drar nytta av djuren och de produkter hon utvinner av dem. Ett försiktigt ingripande i naturens rytm även till människans egen fördel kan inte vara fel, så länge detta ingripande sker på ett skonsamt sätt, som respekterar djurens egna behov. Därför kan också slakt av ett djur accepteras, om den utförs så smärtfritt som möjligt. Döden är en del av djurens liv, och att slakta djur strider inte mot deras integritet, om den normala livslängden av exemplar inom en art inte avsevärt förkortas. I motsats till människan kan det inte heller betraktas som önskvärt att hålla ett djur vid liv trots att det lider svårt. Djur har inget självmedvetande, vilket innebär att de inte kan ge sitt eget lidande en meningsfull tolkning. Att tillfoga djur lidande är därför något som i möjligaste mån måste undvikas.

Den kristna tron kräver respekt för skapelsen eftersom den är Guds verk. Hur svårfångad tanken om respekt än må vara, så måste den ändå bestämma människans beteende mot djuren och den övriga skapelsen. Ett kristet ställningstagande till det enorma lidande som djur är utsatta för idag kan inte nöja sig med att hänvisa till människans särställning i skapelsen. Människans särställning är inte en förtjänst, utan ett uppdrag. Om hon vill fullfölja detta uppdrag måste hon radikalt förändra sitt förhållande till djuren.   upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän