Den svårtolkade eutanasifrågan

av Erwin Bischofberger, 2007 nr. 3

De senaste månaderna har frågan om eutanasi på nytt hamnat på det massmediala intressets agenda. En rad händelser i olika länder har bidragit till frågans aktualitet. Som dessa händelser visar brister det offentliga samtalet både i tydlighet i begreppsbildningen och även i saklighet i argumentationen. Från både kyrkligt och profant håll har det varit svårt att hålla en rak kurs när man försökt navigera på stormiga farvatten som piskats upp av de stridande opinionsbildarna.

Tre händelser

I slutet av förra året dog Piergiorgio Welby i sitt hem i Rom på egen begäran efter att i nio år ha blivit behandlad i respirator för sin muskelsjukdom. När hans fru bad stiftet i Rom om en kyrklig begravning avvisades hennes begäran med motiveringen att han vid tiden för sin vädjan om att dö visserligen var obotligt sjuk men vid fullt medvetande. Det blev i stället en profan begravning på piazzan framför familjens närliggande församlingskyrka. Berättelsen om Welbys död utlöste kring årsskiftet en häftig diskussion i hela Italien och bortom landets gränser. En klar majoritet av lekmän var upprörda över stiftet Roms vägran att tillåta en kyrklig begravning. Men även flera kardinaler instämde i den kritiska kören. En av dem, Carlo Martini, menade att en patient inte behöver acceptera ”medicinska procedurer utan något rimligt hopp om ett positivt utfall”. Att avbryta en meningslös behandling kan inte betraktas som själva dödsorsaken. Det är sjukdomen som leder till den naturliga döden.

Den 51 år gamla obotligt sjuka Inmaculada Echevarría dog på egen begäran den 14 mars i år på sjukhuset San Juán de Dios i Granada i Spanien. Sedan elva års ålder hade hon lidit av en svår muskelförtvining och tillbringat sina sista tio år på sjukhus. Nu hade läkarna stängt av den respirator som på konstgjord väg höll henne vid liv. Efter ett expertutlåtande hade Andalusiens regionalregering accepterat patientens önskan att dö. Läkarna förklarade att det inte rörde sig om eutanasi. Den spanska biskopskonferensen däremot uttalade sig mot alla former av dödshjälp och kritiserade både det personliga, det medicinska och det juridiskt-politiska beslutet.

Den 15 mars utfärdade en domstol i Périgueux i Frankrike en villkorlig dom mot en kvinnlig läkare som genom en dödlig dos morfin hade avslutat livet för en patient som befann sig i slutstadiet av en cancersjukdom. Alla anhöriga och vittnen talade till förmån för patienten som vid upprepade tillfällen hade bett om att få dö. Läkarens handling bedömdes som eutanasi. Den är emellertid förbjuden i Frankrike. Men efter domen i den franska provinsstaden har frågan på nytt hamnat på den politiska agendan. Den nyvalde presidenten Nicolas Sarkozy har sagt sig ha för avsikt att driva igenom en lagändring till förmån för någon form av eutanasi.

Sanering av språket

Som de tre fallen visar råder det trots minst 30 års diskussion kring frågorna om vård vid livets slut fortfarande en språklig förvirring kring relevanta begrepp. Hur kunde man i Italien och Spanien, och i svenska massmedier, blanda ihop eutanasi med helt andra dödsorsaker? Eutanasi innebär att en företrädare för sjukvården, i vanliga fall en läkare, aktivt och avsiktligt avslutar en patients liv på dennas begäran. Det är detta som den franska läkaren gjorde sig skyldig till. Att inte påbörja eller att stänga av en meningslös behandling (på engelska futile treatment) är något helt annat. Medan döden enligt eutanasibegreppet inträffar utifrån, genom en dödlig spruta, äger döden rum inifrån, genom den dödliga sjukdomen eller skadan, när det kan vara dags att låta patienten dö. Det var detta som skedde i Rom och Granada.

I diverse uttalanden från kyrkligt håll brukar det heta, att varje människas liv skall skyddas i hela spannet mellan befruktningen och den naturliga döden. Det är emellertid inte sällan sjukvårdstekniska medel som hindrar en patient från att dö en naturlig död. Respiratorn är till för människan, och inte människan för denna apparat som kan vara en hjälp men också en fälla för patienten. Det är obegripligt att kyrkliga myndigheter i Italien och Spanien blundar för denna etiska grundprincip. En person har rätt till sin död – men däremot inte rätt till att dödas – liksom hon har rätt till sitt liv så länge livet varar på sina egna naturliga villkor. När prognosen för hennes liv är utsiktslös och fortsatt behandling i själva verket bara förlänger döendet får hon inte behandlas mot sin vilja. Den konstgjorda behandlingen blir kontraproduktiv.

Den kanske oftast förekommande semantiska förbistringen döljer sig inte sällan bakom emotionella dimridåer. Man påstår att man måste påbörja, och att man inte får avbryta, en behandling som kan förlänga en persons liv. Man kan vara överens om att detta vårdaxiom är korrekt under förutsättningen att livet kan räddas. När så inte är fallet, när prognosen är utsiktslös och livet på en patient inte kan räddas, måste man acceptera livets sårbarhet och dödlighet. Att förlänga livet blir i dessa fall i själva verket att förlänga döendet och i många fall också att dra ut på lidandet. När man tillämpar detta etiska riktmärke på cancervården tvingar varken kristen tro eller mänskligt förnuft en cancerpatient att acceptera kemoterapi, operation eller strålbehandling. Att vägra sådan behandling är kanske inte klokt i alla lägen men det är inte omoraliskt.

Den försåtliga autonomiprincipen

Minst en gång om året ondgör sig en av eutanasins främsta tillskyndare i Sverige, författaren och läkaren PC Jersild, över att den ”religiösa etiken” ställer sig i vägen och blockerar en ordning med eutanasi som en självklarhet. Var och en får göra efter eget tycke, allt i enlighet med den etiska riktlinjen om varje människas självbestämmande. Låt folk be om den dödande injektionen, om de hittar någon doktor som vill ta dem av daga. Grannen i sängen bredvid får gärna vägra. Att be om den sprutan hindrar inte de andra patienterna, gärna kristna, från att spjärna emot frestelsen att göra slut på livets plågor. Eutanasin är en fråga om individuell önskan som inte angår någon annan än den enskilde patienten och hennes läkare. Vi lever trots allt i upplysningstidens individcentrerade och autonomibaserade tidevarv. Så menar Jersild och tillägger, att eutanasin självklart hör hemma i det moderna projektet (Dagens Nyheter 10 mars 2007).

Autonomiprincipen i Jersilds tappning har två problem. Det första är faran att betrakta autonomin enbart i ett individualistiskt perspektiv. Ett beslut som bygger på autonomiprincipen gäller alltid personen som individ och inte som social varelse. Man glömmer då att ett beslut att be om den dödande sprutan sker inom en social kontext där andra personer respektive patienter kan påverkas att be om samma sak för att exempelvis slippa ligga de anhöriga eller samhället till last.

För det andra är faran för främmande påverkan och därmed en försvagning av autonomin större när en patient inte är beslutskompetent. Hon saknar autonomi. Det kan röra sig om dementa, psykiskt svårt sjuka, medvetslösa, för tidigt födda skadade barn eller på annat sätt beslutsoförmögna patienter. Autonomin förlorar sitt fäste. Det är ett faktum att dementa patienter har varit föremål för eutanasi i Holland. En lag som tillåter eutanasi inbjuder till missbruk. Som bidraget om eutanasi i Holland och Belgien i detta nummer av Signum visar får många den dödliga sprutan utan att någonsin ha bett om den. Här förlorar autonomiargumentet sin trovärdighet och användbarhet.    upp












 





 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän