Debatten om stamcellerna

av Erwin Bischofberger, 2000 nr. 4

De första månaderna in på det nya millenniet har den biomedicinska forskningen dominerats av debatten om stamcellerna i den mänskliga organismen. En cell är ett livets universum i miniatyr, den utgör den minsta enheten i en organism och har alla det organiska livets egenskaper. Utöver vanliga celler har stamceller förmågan att “laga” eller ersätta skadade eller uttjänta celler och därmed skapa alla de nya funktionsmöjligheter som kroppen är uppbyggd av. När forskare för ett par år sedan hittade olika typer av stamceller i människans kropp kom man några steg närmare drömmen om ett långt och friskt liv utan lidande.

Det massmediala utbudet har de senaste månaderna presenterat forskningen på stamceller som en stor och oväntad nyhet. Informationen som har överraskat många har onekligen fog för sig. Men hänförelsen över den sensationella vetenskapliga landvinningen har avsevärt bidragit till att grumla bedriftens innebörd. Det har varit svårt att få grepp om ämnet. Man har hört talas om att en forskargrupp på det biomedicinska forskningscentret vid Huddinge sjukhus söder om Stockholm har ansökt om tillstånd hos Karolinska Institutets regionala forskningsetiska kommitté “att göra forskning på stamceller”. Världen över ligger man i startgroparna för liknande projekt som man håller på att granska från etisk och juridisk synpunkt. Vad är det då man ansöker om? Vad vill man uppnå? Vilka etiska gränser för verksamheten bör man dra?

En fråga om biologisk kunskap

För att kunna göra en etisk bedömning måste man söka kunskap om stamcellernas struktur och funktion. Det finns minst tre typer av stamceller i människans organism. Gemensamt för dem alla är en i deras byggplan infogad förmåga eller potential till differentiering och specialisering i kroppens olika delar. Byggplanen är en sorts grundritning, som stamcellerna följer när de aktiveras, träder i funktion genom att dela sig. För den etiska bedömningen är det avgörande att skilja mellan dessa tre olika typer av stamceller.

1. Totipotenta stamceller

Den mest ursprungliga stamcellen är också den första som kommer till genom befruktningen. Till denna typ av stamcell hör också de celler som uppstår efter de första tre till fyra celldelningarna. Dessa första celler bär på en synnerligen kraftig potential eftersom de kan fortsätta att dela sig och — om ingenting kommer emellan — utvecklas till ett barns och en vuxen människas organism med alla dess vävnader och organ. De har ännu inte specialiserat sig för att utföra bestämda uppgifter i organismen. De är därför också de mest obestämda respektive omogna cellerna som finns. Kunskapen om totipotenta celler är flera årtionden gammal och har på senare tid bland annat använts för att efter provrörsbefruktning undersöka det nya livets genetiska program.

2. Pluripotenta stamceller

Sedan 1998 har man lärt sig att isolera stamceller från befruktade ägg efter flera celldelningar, några dygn efter befruktningen. Då har den lilla mänskliga varelsen blivit en blastocyst med 100 till 200 celler i ett enda cellförband. Blastocysten ser ut som en fotboll i miniformat. I dess inre finns celler som fortfarande har en stor potential att utvecklas till fler (plures) typer av celler, exempelvis hud-, nerv-, muskel- eller leverceller, men inte till en hel organism. De kallas ES-celler (Embryonala Stamceller). Det är denna typ av pluripotenta celler som Huddingecentrets forskare vill göra försök på i syfte att få dem att dela sig i provrör och utvecklas till specialiserade celler och kanske hela organ. Metoden kallas också för "terapeutisk kloning" eftersom de delade cellerna bär på samma genetiska arv.

För drygt ett år sedan rapporterade forskare från Baltimore i USA, att de hade hittat samma pluripotenta celler tagna från aborterade foster, dvs. under senare fosterstadiet. Genom odling av cellkulturer i laboratoriemiljö har man fått vissa celler att utvecklas till celler som visar de tidiga blastocystcellernas egenskaper och potential. Ett åtta veckor gammalt ofött barn — där organformationen håller på att avslutas — kan alltså gömma och bevara ett antal outvecklade pluripotenta stamceller.

3. Multipotenta stamceller

Den stora överraskningen kom emellertid förra året. Det har nämligen visat sig att det finns stamceller i den vuxna personens olika organ. Det är frågan om mer specialinriktade celler exempelvis i benmärgen som under hela livet förmår producera nya blodceller, både röda blodkroppar för transporten av syre i blodet och vita blodkroppar som skjutsar runt kroppens immunförsvar på dess jämt pågående patrulltjänst. De senaste månaderna har man dessutom gjort den oväntade upptäckten att blodstamceller också kan skapa nya hjärnceller, leverceller och muskelceller. Kanske kan de specialiserade stamcellerna byggas om och fungera som ursprungliga, icke-determinerade stamceller.

Nyligen har man också vaskat fram stamceller i hjärnan. Därmed har en allmänt vedertagen biologisk och medicinsk dogm fallit. Man har nämligen hyst uppfattningen att nervceller efter puberteten inte kan nybildas och än mindre aktiveras. Liksom andra organ tycks hjärnan härbärgera reservceller som kan mobiliseras när de ordinarie cellerna inte längre kan göra sin tjänst.

En fråga om etisk insikt

En för stamcellsforskningen aktuell lag i Sverige utgör en första spärrvakt mot forskning på totipotenta och pluripotenta celler. Lagen tillåter forskning på befruktade ägg under två veckor (efter provrörsbefruktning). Denna gräns söker forskarna vid forskningscentret i Huddinge ändra eller upphäva, eftersom den förbjuder forskning på ES-celler. Delningen och förökningen av dessa celler skulle ta längre tid än två veckor och därmed spränga de lagliga gränserna. När riksdagen antog lagen för mindre än 10 år sedan visste man ytterst lite om stamcellerna. Forskningsintressena och lagen har nu kommit i otakt med varandra.

Det aktuella läget illustrerar tydligt samhällets oförmåga att hinna ikapp biomedicinens snabba framsteg. Därmed är inte sagt att den befintliga lagen som av forskarna betraktas som restriktiv håller inför en etisk granskning eftersom lagen tillåter forskning på befruktade ägg under det nytända livets två första veckor. Under mikroskop och i cellodlingar behandlas de som rena objekt utan någon som helst värdighet. Efter två veckors forskning på dessa “föremål” måste de kasseras. En lag som av forskarna betraktas som restriktiv visar sig vara alltför permissiv (eller "liberal") och saknar i själva verket etisk grund. Metaforen med det sluttande planet visar här sin aktualitet: en nystiftad lag tillåter men sätter gränser för en viss verksamhet som har en inneboende tendens att undan för undan flytta ut gränserna.

Den etiska bedömningen av forskningen på totipotenta och pluripotenta stamceller är självfallet beroende av frågan vad eller vem dessa stamceller är. Signum har i många sammanhang argumenterat för att människan är en person med en oförytterlig värdighet från befruktningen till organismens död som helhet. Medicinska ingrepp i totipotenta och pluripotenta stamceller — hur nyttiga de än kan vara eller bli — svarar inte mot denna grundsyn på det mänskliga livet med krav på respekt för det spirande livet. I stället bör uppmärksamheten riktas mot de multipotenta stamceller som ligger som en undangömd reserv i den vuxna människans olika organ. Eftersom den vuxna människan bär på dessa dolda och slumrande stamceller i så gott som alla livsviktiga organ är det en grannlaga vetenskaplig uppgift att göra dem levande och funktionella. Dessa stamceller utgör människans naturliga reservlager för att reparera skador. Att fylla på dessa depåer med fräscha celler bör bli en av de främsta medicinska forskningsuppgifterna i framtiden. En sådan forskning kan på sikt behandla en lång rad sjukdomar och skador som vi idag inte kan bemästra. Det skulle också innebära att de svåraste etiska problemen i samband med stamcellsforskningen skulle undanröjas. Man skulle nämligen inte behöva odla ES-celler efter provrörsbefruktning, och man skulle slippa ta pluripotenta stamceller från aborterade foster. Det mest effektiva värnet mot missbruk och övergrepp är forskningen på och så småningom användningen av multipotenta stamceller som bara väntar på att tas i bruk.

En fråga om helhetssyn 

För några månader sedan behandlade Statens medicinsk-etiska råd de etiska problem som forskningen på stamceller ställer. Urban Lendahl, professor i molekylär biologi vid Karolinska Institutet, höll den inledande föreläsningen. Han betonade att stamceller ofta är öppna för yttre signaler från omgivande celler och organ i kroppen. Stamceller från ett visst organ kan fås att fungera som celler i ett annat organ. Han framhöll betydelsen av att forskarsamfundet mer än hittills betraktar kroppen som en helhet inom vilken cellerna kommunicerar med varandra. Det är uppenbart att Lendahl därmed har hittat och siktat på den molekylära och genetiska forskningens akilleshäl. Man forskar på allt mindre brottstycken som under forskningens gång ytterligare fragmenteras. Och om man händelsevis ser till organismen som helhet i samband med hela kroppens immunförsvar mot skadlig yttre påverkan har man fortfarande inte hela människan som person för ögonen. Personen är nämligen mer än summan av alla celler och organ och därmed också en nödvändig förutsättning för orienteringen i tillvaron. Att identifiera och aktivera reservceller i hjärnan, benmärgen, levern och muskelsystemet är en avancerad och välkommen vetenskaplig bedrift. Den förtjänar både politiskt, etiskt och ekonomiskt stöd. Denna forskning kommer att gagna människan och samhället när dess resultat blir klinisk vardag. Den kommer att avsevärt förbättra människans funktionsduglighet. Den kan emellertid aldrig ersätta människans strävan efter moralisk godhet och andlig mognad.

Atterstam I. Artikelserie om stamceller. 19 mars till 4 april 2000 i Svenska Dagbladet. Statens medicinsk-etiska råd. Om Livets Början — en debattskrift. Fritzes. Stockholm 2000.   upp

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän