Det specifikt mänskliga

av Anders Piltz, 2001 nr. 7

På det här sättet är det en människa förlorar sin själ. En dag vaknar hon till, kanske sitter hon vid frukostbordet och äter dagens första måltid, hon kanske tar steget upp i en buss och lämnar fram biljetten när hon plötsligt spritter till och vet med sig att hon inte äger någon själ. När hon sätter sig på soffan och ser på den klippta biljetten, ser hon också att hon är en anatomisk konstruktion som döljs av en serie olika klädesplagg. Hon märker också att hon fortfarande äger lukt, de övriga sinnena, balansförmågan och allt sådant som hör en kropp till. Bakom detta har hon också sitt medvetande, och hon märker tydligt hur hon inregistrerar olika detaljer när bussen passerar en kanal och sedan fortsätter in i viadukten, där en antydan till gräs finns i cementens sprickor. Egentligen äger hon allt. Det är bara själen hon förlorat."

Orden är en prosadikt av Lennart Sjögren, den öländske diktarfilosofen, för vilken biologin, närmare bestämt zoologin, bäst beskriver den värld vi är en del av. Sjögren ser konsekvent människan i samma perspektiv som de andra organismerna, om det nu är ormar, kvalster, råttor, fladdermöss eller potatisar. Hos honom är naturen ett obegripligt grymt skådespel, där den individuella existensen inte tycks ha något som helst berättigande.

Sjögren är som alla stora poeter en tolk för det som andra skulle vilja säga, om de bara kunde. Han rör vid en smärtnerv, människans känsla av att ha blivit fråntagen sin substans, avklädd sin identitet, berövad sitt innersta, inte bara lämnad i sticket av naturen utan också djupt osäker på sin roll i samhället, hjälplöst handikappad i jämförelse med djuren och växterna, som så självklart spelar den roll de tilldelats av sin omvärld. Med en diskret återklang av ett ord i evangeliet har hon förlorat sin själ. Vad hjälper det då om hon vinner hela världen?

Oöverträffad kommunikation

Människan skiljer sig från övriga levande varelser, sade de gamla grekerna, genom förnuftet, språket och förmågan att skratta. Sokrates tillade ironin som det typiskt mänskliga, detta som varken djur eller datorer uppfattar — och inte människor heller alla gånger. Människan är ett slagfält för olika och motstridiga krafter. Inte i någon annan varelse råder det sådana spänningar mellan drift och kontroll, mellan det man vill göra och det man får göra. Förnuftet är korrektiv till instinkter och känslor, som hotar att ta överhanden. Med förnuftet kan hon planera och dra fördel av sina erfarenheter. Dessutom kompenserar förnuftet bristen på en rad instinkter som djuren har, och bristen på naturlig beklädnad. Människan saknar päls och klor, kan inte flyga eller svinga sig från träd till träd, saknar rovdjurens snabbhet och träffsäkerhet. Hon besegras av lejonet i fråga om styrka och av flugan i fråga om snabbhet. Sådant kompenseras med förnuftet, händerna och språket. Hon tänker ut metoder och redskap som gör henne till naturens vinnare. Med språket har hon funnit ett system för kommunikation som överträffar allt i den övriga naturen.

Ständig reflexion

Senare tänkare preciserade att det specifikt mänskliga består i förnuftet, den fria viljan och upphovsrätten till sina egna handlingar. I förnuftet ligger förmågan till spekulativ betraktelse. Människan är medveten om sitt medvetande, hon har frihet, estetiskt omdöme, hon utövar konst, kultur och religion. Hon har distans till sina givna förutsättningar. Hon har förmåga att planera och välja, att handla eller avstå från att handla, att vara ansvarig för sina handlingar, att tvingas ta konsekvenserna av det hon gör, till och med om det var oöverlagt, samt att inte nöja sig med materiella behov. Kultur och konst är sättet att variera allt det som inte är bestämt på förhand. Människan skriver poesi och ger sig hän. Fåglar sjunger (tycker vi) och djur leker, men människan varierar detta beteende i all oändlighet, och fick hon inte göra så, skulle hon hellre dö. I definitionen av människa ingår att hon till stor del är obestämd. Men framför allt: hon ställer frågor utan omedelbara svar. Människan är animal quaerens, det frågande djuret. Vem är jag egentligen, och varför hamnade jag här, utan att ha bett om det och utan läslig bruksanvisning?

Personbegreppet

Europa fann en term för detta, när det uppfann begreppet persona. Ordet är omöjligt att förklara etymologiskt. Från början står det för “teatermask” — den mask av lera eller trä som både fungerade som megafon och övertydligt markerade vem som spelade rollen ifråga. Härifrån var steget inte långt till betydelsen “roll”. Cicero säger att varje människa måste spela fyra roller, tre som man får, en som man väljer. Två får hon av naturen, den första som människa (gentemot djuren), den andra som individ (gentemot alla andra). Den tredje rollen får man av tiden och rummet där man råkar födas. Den fjärde och sista däremot väljer man, och viktigast är yrkesrollen. Precis som skådespelarna tar den roll som passar deras läggning (inte nödvändigtvis den finaste), är det också av oerhörd vikt för oss att vi väljer en roll som verkligen passar oss. Får vi ändå en roll, en persona, vi inte passar för, så får man spela den så gott det går. Ordet persona kom också väl till pass när de kristna skulle förklara den gåtfulla Treenigheten, som ju är ett Vad och tre Vem. Lösningen blev: Gud är tre Personer men ett enda väsen, det vill säga tre ansikten vända mot varandra i absolut samhörighet och samverkan, men ändå inte möjliga att blanda eller förblanda.

Filosofen Boethius (död 525 e.Kr.) var professionell logiker och van att tänka i distinktioner. Han resonerar så här: en person är en tänkande och enskild substans. Varken djur eller allmänbegrepp eller egenskaper kan kallas person: persona est naturae rationalis individua substantia. Definitionen fick kolossal betydelse. Den passar enligt Boethius lika bra på Gud, på änglar och på människor. Den fick också kanonisk status, lärdes ut i skolorna, blev självklar för otaliga generationer studenter och fick därigenom också en suggestiv, verklighetsförklarande funktion under åtminstone tusen år. Att vara person: det betyder att hamna på Guds och änglarnas sida gentemot djuren, och detta i kraft av tankeförmåga och språk. Det är att vara individ, skild från alla andra men odelbar i sig själv, med en unik existens; bara en individ har sin egen historia, sin egen situation, sina egna relationer. Det är att vara substans, den oföränderliga kärnan bakom och under fenomenen. Visst kan en människa genomgå hur många förändringar som helst till det yttre eller till det inre. ändå är hon ofrånkomligt identisk med sig själv, hon har ett jag, som bär upp alla dessa förändringar utan att själv upphöra att existera. Hon är någon som aldrig kan upphävas. Personen som substans betyder att också barn, medvetslösa och dementa är personer, de har en kärna före och djupare än fenomenen, än alla sina yttringar.

De många senare försöken att förklara person gav ordet ökad tyngd och glans, som ett sandkorn blir kringspunnet av lager på lager av pärlemor. Människan filosoferade över sin smickrande särställning. Språkhistoriska tillfälligheter, ibland rena etymologiska fantasier, var motorn i denna process. Ordet person var ibland synonym till ämbete, samhällsställning och värdighet. Därför kunde man inte vara person utan att åtnjuta odiskutabel värdighet. Några ville förklara persona som detsamma som per se una, vilket betyder “en enda i kraft av sig själv”, en varelse med autonomi. En annan förklaring menade att man säger persona därför att individen per se sonat, hon ljuder igenom sig själv, som teatermasken, och bilden ledde till en betoning av den självständiga aktiviteten som utmärker en person. Tolkningarna betonade människans individualitet; hennes väsen och medvetande är inte en del av en kollektiv världssjäl. Personen är vidare incommunicabilis: mitt djupaste jag är jag alldeles ensam om. Ingen annan kan företräda mig eller föra min talan på djupet. Människan kan väl uppträda genom ombud i sin sociala roll, men som persona, där hon är en avspegling av Treenigheten, är hon unik och oersättlig.

Person — värdighet — odefinierbar

Den engelske teologen Alexander från Hales införde en etisk dimension i personbegreppet. Att vara person är att ha värdighet; människans eminenta eller supereminenta värdighet är att kunna handla moraliskt, handla lovvärt och klandervärt, göra rätt och göra fel. Ansvarighet blev från och med nu en del av definitionen. På detta stadium i ordets historia påpekade Albertus Magnus en väsentlig sak: definitionerna av personen är så många, därför att person är omöjlig att definiera. I personens definition ingår att hon är odefinierbar.

Thomas av Aquino understryker att personen är per se: hon är sin egen, inte helt och hållet i omvärldens grepp. Hon kan ensam bland andra varelser handla immanent, det vill säga göra handlingar som endast utspelar sig i hennes inre, framför allt då reflexionen, ett ord som betyder återspegling: hon har förmågan att reflektera, att tänka över sig själv, utan att detta nödvändigtvis yttrar sig utåt. Detta är frihetens grund: en person utmärker sig för att ha kommandot över sina egna handlingar. En person blir inte bara behandlad, som övriga varelser, hon handlar. Därför är person det som är det mest fullkomliga i hela naturen. Hon är inte blott en del av allt annat: varje människa är ett universum.

Den nya världsbilden

Sådant var den medeltida spekulationens arv, före den nya tidens och den naturvetenskapliga revolutionens omvälvningar. Vad som hade börjat i försöket att fatta den ofattbara Treenigheten utmynnade i en antropologi, som starkt underströk människans särställning som individ, med tankeförmåga och språk, ett självständigt moraliskt subjekt, med möjlighet till reflexion och introspektion, i sina djupare skikt oersättlig och omöjlig att företräda genom någon annan, med oförytterlig värdighet, och detta enbart i kraft av tillhörigheten till arten människa, Guds avbild och ståthållare på jorden, ett ansikte öppet mot Gud och mot omvärlden. Hon är en skapelse i radikalt beroende av sin Skapare och dialogen med honom. Hon är ande, inkarnerad i sin kropp, men överlever kroppens död; hennes jag är outsläckligt. Hennes liv utspelas en enda gång, i denna kropp, och hon är evigt ansvarig för hur hon spelar det. Hon är insatt i dialektiken misslyckandeupprättelse. I definitionen av person låg också det odefinierbara, vilket grundades i att människan var ändlig men mottaglig för det oändliga. Johannes Tauler utgår från psaltarordet “Djup ropar till djup”: Gud är ett djup utan botten, men också människan. De är två oändliga avgrunder som förenas när människan kastar sig i djupen hos Gud. Hon blir ett med Guds avgrund. Människans djup är oändligt och inget skapat kan fylla det.

Renässansen och nya tiden betonade det obestämda i den mänskliga naturen. är inte det typiskt mänskligt att sätta naturen ur spel och göra sig till herre över den? Den naturvetenskapliga revolutionen och upplysningen löpte linan ut och drömde om ett framtida tillstånd där man kommit till rätta med lidande och kanske också död med hjälp av forskning och rationella åtgärder. Mot besvärande frågor finns det numera piller.

Den nya världsbilden hade detroniserat jorden som universums medelpunkt, med effekten att människan blev osäker på sin ställning som skapelsens krona (ett uttryck som numera bara används ironiskt). Utvecklingen ledde både till en demontering och en utveckling av personbegreppet.

Kropp och själ skiljs åt

Descartes radikala skillnad mellan kropp och själ, där kroppen tänks bort till förmån för det tänkande jaget, där förbindelsen med världen och medmänniskorna bortfaller, hade inte längre bruk för begreppet person. De engelska filosoferna gick i bräschen för en ny och osäkrare självuppfattning. John Locke förnekade inte den personliga identiteten, men förlade den inte till en substans utan till medvetandet. Ordet person får man bara använda om förnuftiga, handlande varelser, rättskapabla, med möjlighet att känna lycka och olycka. Jag är inte person, jag blir person, det vill säga ansvarig, därför att jag tar ansvar för mitt jags tidigare medvetandetillstånd. Utan medvetande heller ingen person; barn, medvetslösa och sovande är därför inga personer. Person är något man har rätt att bli, men man kan också spela bort sin rätt, genom att handla omoraliskt. Person är inte ett tillstånd, det är en möjlighet och en uppgift.

Det finns ingen person

David Hume gick till generalangrepp på substansbegreppet. Vårt jag, vårt medvetande, vårt tänkande förstånd, det som på engelska kallas mind, är ingenting annat än ett komplex av varseblivningar, som man inbillar sig vara en identitet. Personens själv är en abstraktion, detta något som antas knyta samman alla intryck och idéer. En människa är blott ett knippe otaliga varseblivningar i en ständig ström, som forsar fram med ofattbar hastighet. Hume förnekar inte att identiteten finns, men det finns ingenting han kan grunda den på. Den är bara fenomen, utan något skönjbart fäste.

Personalismen

I Tyskland däremot skulle Kant inte bara anamma personbegreppet utan också berika det. Det personliga är verklighetens högsta skikt, det som bara är tillgängligt för förnuftet och är scenen för det moraliska handlandet. Personen är ett ändamål i sig och får aldrig användas som medel för andra, förment högre syften. Personen får aldrig behandlas med godtycke utan är i sig, före och oberoende av sina handlingar, föremål för aktning. även om människans principer är felaktiga, är hennes strävan i sig något värdefullt och aktningsvärt.

På denna grund byggde fenomenologen Eduard Husserl på 1900-talet sin personalism. I varats hus är högsta våningen den personala. Person är att vara till i relation. Man är person bara om man är subjekt i en omvärld av andra subjekt, av kommunicerande personer. Redan det personliga pronominet “jag” är omöjligt att använda om det inte finns ett du, ett ni, ett de. En annan fenomenolog, Max Scheler, kallar personen Aktzentrum, handlingscentrum, den gemensamma utgångspunkten för människans olikartade akter. Person är det som kan anta alla möjliga tillstånd av medvetande: vetande, viljande, kännande, älskande, hatande. Varje person är unik och oupprepbar. Personen är inte en del av världen, säger Scheler, utan ett korrelat, det vill säga att varje person har sin egen värld av relationer, och mitt jag och min kropp står i relation inom detta nätverk. Alla personer bär ansvar för alla andra. En lång rad personliga handlingar kan bara vara mellanpersonliga, till exempel kärlekens alla arter, medkänslan, löfte, bön, tack, tjänande, styrande, och så vidare. Om alla sådana akter gäller: “Om jag är jag, så är jag också vi, jag hör till ett vi.”

Scheler har haft inflytande genom den polske filosofen Karol Wojtyla, mer känd som påven Johannes Paulus II, och hans filosofi om solidariteten och arbetet, som bidrog till omvälvningarna i Östeuropa. Wojtyla understryker att personen blir uppenbar genom sina akter. Genom sina viljeakter blir personen ytterligare någon och förverkligar där sig själv. Friheten är inte bara, som hos Sartre, ett postulat, den är en egenskap hos personen. Det högsta förverkligandet ligger i gåvan: att ge sig själv och ta emot en annan är högsta form av person-vara.

Wojtyla erkänner att han är beroende av Martin Bubers jag-du filosofi, som gör personen till en process. Man intensifierar sitt person-vara genom att träda i samtal med ett du. Att vara ett subjekt är att vara beredd att möta andra och att låta sig omvandlas. Mötet är något som består och förvandlar subjektet. Dialogen är utövandet av person-varat i dess högsta potens. Inspirerad av Buber och klassisk teologi utarbetade Romano Guardini en personalism som understryker självtillhörigheten: jag hör till mig själv, jag får inte ockuperas eller representeras av någon annan. Så kan jag träda världen till mötes. Att vara person är att befinna sig i en pågående dialog. Denna dialog är grundad i Treenigheten, som är en pågående process av möte, utbyte, kärlek och samtal. Människan blir person genom att svara på ett anrop från Gud. Personalism som en riktning inom filosofin associerar man främst med Emmanuel Mounier i Frankrike. Han ser en uppgift i att förvandlas från enbart individ, inkrökthet i sig själv och sina egoistiska perspektiv, till att bli person, som är öppen och lever i frihet, i befrielse från det som Heidegger kallar das Man, trycket från vedertagna meningar och attityder. Endast en person kan motstå grupptrycket och behandla en person som person.

Alla dessa filosofier är trots allt formulerade utan kunskaper om dagens evolutionsbiologi, ett perspektiv som människan inte får negligera om hon inte skall lura sig själv. Man måste nu reflektera över människans samhörighet med den övriga naturen, respektive hennes agerande i förhållande till den, hennes frihet från dess tvång. Min — föga kontroversiella — tes är att naturvetenskapen är nödvändig men inte tillräcklig grund för en människosyn.

Biologin förklarar våra första reaktioner men inte hur vi bör handla

Det är till stor hjälp att veta att våra första reaktioner styrs av hormonduschar som vi har gemensamma med primaterna. Här får man svar av biologin. Vi vet att vi till nittionio procent består av samma genuppsättning som de högst utvecklade aporna. Det förklarar en del. Det förklarar angrepps- och flyktimpulser, det förklarar kanske att vi söker en partner som tycks väl lämpad att föra våra gener vidare, varför män börjar jobba hårdare när de nyss blivit pappor, varför folk skaffar sina anförvanter fördelar som de aldrig skulle sträva efter för främlingar, att vi känner instinktivt obehag och irritation när okända människor tar vägen över vår tomt utan att be om lov. Reaktioner som var adekvata på grottstadiet blir i en trång hyreslägenhet en börda eller en katastrof.

Men vad mer förklarar det? Frågan kan testas mot verkligheten. Vad gör vi med åldringsvården? Hur förhålla sig till förståndshandikappade eller för alltid medvetslösa? Skall jag stanna kvar i en besvärlig situation eller skall jag välja att fly till ett lättare alternativ? är det rätt att göra abort eller hjälpa folk på traven med att dö? Vilka svar man än väljer på dessa frågor, så inte har man fått dem av biologin. än mindre då frågan hur jag slår vakt om min mänskliga värdighet och integritet eller samvete, begrepp som är svåra att belägga i djurvärlden, men som en förståndshandikappad kan ha ett högt utvecklat sinne för.

Och framför allt: vad ger biologin för riktlinjer när vi ställs inför den radikala ondskan? Har inte biologin ganska lätt lånat sig till instrument i bödlarnas hand? Vilken biologisk teori ger inspiration mot rasism och etnisk rensning? Förnekar man människans potential till ansvar och därmed till skuld, då har man dekonstruerat henne till ett individuellt knippe biologiska och psykologiska behov. Då finns inga objektiva värden. Allt är lika bra, bara man känner för det just då.

Man kan inte göra etik och ideologi av biologi utan att göra ett metodologiskt språng, utan att gå vägen över en metavetenskaplig teori eller en ontologi som inte hämtar sina argument från biologin. Det existerar materialistiska, reduktionistiska och spiritualistiska läsningar av samma biologiska fakta. Beviset är att forskare i nobelprisklass inte är ense om en så fundamental fråga som existensen av en själ. Man kan vara hindu, katolik eller ateist och ändå framstående biolog. Saken visar att fakta är mångtydiga. Biologin ger inga svar på frågan vad människan är bra för. Sådana svar måste man söka genom filosofiskt och teologiskt resonemang.

Forskning måste bygga på teoribildningar om den inte alltid skall starta från gå. Men det är en god sak om forskaren vet att en stor del av dessa teoribildningar hämtas någon annanstans ifrån än nakna fakta. Man kan inte läsa naturens bok utan färgade glasögon. Men det är bra om man vet vilken färg de har.

De omätbara värdena

Den judisk-kristna traditionen säger (och man behöver inte ens vara religiös för att instämma) att man inte kan mäta någontings värde utifrån dess bruksvärde för andra. Till och med en rosenknopp har sitt värde, även om ingen ser den. Man rycker inte bladen av en ros utan mycket goda skäl. Mitt värde beror aldrig på någon annans blick eller begär. Respekten för mig som människa, till och med som embryo, hänger inte på min begärlighet för någons behov eller manipulation.

Människan kan, i häpnad över sina underbara och förskräckande möjligheter, dröja på steget och betänka det faktum att hon tänker och att svaren inte en gång för alla är givna. Evolutionen har i människan hunnit upp sig själv och börjat ställa frågor. Människan kommer aldrig att kunna räkna ut vem hon själv är, eftersom hennes hjärna inte är tillräckligt sofistikerad för att förstå hur sofistikerad den är. Inte heller ger de högt specialiserade metoderna tillträde till hela verkligheten. De redovisar bara delaspekter. Uppfattar vi verkligen alla dimensioner ens av människans kroppslighet om man reducerar kroppen till ett system av fysikaliska processer? är kroppen bara någonting fysikaliskt? Sak samma med människans ande, om den uteslutande tolkas som ett system av psykiska skeenden. är anden bara något psykiskt? är människans enhet bara ett samspel av fysikaliska och psykiska krafter? Eller, om man erkänner människans specifika kännemärke, att vara person, kan man då adekvat beskriva detta som detsamma som problemet “hjärnan och medvetandet”?

Jaget kan identifiera och distansera sig både från kropp och själ. Dels uppfattar jag kroppen som ett yttre föremål. När det gör ont distanserar jag mig från kroppen. Den distansen kan inte gå hur långt som helst. Samtidigt erfar jag kroppen som det som är jag själv. Den som ser mitt ansikte ser mig. Den som med kärlek rör vid min kropp, den berör min totalitet. Den som torterar och kränker min kropp, den förgriper sig på mitt jag, på mitt väsens kärna. Vi behöver inte ens medvetet solidarisera oss med vår kropp, det har redan skett. Identifikationen sker till exempel när vi ger oss hän åt känslor och sinnesintryck med hela vår mentala kraft.

Visserligen förhåller jag mig till min kropp medelst mitt psyke. Detta betyder dock inte att identiteten och distansen ytterst utgår från psyket. Ett förhållande liknande det vi har till kroppen föreligger ju också i relation till psyket. Jag förhåller mig på viss distans också till mitt psyke. Alltså finns det en knutpunkt (i kristet språkbruk kallad anden) under och i mina livsyttringar som förbinder kropp och själ, som inte kan reduceras till kropp eller själ och som binder samman mina motstridiga tankar, reaktioner och handlingar till en enhet, till en enda, unik, icke-upprepbar, fri och ansvarig varelse med kropp och själ, det som i den kristna traditionen kallas person. En persons värdighet är oberoende av hennes kroppsliga och själsliga hälsa. När kroppen inte fungerar finns det en beprövad vetenskap som kan rådfrågas. När psyket krånglar finns det också en beprövad psykiatrisk erfarenhet. Faran uppstår när någon av dessa vetenskaper tror sig kunna förklara knutpunkten mellan kropp och själ, nämligen anden, i värsta fall genom att bortförklara den.

Människan kan inte reduceras till materia, inte ens till psykiska processer, lika litet som en roman kan reduceras till typografi och informationsteori, en stråkkvartett till tarmar och tagel, eller kärleken till hormoner, svällkroppar och slemhinnor.

Jag saknar möjlighet att objektivera den inre central, det hemliga rum utifrån vilket jag väljer, handlar, älskar, erfar, lider, frågar och kommunicerar. Det blir aldrig något föremål eller en process som kan tas på bar gärning och avslöjas. Vid varje försök blir jag åter subjekt i undersökningen och har alltså ett ohjälpligt försprång gentemot undersökningen.

I allt mitt handlande och frågande utgår jag från den punkt som ständigt undslipper mitt grepp. Tankegångarna i denna artikel har jag utvecklat mer utförligt i böckerna Det gråtande djuret (Norma bokförlag 1998) och Mellan ängel och best 1993 (nyupplaga kommer inom kort på samma förlag).   upp

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän