Det glömda ofödda barnet

av Erwin Bischofberger, 1998 nr. 9

KATOLSKA KYRKAN HAR ÄNDRAT SIN ABORTSYN — denna rubrik har under den gångna hösten dykt upp lite varstans i svenska media. För somliga var budskapet befriande, för andra skrämmande. Rubriken var avsedd som en sensation och byggde på en felbedömning av ett fyra sidor långt dokument som har tagits fram av en samtalsgrupp mellan Stockholms katolska stift och Svenska missionsförbundet. Den ekumeniska och pastoralt inriktade skrivelsen är ett lovvärt försök till samarbete över samfundsgränserna. Själva texten har en försonlig och försonande ton, man vill hjälpa och inte stjälpa kvinnor (och deras familjer) i nöd.

Frågan är om arbetsgruppen har tytt tidens tecken på ett träffande sätt. Om gruppen hade hållit ögonen öppna skulle den kommit att observera en hel serie fenomen som under det senaste decenniet har skymtat fram i den svenska debatten. Man har börjat ifrågasätta den allmänt permissiva mentalitet som åstadkommit en av världens — ur det ofödda barnets perspektiv — mest destruktiva abortlagar. Skulle man verkligen “vrida klockan tillbaka” (som dokumentet säger) om man uttalat tveksamheter inför den gällande lagen? Visserligen nämner dokumentet i förbigående en statlig utredning som tydligt lyfter fram det ofödda barnets principiella rätt till liv. Men arbetsgruppen borde kanske ha gått längre än så. Det finns vid det här laget många allierade inte endast i kyrkliga kretsar utan även i det civila samhället.

Den första offentliga offensiven till förmån för det ofödda barnets rätt till liv lanserades för snart tio år sedan när en statlig utredning med det välvalda namnet Om det ofödda barnet publicerade sitt slutbetänkande Den gravida kvinnan och fostret (SOU 1989:51). Utredningen konstaterar att “ett foster är en individ i vardande vars rätt till liv inte kan lämnas obeaktad”. Fostrets liv kan emellertid kollidera med kvinnans självbestämmande. Utredningen ser konflikten tydligt men menar att kvinnans självbestämmande väger så tungt att denna “kan slå ut principen om det spirande livets okränkbarhet” (s 42, 79). Utredningens språk är kanske något suddigt men den klarlägger konflikten mellan kvinnan och det väntade barnet.

Värdekonflikten blir än tydligare när man i enlighet med den befintliga folkbokföringslagen (1991:481) blir barn från 28 veckors ålder. Gränsen är medicinskt ohållbar. Dagens barnintensivvård kan behandla och rädda underburna barn från vecka 23. Enligt Världshälsoorganisationens (WHO) definition skall som barn anmälas alla foster och barn, levande och döda, som väger minst 500 gram. Om födelsevikten inte är känd skall i stället en graviditetslängd av minst 22 fullgångna veckor gälla. Många länder i Europa har anammat och fört in WHO:s gränsdragning i sin lagstiftning. Så har inte skett i Sverige eftersom den befintliga abortlagen skulle råka i konflikt med en till WHO:s definition anpassad folkbokföringslag. Socialstyrelsen kan nämligen ge tillstånd till abort även efter den 22:a veckan vilket också sker. På en konferens nyligen kring detta dilemma ansåg en deltagare att man i Sverige var rädd för att en ändrad folkbokföringslag skulle fungera som en trojansk häst som i smyg skulle erövra abortfästningen.

I sin skrift Abort i Sverige från år 1994 går en arbetsgrupp från Svensk förening för obstetrik och gynekologi ett steg längre. Arbetsgruppen betecknar gränsdragningen mellan fostrets skyddsvärde och dess fulla människovärde vid cirka 22 veckor som godtycklig. Den svenska lagstiftningen präglas “av betydande subjektivitet och inkonsekvens”. I motsats till abortlagen har lagen om forskning på foster dragit en helt annan gräns i embryonalutvecklingen. Efter de två första veckorna efter konceptionen (om det är fråga om provrörsbefruktning) är nämligen observationer av fosterorganismen och forskning på foster förbjudna. Gruppen kommer fram till att ett slutligt personligt ställningstagande måste “basera sig på både en moralisk intuition och ett försök att så långt möjligt finna stöd för sin ståndpunkt i ett allmängiltigt värdesystem” (s 33). Citaten är tagna från skriftens etikavsnitt som skrevs av Berndt Kjessler, professor i gynekologi i Linköping. Ett beslut på Sundsvalls sjukhus från i våras väcker ytterligare tvivel om abortlagens acceptans. Där har man beslutat att begrava askan från foster även vid tidiga aborter. Andra sjukhus betraktar dessa som “riskavfall” eftersom man inte kan identifiera tidigt aborterade foster som mänskliga. Man menar att den kirurgiska metoden med vakuumskrapning vanställer fostret. Det går inte att känna igen som mänsklig varelse. Problemet är att det nya abortpillret Mifegyne (tillsammans med prostaglandin som ges på sjukhus) får det lilla fostret att födas ut. Metoden används upp till 8:e graviditetsveckans utgång. Mycket små foster framstår även för en skeptisk blick som mänskliga varelser. Medicinska framsteg som är avsedda att underlätta abort avslöjar mot sin avsikt vad en abort verkligen innebär. Denna syn på det ofödda barnet går stick i stäv mot lagens uppfattning att fostret ur rättslig synpunkt är ett rent intet.

Ansvar efterlyst

Mot den här tecknade bakgrunden beslutade Statens medicinsk-etiska råd i år att mer ingående än hittills belysa frågan om det mänskliga livets början. Invändningarna som riktar sig både mot lagen och den rådande situationen — med 31 272 aborter i Sverige 1997 — har blivit så många och besvärande att det inte längre går att blunda för dem. Vad eller vem är fostret? är det under en viss tid ett något, ett objekt, för att i en viss fas i tillväxten bli en någon, ett subjekt? Utvecklas den mänskliga varelsen till person eller som person med anspråk på fullt människovärde från början? Den ståndpunkt man väljer får omedelbart etiska konsekvenser i fråga om vissa preventivmedel och abort. Rådet konstaterar att abort är det vanligaste gynekologiska ingreppet och samtidigt den åtgärd som är föremål för mest diskussion och tyst vånda både bland gynekologer och bland allmänheten. Rådet strävar också efter att sanera “abortspråket”. Det är skillnad i värderingen mellan att aktivt avsluta det ofödda barnets liv och att avbryta en graviditet (vilket är det allmänna språkbruket). Språket speglar rådande värderingar samtidigt som det påverkar dem.

Även på annat håll pågår livliga diskussioner. Folkhälsoinstitutet framhåller i sin nyligen publicerade skrift om abort att “en fråga med så djup existentiell betydelse aldrig kan vara enkel”. Samtal med barnmorska, kurator eller läkare skall syfta till “att kvinnan skall få hjälp med att komma fram till sitt eget beslut”. Skriften som bemödar sig om objektivitet i informationerna drar sig inte för att också ställa personliga frågor såsom: “finns det något i mig som säger att det är 'fel' att göra abort”? Många andra avsnitt i skriften är emellertid avsedda som motvärn mot de ökande invändningarna mot abort.

Det går inte att bortse från en tilltagande undran och ett djupare allvar i många diskussionsinlägg i abortfrågan. Mycket av aningslöshet dröjer sig kvar, men den är politiskt inte lika enfaldig och nästintill triumfalistisk som den var under första hälften av 70-talet då den nya abortlagen kom till. I ett läge där många företrädare för det civila samhället ställer de gamla frågorna om livets början på ett nytt och överraskande sätt blir man en smula förvånad över att det nämnda kyrkliga dokumentet fortsätter parollen: rör inte lagen. Visserligen betonar dokumentet att abort är något icke önskvärt eftersom “det mänskliga livet har att respekteras och värnas ända från dess första tillblivelse”. Dessutom måste samhället “tydligt markera det ofödda barnets rätt att få födas”. Men samtidigt konstaterar man i en nästan välvillig ton att “i Sverige finns legal abort”. åt detta dystra faktum verkar dokumentet ge sken av legitimitet när det konstaterar, att det inte går “att vrida klockan tillbaka till en tidigare lagstiftning”.

Den springande punkten 

Kanske ingen vill vrida klockan tillbaka. Men den kyrkliga arbetsgruppen kunde ha funderat mer över hur man kunde driva utvecklingen framåt. I själva verket är den svenska abortlagen hopplöst föråldrad genom att den helt frånkänner fostret rätten till eget liv. Fram till och med den 18:e havandeskapsveckan har kvinnan ensamrätt över det spirande livet. Samhället har kapitulerat inför en emancipatorisk ideologi som tillåter kvinnan — ofta under påtryckningar från hennes manliga partner — att “förfoga över sin egen kropp”. Denna position är juridiskt slarvig, etiskt upprörande och politiskt reaktionär. Och det borde sägas, även i en kyrklig skrivelse med pastoralt syfte.

Lagen borde alltså klart fastställa att fostret är ett rättssubjekt som har fullt människovärde och därmed en inneboende rätt till liv. Det är det minsta man kan begära. Lagen kan inte uppfinna eller skapa utan endast fastställa och bekräfta denna rätt. En annan fråga är hur ett samhälle kan hävda och beivra brott mot rätten. Är straffrätten ett medel som duger och som verkar livsbefrämjande, eller kan lagen fastställa det ofödda barnets rätt till liv utan att söka stöd i straffrätten? Vilket rättsskydd skall det värnlösa fostret få från samhällets sida? Skulle man kunna tänka sig en ordning där abort är ett rättsstridigt ingrepp (därför att fostret har rätt till liv) och samtidigt straffritt (därför att straff kan drabba fel person och dessutom verka kontraproduktivt eftersom straff brukar öppna porten till illegal verksamhet)? Om svaret är ja är långt ifrån alla problem lösta. Det är en oerhört svår balansgång att i enlighet med rättsstatens uppdrag hävda de oföddas rätt till liv och samtidigt bortse från straffpåföljd när en kvinna i en nödsituation inte ser någon annan utväg än abort. Detta dilemma är för många etiskt olösligt och existentiellt outhärdligt. Men av detta dilemma finns inget spår i lagen.

Den felande länken i det ekumeniska dokumentet är frånvaron av det politiska och rättsliga ansvaret för det mänskliga livets inledningsskede. Det är oförsvarligt att ett civiliserat samhälle som påstår sig vila på en humanistisk värdegrund placerar ett avsnitt i människans liv i ett lag- och rättslöst ingenmansland. Fram till barnets livsduglighet utanför modern råder ett rättsligt tomrum. Det kan inte vara rimligt när de första månaderna med stöd i lagen blir livets farligaste vägsträcka. På denna punkt lämnar dokumentet mycket övrigt att önska. Dess pastorala syfte och metod kan man inte tvivla på utan bara välkomna. Men även själavården måste vila på etiska principer. I vårt fall gäller det allas, i synnerhet de värnlösa människornas rätt till liv. Och dessa principer måste i sin tur vara rotade i en grundsyn som betraktar fostret som person.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän