Den sena friheten

av Erwin Bischofberger, 1997 nr. 7

De ekonomiska nedskärningarna i den offentliga sektorn både i Sverige och i andra länder har också drabbat samhällets seniorer, i synnerhet de hjälpbehövande bland dem. Deras livskvalitet har på många håll försämrats. Visserligen påverkar det trängda ekonomiska läget inte varje enskild person bland de äldre, men det bristande intresset för äldre och deras behov kan avläsas i en tendens i utvecklingen, som utmärks av likgiltighet och åsidosättande. Det är de produktiva människorna som prioriteras. Övergången mellan aktiv yrkesutövning och pensionärstillvaron blir knivskarp. När den fysiska färdigheten, den sociala rörligheten och den mentala kompetensen sedan minskar kan detta lätt leda till nedsatt självförtroende och en känsla av utanförskap hos många äldre.

Frågan är om en sådan generell och personlig mentalitet kan brytas. Kan man rentav peka på en specifikt mänsklig potential hos äldre som skulle kunna kallas “en sen frihet”?

Ur ett rent biologiskt eller sociobiologiskt perspektiv låter sig knappast något sådant hävdas. Men det finns fler och i sammanhanget intressantare perspektiv. Varför gynnas och befordras de dynamiskt kreativa krafterna vanligtvis i samhället? Ar detta ett tecken på att synen på människan som ett knippe av robusta funktioner håller på att undantränga synen på människan som person? Kan det vara så att principen om alla levande människors lika värde och värdighet ersatts eller håller på att ersättas av alla människors olika marknadsvärde?

Från natur till kultur

Att åldras är ur biologisk synpunkt en allmän nedbrytningsprocess som sker på grund av brister i styrningen av kroppens rörelseförmåga och organismens försvagade försvarsmekanismer och mer generellt på grund av funktionsstörningar och förlust av energi. Majoriteten av alla människor i Sverige över 70 år lider av någon sjukdom eller skada. Detta leder i sin tur till ökad sårbarhet och skröplighet och kanske ytterligare sjukdomar och till sist till döden. Medför då livets “fjärde period” (le quatriéme âge på franska) ett obönhörligt förlopp som inte kan hejdas och därför bör accepteras med upphöjd sinnesro?

Om vi för ett ögonblick bortser från just människoartens sista period i livet, kan vi konstatera att ingenstans i naturen, exempelvis bland däggdjuren, brukar artfränderna ta hand om sina gamla eller åstadkomma någon form av åldersreservat. Naturen prioriterar och befrämjar de unga individerna som skapar nytt liv och hjälper sina ungar att överleva i en ofta fientlig omgivning, så att dessa i sin tur skall kunna reproducera sig.

Naturen brukar alltså inte bry sig om de gamla. Den naturliga evolutionen med dess mångfaldiga livsformer har inte skapat något förhållningssätt till stöd för dem som har uppnått hög ålder. Risken att bli vanskött, åsidosatt eller övergiven och bortglömd är överhängande. Som skydd gentemot denna risk, som alltså följer enligt naturens normala gång, har mänskligheten i skilda kulturer och religioner skapat olika former av skyddsnät för dem som inte längre klarar sig själva och därför behöver hjälp.

Från etisk utgångspunkt är således synen på och behandlingen av åldrande personer något centralt. Under mänsklighetens historia har man gjort en annorlunda erfarenhet: Vi underkastar oss inte naturens krav, vi viker oss inte för evolutionens tryck som sorterar bort de svaga som inte längre kan anpassa sig och sköta sig själva. Enligt Gamla testamentets bud skall far och mor hedras, enligt de gamla grekiska filosoferna skall de äldres erfarenhet tas tillvara av den yngre generationen. Det är emellertid först genom den religiöst motiverade, upplysta respekten för allt mänskligt liv, genom kulturen, som vördnaden inför och omtanken om de äldre och deras behov blivit accepterad. Omsorgen om dem har blivit en uppgift för hela samhället.

En tydligare etisk insikt om de äldres, de gamlas och de döendes människovärde har på många håll lett till en kraftfullare insats för dessa människor. Man har förstått att de mänskliga rättigheterna, inte minst rätten till liv och en människovärdig tillvaro också och i synnerhet gäller alla hjälpbehövande människor. Man kan här och var observera en mottrend mot den mentalitet som visar förakt för svaghet. Men denna opposition mot föraktet för icke-produktiva krafter leds inte längre i första hand av de politiskt ansvariga utan av enskilda eldsjälar och familjer som har förstått tidens tecken.

Att åldras med värdighet 

Den “aktiva” generationens ansvar för de äldre tar inte ifrån dessa det ansvar som de kan och bör ta både för sig själva och andra. De kan bli aktiva på ett annat sätt än de brukat tidigare. De kan och skall gripa den sena frihetens chans. I dag är det framför allt geriatriken (medicinsk åldringsvård) och gerontologin (allmän ålderdomsvetenskap) som på ett vetenskapligt sätt befattar sig med konsten att åldras. Dessa kunskapsgrenar ägnar sig åt olika strategier för att säkerställa livskvalitet, självbestämmande och mänsklig värdighet ända in i döendet.

Den enskilda människans möjlighet att påverka sin situation i livets “fjärde period” skall inte underskattas. Människan kan själv rentav förstärka det goda livet respektive ett gott åldrande genom att dosera stressituationer, inte minimera dem. Livsbågen skall spännas lagom. Att kunna ta vara på sin sena frihet, fatta beslut och bevara förmågan att genomföra dem kräver både fysisk och mental träning. önskemål och planer måste vara realistiska. Seniorer får kanske avstå från att klättra i Himalayas höga berg, men lägre höjder räcker gott och väl för att känna livsglädje. Det sägs om den åldrande pianisten Arthur Rubinstein att han behärskade konsten att göra urval (dvs. att välja repertoar bland färre musikstycken), optimera (öva mera) och utjämna (musicera med en relativ hastighet). Långsamma passager spelade han mycket långsamt för att kunna minska tempot på de mycket snabba som han spelade med avsevärt högre tempo när han var yngre. På det viset fick hans framförande både balans och elegans.

Konsten att åldras är många gånger att klara jämvikten och de olika avvägningarna mellan mobilisering och inskränkning. Att levandegöra dolda förmågor innebär ofta en självpålagd begränsning. Många äldre längtar efter den tid då de får och kan genomföra de planer och förverkliga de önskemål som de under sitt aktiva yrkesliv inte hade tid eller kraft för. För några år sedan berättade en snart 70-årig riksdagsman och läkare att han inte ens kände till namnen på alla sina barnbarn. “Men nu när jag tänker lämna alla mina formella befattningar kommer jag att ha tid för den försummade familjen.” Han ämnade ge sitt liv ett nytt innehåll, han avsåg gestalta sin återstående tid på sina personliga villkor. Framför allt ville han ge vidare något av den erfarenhet och vishet som han i så hög grad hade förvärvat. Ett viktigt projekt för den som får ha hälsan.

Det är kanske också visheten som hindrar en äldre person att hamna i en åldersfälla. Många äldre söker till varje pris att förbli unga eller åtminstone se ut som de unga. Det gör ett omoget och patetiskt intryck. Det kommer att bli svårt för dem att ta sig ur fällan och att bli av med sina illusioner när krafterna sinar och de inte längre kan dölja att kropp och själ vissnar. Att ta chansen att åldras med värdighet kan också innebära att man söker djupare självinsikt och då kanske rentav upptäcker gudomliga ljusspår på sin livsväg. I den sena friheten ligger en utmaning att finna så mycket styrka som krävs när livspotentialen håller på att tryta och begränsningen nalkas sin yttersta jordiska gräns.

Beck-Friis B, Strang P (utg). Palliativ medicin. Liber Utbildning. Stockholm 1995 “Ageing and the aged”, Encyclopedia of Bioethics I, 84—101. New York 1995   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän