Det utdragna döendet och människans värdighet

av Josef Römelt, 2004 nr. 10

Stödet för legalisering av dödshjälp till gravt handikappade växer. Men varför inte hjälpa dem att leva?

Att få dö en människovärdig död önskar nog alla människor, men vad innebär det konkret i vår tid med alltmer avancerad medicinsk apparatur och en periodvis uppblossande diskussion om eutanasi?

Aktiv dödshjälp är ett omdiskuterat ämne i hela Europa. Frågan har uppstått mot bakgrund av de möjligheter som finns inom den nya medicinska tekniken idag och människors genuina önskan om att få dö på ett människovärdigt sätt. En religiös tolkning av livets mening och dödens innebörd kan vara till hjälp då man måste göra avvägningar mellan livet, lidandets mening och bejakandet av döden.

Att tala om att få dö en människovärdig död är svårt i begreppslig bemärkelse. Säkert önskar alla människor att få god vård och omsorg och att betraktas som den person och människa som de alltid önskat sig under sitt liv, också när de konfronteras med dödens gåtfullhet och obegriplighet. De önskar också att de ska få dö på så sätt. Men det är utan tvekan också så att döden ur filosofisk synvinkel måste tolkas som det moment som avbryter människans existens. Därför har den alltid tillerkänts en speciell dignitet. Den har uppfattats som en plötslig engångserfarenhet, som något oåterkalleligt som tillhör människans identitet som person. Inför döden inser människan allvaret i sina beslut och i sin livshistoria.

Men döendet som ett steg in genom dödens port, som den sista etappen i vår existens, som begynnelsen på vår kropps sönderfall står i motsats till just det som utgör det mänskliga livets värdighet, det som förknippas med existens, vitalitet, glädje, livslust, med ett ja till att utveckla sin frihet och sin personlighet. I denna bemärkelse är det knappast möjligt för människan att önska sig att få dö värdigt och ännu mindre att ställa detta som ett estetiskt krav. Det skulle ju vara det samma som att förringa dödens absurditet.

I den diskussion som förs i dag används ordet människovärdig tillsammans med döden på ett mycket motsägelsefullt sätt. En människovärdig död, anser somliga, är när människans autonomi beaktas så till den grad att man uppfyller hennes önskan om aktiv dödshjälp. Andra menar att människans värdighet bara kan bevaras om medicinskt tekniska ingrepp endast får fortgå så långt, att människan inte förhindras att dö en naturlig död. I juridiska sammanhang skulle man inte kunna använda begreppet människovärde på ett medicinskt relevant och etiskt försvarbart sätt som ett särmärke för behandlingen av människan i själva dödsprocessen. Begreppet visar sig vara alltför diffust för att kunna lösa de konkreta frågor som uppstår när man talar om en relevant insats av medicinsk teknik, av en psykosocial och palliativ vård eller om patientens autonomi. Man kan inte heller använda begreppet vid beslutet om man ska avstå från medicinska insatser och ingrepp eller ej.

Att själv föreskriva villkoren för sitt döende

På ett djupare plan och bortsett från vad sådana ämnesspecifika betänkligheter och varningsord antyder, används i dag framför allt argumentet för en människovärdig död för att framhålla att människan på ett eller annat sätt vill bevaras från fysisk och psykisk stress i dödens närhet. Det är ett starkt inre behov som ska respekteras vid det oundvikliga slutet, vid sin död. Denna garanti förväntar hon sig eller hoppas hon på. Vanligtvis är det läkare, vårdpersonal vid äldreboenden eller på sjukhus som står som garant. Här måste medicinska och psykosociala resurser finnas, som gör det möjligt att få en människovärdig död i denna ur juridisk synvinkel inte alltför djupsinniga och inte alltför filosofiskt anspråksfulla mening, men som ändå i det levande livet har en konkret betydelse. Och människor är idag mycket engagerade och vill gärna själva få föreskriva villkoren för att få dö på detta sätt. Den enorma kunskap som finns inom medicinen i dag har helt uppenbart förlängt själva dödsprocessen. Det krävs numera ett etiskt förhållningssätt, som måste balansera mellan att styra och att acceptera det naturliga förloppet på ett sätt som inte var aktuellt tidigare. Denna förlängda dödsprocess står nu ansikte mot ansikte med döden i dess ohöljda fysiska, psykiska och motsägelsefulla gestalt. Det kräver i sin tur en fördjupad, mer preciserad och existentiell eftertanke. Bara med ett sådant utgångsläge kan man verkligen överväga vad som mänskligt sett i dag kännetecknar den medicinska vården i livets slutskede. Mot denna nya konfrontation med döden kan inte den moderna kulturen skydda sig. Tvärtom behöver vår kultur pröva sig för att finna vad det innebär att vara mänsklig under de nya möjligheterna som assisterandet vid döendet erbjuder.

Socialvetenskaplig forskning och kulturhistoriska analyser talar då och då om att döden genom de moderna tekniska möjligheter till ingrepp som nu finns skulle vara ”vanvårdad” (Philippe Ariès, Geschichte des Todes, München 1980). Därmed menar man inte att det skulle finnas något slags företrädesrätt för en kristen kultur eller livstolkning, utan man ser den praxis som råder i dag som ett ”tämjande ” av döden i förhållande till dess ursprungliga, naturliga och intuitiva former i en kulturhistorisk belysning.

Äldre sätt att uppfatta döden var alltså genuinare och härrörde från en känsla för den naturliga livscykeln och levnadskurvan. En sådan känsla gjorde det uppenbarligen också möjligt att ta avsked under naturliga socialt och rituellt bestämda former och att acceptera döden och den döde. I dag dominerar tendensen att förvisa och förtränga döden vilket också ofta medför en isolering av den döende på sjukhus och äldreboenden.

Inom kristen filosofi och teologi talar man – i motsats till denna snarare kulturpessimistiska analys – om en allt närmare konfrontation med döden. Detta har blivit möjligt just genom att sjukvårdens tekniska observationer och ingrepp i grunden har förändrats. De magiska liken och bilderna av dödssymboler som fanns i det antika och förmoderna samhället har hamnat i bakgrunden. I stället finns nu de naturvetenskapliga och sakliga observationerna av döendets fysiologiska förlopp (Hans Urs von Balthasar, Der Tot im heutigen Denken 1956; Josef Piper, Tot und Unsterblichkeit, München 1968). Nakna fakta, men framför allt också åldrandes- och dödsprocessens allt långsammare förlopp tack vare den moderna medicinens möjligheter, ställer döendets oundviklighet och stränghet inför våra ögon tydligare och än mer detaljerat än i gångna tider.

Med hjälp av den moderna medicinska teknikens möjligheter närmar man sig döden i dag i allt mindre grad blott och bart genom att betrakta hur livsfunktionen obönhörligt upphör. Det krävs allt mer nyanserade val inte bara beträffande medicinska ingrepp utan man måste också ta ställning till existentiella frågor som rör livets innebörd och hur ett meningsfullt liv kan gestaltas. På grund av den moderna medicinen sker döendet i dag – skulle man tillspetsat kunna säga – i ett långsammare tempo. Åldrandet sträcker sig också över en längre period. Även vid obotliga sjukdomar med dåliga prognoser finns det för det mesta ett antal strategier att välja mellan, som på ett eller annat sätt kan mildra eller fördröja sjukdomsförloppet.

Redan detta faktum innebär att allt fler människor i dag mer eller mindre tydligt får erfara hur deras kropp och dess funktioner bryts ner under en mycket längre tidsrymd och att de och deras anhöriga steg för steg får uppleva allt fler inskränkningar i sina liv – alla moderna hjälpmedel och annan hjälp som erbjuds till trots – och att de mer eller mindre medvetet måste konfronteras med detta. Ja, den exakta tidpunkten för dödens inträde kan till en viss grad styras. Att på ett entydigt sätt veta när en behandling bör avslutas, i synnerhet då det är frågan om ett utslocknande liv, är absolut inte längre möjligt. Effekten av behandlingarna är så bred att det kan vara omöjligt att veta om en terapi har en gynnsam effekt eller om den medför att patienten får dö. Möjligheterna att förlänga livet om så bara för en timme, att blockera smärta, att bibehålla en relativt stabil vitalitet på en låg nivå, gör den medicinska vården av en människa i livets slutskede allt mer komplex.

Kanske förtränger man döden i det moderna samhället därför att man har förflyttat den från vardagen till äldreboenden och sjukhus? Kanske är detta en reaktion på den ohöljda objektivering som sker i sjukhusmiljön och den tidsmässiga förlängning av den biologiska förintelse som vi bevittnar? Den alltmer långtgående utvecklingen av det medicinska kulturmönstret kräver emellertid också ett allt mer djuplodande svar på hur samhället ska bemöta den tidsmässigt alltmer utsträckta dödsprocessen.

I den konkreta medicinska verksamheten uppstår frågan hur man å ena sidan ska kunna göra livsuppehållande insatser och underlätta sättet att inrätta sitt liv och å andra sidan hur man ska kunna släppa taget om livet. För att människor ska kunna dö på ett värdigt sätt måste man kunna hantera denna fråga. Den moderna kulturens kamp för att trotsa döden föds just i och med själva möjligheten att med alla upptänkliga krafter bistå åldrande och döende gamla människor med allsköns fysiska eller psykiska påfrestningar blott och bart för att uppehålla livet.

Summa summarum: Allt mänskligt liv ska bistås och få den lindring som hjälper i det skeende då livet lider mot sitt slut. Så långt det är möjligt ska man försöka lätta de bördor som tynger den som åldras och den vars liv hänger på en skör tråd. För den som uppfattar döden som något som hör livet till betyder det att man inte till varje pris ska förhindra döden utan göra det möjligt för den döende att dö som en sista yttring av livet.

En vård med mänskliga dimensioner

Företrädare för aktiv dödshjälp menar att man använder sig just av möjligheten att utföra detta sista livsuppdrag. Att ge upp livet och ge sig hän åt döden. Man menar att dödshjälp värnar det sköra livet mot fysisk och psykisk påfrestning helt inom gränsen för mänsklig makt och att man för att skydda livet måste hjälpa den lidande in i döden genom att döda. Strängt taget borde förespråkare för aktiv dödshjälp utvidga sin sista vilja till att innebära att man avstår från hela den moderna sjukvårdens arsenal för att få garanterad livskvalitet i det fördröjda döendets process, alltså att i detta läge inte hindra någon från att dö.

”Han eller hon har klarat av det”, säger vi, när vi upplevt en medmänniskas svåra dödskamp och känt döden komma som en befrielse. Här ska inte bestridas att det förekommer att man gör sådana erfarenheter. Men problemet är att detta, trots att det kan finnas en beredskap att döda människor i sådana situationer, inte förenklar själva beslutsituationen utan snarare komplicerar den. På nytt uppstår alla de komplexa avvägningsfrågor som sjukvården har erfarenhet av inför de behandlingsmöjligheter som finns i terminalvården för sjuka och döende. Inför den allvarliga räckvidden i att sätta in en sådan ”behandling”, vore detta ett ”smärtfritt dödande” av ett oerhört prekärt slag. Är ett sådant förfarande verkligen rimligt? Vad är det som underlättar livet och döendet för just denna konkreta patient?

Föreställningen om aktiv dödshjälp kringgår sist och slutligen grundproblemet hur modern medicinsk teknik ska användas. Den lever i den trygga föreställningen – som uppenbarligen många människor omedvetet har i dag – att skillnaden mellan ett människovärdigt liv och ett liv som är ovärdigt för människan är tydlig. Dessa människor tror att tecknen på livskvalitet utan vidare skulle stå till buds och kunna tolkas på ett entydigt sätt. Och om dessa kriterier är uppfyllda skulle den självbestämda döden i så fall vara en människovärdig död? Vem skulle då kunna mäta och avgöra när smärta och sjukdom hotar livet så till den grad att människans värdighet kränks?

Att bara hänvisa till att patienten önskar att få dö, som enligt en populär, oklar föreställning på något sätt skulle fungera som en trollformel och befria oss från detta dilemma, hjälper oss inte alls på vägen. Läkaren måste alltid, utifrån sina fackkunskaper och utifrån sin föreställning om patienten, stämma av och tolka och rätta sig därefter, för att ställa sjukvårdens adekvata resurser till förfogande på ett sätt som faktiskt gagnar patientens väl och vilja – utan något paternalistiskt överförmynderi men inte heller som en myndighetsperson som agerar under ett blint befäl. Att bara stänga av apparaten och hänvisa till patientens autonomi skulle knappast göra rättvisa åt en så komplex behandlingssituation – som i grund och botten alla medicinska behandlingssituationer är. Det ter sig snarare som ett egendomligt sätt att i ett nafs invertera det kraftspel som humaniserandet av döden representerar. Möjligheten att aktivt döda tycks visserligen minska risken att förlänga det lidande som ingen önskar. Men denna möjlighet leder principiellt livet till ett vägskäl, där valet bara utgörs av två likvärdiga alternativ, nämligen det betungande med såväl livet som döden. Denna avvägning skulle då framför allt läggas i händerna på den enskilde. Detta skulle raskt leda till att en social faktor utifrån det rådande kulturella klimatet fick inflytande över beslutet om ett liv i sjukdom har eller inte har någon mening. Detta skulle i sin tur få till följd att samhällets värderingar slutligen skulle ges den yttersta makten i stället för den sjukes personliga avgörande.

Särskilt tydligt blir detta problem, om aktiv dödshjälp sätts in utan ett omedelbart samband med att man vill underlätta själva dödsprocessen – vilket inte är fallet i den nuvarande argumentationen för dess legitimitet – och enligt den juridiska definitionen är det i detta sammanhang som eutanasin egentligen hör hemma. Då skulle aktiv dödshjälp lätt bli ett mutationsframkallande medel och det terapeutiska förhandsvalet vid alla möjliga tunga lidanden av fysiskt och psykiskt slag också utanför den egentliga dödsprocessen. Då prognosen för den annalkande döden sällan är möjlig att ställa entydigt, då smärta bara med yttersta svårighet kan beskrivas med objektiva parametrar, kan en legalisering av aktiv dödshjälp leda till ett ospecificerat behandlingsalternativ, där patienten blir helt utlämnad till en oberäknelig sinnesstämning beroende på hans eller hennes subjektiva uppskattning av sig själv, eller än värre, ett behandlingsalternativ som bygger på sociala trender i föreställningen om vad som är ett liv som är värt att leva eller inte värt att leva.

Fler val för vården i livets slutskede

Det vore olyckligt om den misstro mot den moderna vården och sjukhusens praxis, som enligt uppgift plågar en massa människor i livets slutskede, breder ut sig. Då behövs det inte mycket för att en åstundan att slippa påfrestningar när man ska dö ska leda till en generell beredskap att döda. Den utbredda attityd, som präglas av okunnighet och osäkerhet om hur man ska hantera ett handikappat och döende liv, och som menar sig kunna söka efter något slags mening och blandar in idén om autonomi i en sådan bitter situation, håller inte i den komplexa verkligheten.

Även den självvalda döden är hemsk. Även i de fall då den är förenad med heroism därför att den är fritt vald och uppvisar en yttersta styrka och överlägsenhet efterlämnar den lika fullt en bismak av hopplöshet. Den vittnar inte om något nytt sätt att hantera döden utan verkar snarare som ett sätt att förtränga döden, att vägra att medvetet se dödens tunga verklighet i ögonen: man vill dö snabbt och utan att förnimma det.

Det svåra med att möta det tidsmässigt utdragna döendet på ett mänskligt sätt kan knappast bemästras med något undermedel som aktiv dödshjälp. I en sådan metod finns en inneboende risk att tränga undan vissa typer av sjukdomar och vissa faser i döendet. Det krävs snarare att man lär sig att hantera den aktuella kunskap som vi har och de möjligheter till behandling som finns. Allt detta kräver en god urskillningsförmåga för att själva dödsprocessen ska kunna bli så human som möjligt. I grund och botten hänger vården i livets slutskede ihop med ett fenomen som inbegriper väldigt många viktiga områden i livet. Vårt komplexa samhälle i övrigt söker på ett liknande sätt efter humana metoder. Det finns en trend att se tillbaka på livet; en medveten styrning till de självbiografiska vändpunkterna, de viktiga förändringarna som sker i människans liv, utifrån människans kompetens att själv fatta beslut.

Inom samhällsanalysen talar man här till exempel om den tillbakablickande (reflexiva) kärleken som den moderna kulturen sägs längta efter. Med detta menar man att människan i allt mindre grad förmår grunda sin livsföring och inrikta sitt val av partner och sitt sätt att utforma familjelivet efter ett i förväg fastställt mönster. I ställer pekar man på det faktum att hon själv måste träffa alla val om partnerskap och familjeliv. En sådan valfrihet gör livet rikare och mer flexibelt i konflikter men för också med sig risker och påfrestningar.

På liknande sätt finns det nu också, just på grund av den moderna kulturens tekniska förmåga i vården av gamla och kring själva döendet, fler öppna frågor och fler valmöjligheter. Att dessa förlopp har blivit mer utdragna tvingar också till mer reflexion: alltså mer medvetna beslut och mer genomtänkta metoder. Att dö på ett människovärdigt sätt idag tycks framför allt innebära att ha kraft att logiskt kunna beskriva dessa beslutssteg och mycket talar för att man i den moderna kulturen ännu inte klarar av det. Döden värjer sig emot alltför konkreta reflexioner. Men när det gäller döden finns det ju inga val längre, utan då har all frihet upphört och lidit nederlag och då vågar vi inte tala öppet om de nödvändiga besluten, de som hör hemma i själva dödsprocessen som är styrd av den vårdapparat där vi oftast möter döden.

Det finns ännu ingen bra syntes 

Den gamla formeln som man brukade använda för att avsluta en behandling, ”här kan ingen doktor längre hjälpa”, har i dag ersatts med en villrådighet mellan att kunna och att inte längre vilja, från läkarnas sida.

Men det gäller i själva verket ännu mer på patienthåll, där det finns ett motstånd mot att steg för steg fatta medvetna beslut. Att entydigt besluta sig för att avsluta en behandling låter sig inte längre göras inte ens om det rör sig om ett plågsamt liv. De behandlingsmöjligheter som finns är så förfinade att det spektrum som finns dem emellan är så smalt att det inte utan vidare låter sig sägas om en behandling är till gagn för patienten eller om det är nödvändigt att låta patienten dö.

För att garantera ett människovärdigt döende, när döden blir en allt längre process, är det nödvändigt med en lagstiftning och att läkare, patienter och patienternas anhöriga lär sig att tala med varandra på ett sätt som garanterar den medicinska sakkunnigheten i bedömningen och som gör det möjligt att patientens vilja kommer till uttryck så att en samsyn kan uppnås. En insiktsfull konfrontation med döden kan och får vården inte värja sig emot. Den är en förutsättning för att en modern vård i livets slutskede ska kunna bli mänsklig. Och om man inte lyckas finna en meningsfull metod för att uppfatta och analysera denna dimension av verkligheten, blir det också svårt att göra bruk av den alltmer förfinade kunskapen inom den palliativa vården, så att den gagnar människans yttersta behov i livets slutskede.

Hur komplicerade kommunikationsmetoderna och rättsprinciperna inom vården är, visar sig genom de många träffar på internet som man får med diverse sökord inom detta område: att avstå från behandling; att avbryta behandling; att strukturera samtal; patientförordnanden och hälsofullmakter, juridiska principer för läkare och så vidare.

Att stödja livet till dess slut och att inte hindra döden

Det är ingalunda säkert att dessa frågor ska kunna lösas genom en godtagbar kompromiss som medger att läkarna tillförsäkras tillräcklig rättssäkerhet och att patienternas viljeyttringar tas på allvar. Men ur teologisk-etisk synvinkel finns det inga alternativ till att försöka finna en meningsfull vård i livets slutskede som tar hänsyn både till läkarnas etiska metoder och till patienternas beslutsförmåga. Patienterna måste stödjas till livets slut och dödens inträde får inte förhindras. Båda dessa sidor i den situation som uppstår på grund av att dödsförloppet förlängs måste beaktas på ett ansvarsfullt sätt. De ansträngningar som gjorts av samhällelig och politisk art i Tyskland har, om man beaktar kulturutvecklingen i stort, inte varit mindre moderna än i andra länder i Europa. De går ut på att förhindra att man försvagar förbudet att döda och samtidigt koncentrerar sig på att få till stånd en syntes mellan patientens vilja och läkarens kompetens, som på ett sensibelt sätt ska harmoniera vid de avgöranden som måste fattas i livets slutskede.

Utan att kunna gå in på de komplicerade detaljfrågor som har väckts – för detta saknar en teolog både medicinsk och juridisk kompetens – kan en teologisk reflexion ändå påverka diskussionen i en riktning som visar att det är möjligt att odla en mänsklig kultur. Denna kultur kräver att det i kraft av läkarens klokhet och kompetens också bibehålls en måttfull syn på alla de tekniska möjligheter som medicinen erbjuder och att man finner en jämvikt mellan de för patienten adekvata behandlingarna och de mycket avancerade behandlingsmetoderna så att oförnuftiga tekniska överdrifter förhindras. Denna replipunkt kan uppnås när man i kontakten mellan läkare och patient ärligt kommer till insikt om att den terapeutiska effekten och potentialen är uttömd. Det är viktigt att patienten, när denna kan och vill, ges en sådan integritet att han eller hon kan bryta med sin passiva roll och på så sätt medverka till att själv få urskilja fördelar och nackdelar med en möjlig behandling. Det är också viktigt att patienten kan utvecklas som person och realistiskt uppehålla sitt livsmod och acceptera sin belägenhet i gränszonen mellan liv och död, utan att varken fly undan lidandet eller klamra sig fast vid livet, utan att varken utlämnas i ovisshet och resignation eller att välja att propsa på sin autonomi men utan tillit.

Att samtala om hälsa och sjukdom

I de komplicerade avvägningarna som hör till en sådan reflexiv (tillbakablickande) kultur för vård i livets slutskede återstår för en etiker bara att påminna om den djupare innebörden av ett samtal som förmår göra både läkare och patienter kompetenta att fatta nödvändiga beslut på ett humant sätt. Konsensus mellan de berörda är ett viktigt led i uppgörelsen. Bakom de sakliga och juridiska frågorna om en människovärdig vård i livets slutskede i vår tid när dödsskeendet förlängs står, ur en teologisk-etisk synvinkel, åter frågan om att bejaka den mänskliga existensens storslagenhet och gränser. Just när man berör sjukdom och hälsa handlar det om de djupare frågorna om att bejaka livet och vara införstådd med livets ändlighet och dess gränser, om livsglädje och om att förmå att ta avsked från livet, om livsmod och om att acceptera den mänskliga tillvarons bräckliga realitet.

Den mänskliga kultur som rör de senare frågorna om tillvarons mening och absurditet kan bara växa fram om läkare och patient accepteras av varandra och möter förståelse i sin mänskliga begränsning. Det handlar inte bara om ytliga detaljfrågor och om de fysiska och psykiska påfrestningar som hör till döendets fysiologiska förlopp. Det gäller också att läkaren och patienten ömsesidigt kan ställa för höga krav när de brottas med frågan om hälsans dyra gåva. Teologiskt sett är vårt förhållande till Gud en oumbärlig hjälp för att kunna samtala klart och autentiskt om hälsa och sjukdom. Denna hjälp gör det möjligt för människorna att få perspektiv på sin storhet och sina begränsningar i förhållande till det transcendenta och kan hindra dem från övermod och från att klamra sig fast vid en förvanskad självbild.

Att tyda livet och döden religiöst kan hjälpa människan att finna de rätta proportionerna mellan att uppskatta livet, se lidandets mening och att acceptera döden. Att i grunden bejaka människans ändlighet, hennes liv, hennes hälsa, genom att på djupet tolka och samtala om livet ger en förutsättning för en balanserad vårdkultur – ett sätt att bevara människan just i sin mänsklighet i vården i livets slutskede. I detta religiösa perspektiv finns det utrymme för att bejaka livet – även då det tyngs av handikapp och svåra påfrestningar på hälsan – och att acceptera döden. Det finns levnadsmod tillsammans med ett samtycke till döden. Men ett sådant utrymme blockeras om den felaktiga inställningen om en obegränsad autonomi för människan får dominera eller om en tekniskt-medicinsk övertro får råda och likaså om ett liv med handikapp nedvärderas eller framkallar uppgiven passivitet. Blockeringar låter sig inte heller öppnas av misstänksamhet och av rättsliga tvister eller defensiv villrådighet. Måttstockar är nödvändiga för att fatta sakliga och existentiellt grundade beslut vid livets gräns, för att varken läkare eller patient ska komma att fordra för mycket av varandra. Ty att få dö på ett mänskligt sätt är bara möjligt om en värdering av den mänskliga insikten om livets storhet och gränser hålls vid liv.

Översättning: ANNA MARIA HODACS

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 10/2004. Artikelförfattaren är professor i moralteologi och etik vid den katolska teologiska fakulteten vid universitetet i Erfurt. upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän