Embryots själ

av Jan Almäng, 2006 nr. 2

Abortfrågan är en av vår tids viktigaste frågor. Med utgångspunkt i den katolske etikern David Jones analyseras i artikeln de etiska, biologiska och metafysiska överväganden som har väglett det kristna tänkandet om embryot genom tiderna. Med den idéhistoriska översikten som bakgrund beskriver Jones embryots metafysiska status och försvarar dess status som mänsklig individ.

För ungefär ett år sedan hade Arena, den ledande socialdemokratiska idétidskriften, ett temanummer om abort. Budskapet var enkelt. Redan i innehållsförteckningen förklarades det att fri abort är ”historiens viktigaste frihetsfråga”. Själv anser jag också att abortfrågan är en av vår tids viktigaste frågor, men jag gör det av andra skäl. Jag gör det därför att jag anser att rätten till liv är den mest fundamentala av alla frågor, och att rätten till liv måste utsträckas till alla mänskliga varelser, även embryon, oavsett hur svaga och obetydliga de kan te sig. Mycket stöd från min kyrka har jag inte – i bästa fall kan Svenska kyrkan drista sig att förklara att fostrets och embryots etiska status är problematisk. Att försvara embryots och fostrets ovillkorliga rätt till liv, faller den sällan eller aldrig in.

Mer stöd finns att hämta ur den klassiska kristna traditionen, ty ur ett historiskt perspektiv är de protestantiska kyrkornas nuvarande hållning närmast unik. Det demonstreras med all önskvärd tydlighet av den katolske etikern David Jones i The Soul of the Embryo, en nyutkommen bok om den kristna synen på fostrets och embryots etiska status genom tiderna. Jones visar att ända från Tertullianus och de tidiga kyrkofäderna, via medeltida skolastiker som Thomas av Aquino och reformationens ledare, som Martin Luther och Calvin, fram till så pass olika moderna teologer och filosofer som Karl Barth och Elizabeth Anscombe, har kristna tänkare och kyrkoledare enhälligt försvarat fostrets och embryots rätt till liv, ända fram till 1960-talet.

Utifrån ett kristet och ett rättighetsbaserat perspektiv är det som regel självklart att det finns en rätt till liv. I den mån det finns ovillkorliga rättigheter, så är rätten till liv självfallet en sådan. Den centrala frågan blir därför vilka individer som den här rätten tillkommer. Ett svar antyds redan i frågan; rätten tillkommer den som är en mänsklig individ. Men den här frågan ger ovillkorligen upphov till nästa: Vad karakteriserar en mänsklig individ? Och när kan man säga att det finns en mänsklig individ?

Fyra svar på frågan: när uppstår en mänsklig individ?

Kring denna fråga verkar det finnas fyra möjliga svar. Det första svaret är att en mänsklig individ uppstår vid konceptionen. Det andra möjliga svaret är att en mänsklig individ uppstår någon gång mellan konceptionen och födseln. Det tredje möjliga svaret är att en mänsklig individ uppstår vid födseln. Det fjärde möjliga svaret är att en mänsklig individ uppstår efter födseln.

De seriösa kristna teologer och filosofer som har givit det fjärde svaret kan dock räknas på ena handens fingrar. Däremot är det ett betydligt mera populärt svar historiskt sett. Under antiken var det vanligt att nyfödda barn ansågs sakna mänskliga rättigheter, och barnamord var därför vanligt förekommande och försvarades av bland andra Platon, även om denne knappast skulle ha gått med på att ett nyfött barn inte är en mänsklig individ. I modern tid har barnamord försvarats av bland andra den (ö)kände australiensiske moralfilosofen Peter Singer. Han, och andra filosofer med samma läggning, försvarar den här ståndpunkten genom att hävda att det nyfödda barnet inte är en person. För att någon skall vara en person så krävs det enligt den här uppfattningen att en individ skall vara självmedveten och förmögen till rationellt tänkande, egenskaper som nyfödda inte anses ha.

Den kristna uppfattningen om den mänskliga individen har däremot varierat mellan framför allt det första och det andra alternativet – det tredje alternativet har sällan omfattats. Däremot har även de kyrkoledare och teologer som hävdat att den mänskliga individen uppstår efter konceptionen varit noga med att påpeka, att även innan embryot eller fostret blivit en mänsklig individ, så har det en rätt till liv, och att en kränkning av denna rätt är ett brott som gränsar till, eller är analogt med, mord.

Att det tredje alternativet sällan har omfattats i den kristna traditionen torde ha att göra med att det är svårt att se att ett nyfött barn har några moraliskt relevanta egenskaper, som ett foster i, säg, sjunde eller åttonde månaden saknar. Ett argument som är vanligt förekommande i den offentliga debatten, men som av tämligen uppenbara skäl inte duger, är att den moraliskt relevanta egenskapen skulle vara att ett nyfött barn, till skillnad från ett foster, i någon mening kan överleva utanför livmodern, och därför i någon mening skulle vara ”livsdugligt oberoende av modern”. Alldeles bortsett från att livsduglighet som kriterium för status som moralisk varelse borde få håret att resa sig på historiskt medvetna varelser, så faller det av framförallt två skäl. Det första skälet är att ett nyfött barn ingalunda är oberoende av andra människor – det är i själva verket, precis som fostret eller embryot, helt utlämnat till andra människors omvårdnad och välvilja för att kunna överleva. Det är med andra ord svårt att se att den ena formen av beroende i någon moraliskt intressant mening skiljer sig från den andra.

Det andra skälet är att nyfödda barns förmenta oberoende verkar höra samman med hur avancerad den tekniska utvecklingen är. Vissa nyfödda barn kan till exempel inte överleva utan kuvös. Men det är naturligtvis orimligt att anta att dessa inte skulle vara fullvärdiga mänskliga individer. På samma sätt kanske man kan hoppas att flera nyfödda barn som idag inte överlever, genom en teknologisk utveckling i framtiden kan räddas till liv. Det här skulle göra att de i framtiden skulle uppnå status som mänskliga individer, även om de inte har det idag. Men statusen som mänsklig individ kan naturligtvis inte anses bero på nivån på den teknologiska utvecklingen i ett samhälle.

Återstår så två alternativ. Antingen skapas en mänsklig individ genom konceptionen, eller också sker det någon gång mellan konceptionen och födelsen. Den tidiga kristna kyrkan fördömde fosterfördrivning som mord utan att fästa vikt vid hur långt gången graviditeten var. Redan i Didaché eller De tolv apostlarnas lära (från början av 100-talet), den första kristna skrift som behandlar fosterfördrivning, fördöms fosterfördrivning som mord, och samma tema återkommer hos flera kyrkofäder, som till exempel Tertullianus. Fosterfördrivning tycks i själva verket ha betraktats som ett värre brott än ”vanliga” mord, eftersom den mördade var av mördarens eget kött och blod. Det här hindrade inte att det utmätta kyrkliga straffet för fosterfördrivning inte sällan var lindrigare än straffet för mord. Basilius den store motiverade detta i slutet av trehundratalet med att motivet bakom fosterfördrivning snarare var skam och rädsla än ondska. Trots att fosterfördrivning ansågs vara mord, kunde det med andra ord finnas förmildrande omständigheter som innebar att det inte straffades lika hårt som ”vanliga” mord.

Basilius den store är intressant också av ett annat skäl: Han är den förste kristne teolog som diskuterar den förmenta skillnaden mellan ett format och ett oformat foster. Den här skillnaden kom att få en stor betydelse under medeltiden och den har än idag en stor betydelse, eftersom den som regel åberopas av dem som anser att en mänsklig individ skapas mellan konception och födelse. Basilius den store avfärdar emellertid den här skillnaden som oväsentlig i sammanhanget.

Thomas av Aquino

Distinktionen kom dock att få stor betydelse hos Thomas av Aquino (1225–1274), den kanske än idag mest inflytelserike kristne moralfilosofen. Han var verksam i en tid då Aristoteles återupptäcktes i det kristna västerlandet, och de nyöversatta aristoteliska skrifterna kom att få ett enormt inflytande på den medeltida filosofin i allmänhet och på Thomas av Aquinos filosofi i synnerhet. De intressantaste avsnitten i The Soul of the Embryo handlar också om Thomas av Aquinos behandling av det mänskliga embryot.

Enligt den aristoteliska metafysiken är kroppen inte skild från själen, utan själen är tvärtom kroppens form. Olika slags levande kroppar kan därför enligt Aristoteles ha olika slags själar – alltifrån en rent vegetativ själ, som till exempel växter har, till en rationell själ, som människor har. Thomas av Aquino accepterade den aristoteliska metafysiken och kom att tillämpa den på den mänskliga utvecklingsgången.

Problemet är att Thomas hade en i ljuset av modern biologi milt uttryckt udda syn på embryots utvecklingsgång. Thomas tänkte sig att ett embryo utvecklas genom att faderns själ via sädescellen formar det befruktade ägget. Modern bidrar med andra ord inte med annat än en formbar materia, och embryot självt saknar helt kraft att på egen hand utveckla sig. Embryot är förvisso levande, men det har bara en vegetativ själ, som med jämna mellanrum ersätts med allt mera avancerade själar. Thomas tänkte sig därför att sädescellen inte omedelbart uppgår i ägget för att därigenom skapa en ny individ, utan att sädescellen kvarlever som en separat individ som bearbetar ägget. Först efter fyrtio dagar är embryot färdigformat och sädescellens funktion överspelad. Samtidigt får det formade embryot en av Gud given rationell själ och kan börja utveckla sig på egen hand, oberoende av faderns själ som verkar via sädescellen. Det här innebar inte att Thomas ansåg att oformade embryon saknade skyddsvärde. Tvärtom hävdade han, och i princip de flesta andra medeltida tänkare, att abort av ett oformat foster var den näst allvarliga av synder.

Jones argumenterar övertygande för att Thomas av Aquinos åsikter om det mänskliga embryots status i första hand beror på felaktiga biologiska premisser. Hade Thomas tvärtom haft tillgång till den moderna biologins rön, så hade han enligt Jones anslutit sig till den klassiska och moderna uppfattningen att en mänsklig individ uppstår redan vid konceptionen.

Thomas tänkte sig i likhet med Aristoteles och de flesta skolastiker att en verkan aldrig kan vara större än sin orsak. En individ med en mänsklig natur kan till exempel inte frambringas av något som själv inte har en mänsklig natur. Eftersom sädescellen verkar ännu fyrtio dagar efter konceptionen, så skulle enligt det här resonemanget inte det oformade embryot vara en mänsklig individ. Det oformade embryot kunde ju inte utveckla sig på egen hand till en människa, utan var beroende av en extern orsak, det vill säga sädescellen. Nuförtiden skulle dock knappast någon acceptera dessa biologiska premisser. Konceptionen och det tidiga embryots utveckling är knappast någon process som låter sig beskrivas i termer av att modern enbart bistår med en materia som formas av fadern via sädescellen. Dessutom, och än mer viktigt, så skulle knappast någon biolog vilja beskriva fostrets första dagar som en process vari sädescellen påverkar ett ägg. Redan vid konceptionen upphör helt enkelt både ägget och sädescellen att existera.

Skulle man beskriva embryots utveckling under de fyrtio första dagarna i termer hämtade från den aristoteliska metafysiken, så skulle man tvärtom beskriva den i termer av att embryot är självutvecklande, och utvecklar sig i enlighet med en intern dynamik (något som naturligtvis inte utesluter att embryots utveckling är beroende av omgivningen). Men om det här är fallet, så kvalificerar sig plötsligt embryot som en mänsklig individ också enligt den thomistiska metafysiken – det är ju så att orsaken till utvecklingen är embryot självt, vilket innebär att man inte behöver söka någon extern orsak till formandet. Embryot utvecklar sig i enlighet med en genetiskt predeterminerad plan. Och eftersom processen i slutändan onekligen leder till en mänsklig individ, så måste redan embryot vara en sådan. Annars så skulle ju embryot sakna förmågan att utveckla sig till en mänsklig individ.

Reformationens tänkare

Thomas av Aquino var knappast ensam om sin uppfattning under medeltiden – det var tvärtom den dominerande uppfattningen. Men i samband med renässansen och de naturvetenskapliga revolutionerna, så kom också kristenheten att revidera sin syn på embryot. Redan under reformationen började den medeltida synen ifrågasättas. Så anslöt sig till exempel Martin Luther till kyrkofädernas traditionella position, det vill säga att själen skapades redan vid konceptionen. Bakgrunden till Luthers ställningstagande var att han ansåg att föräldrarna skapade barnets själ, och inte Gud. Och det innebar i princip att teorin om ett omedelbart besjälande var den enda möjliga för Luther. Ty om föräldrarna skapar barnets själ, så måste i princip redan embryot vara besjälat. De kan ju inte gärna skapa själen vid en tidpunkt efter konceptionen – åtminstone faderns förmåga att påverka den ofödde efter konceptionen är ju högst begränsad.

Luther följdes snart av Calvin, som dock ansåg att själen skapades av Gud. Calvin var dock med rätta misstänksam mot den medeltida biologin och ansåg, mot bakgrund av nya biologiska rön, att konceptionen var den rimligaste tidpunkten för ett besjälande. Calvin och Luther följdes snart också av katolska lärde, som i ljuset av modern biologi, såg sig föranledda att revidera sin uppfattning. Katolska kyrkan kom också i sinom tid att offentligt ta ställning för kyrkofädernas klassiska position, något som man som bekant fortfarande gör. Så är inte fallet bland protestantiska kyrkor, som började avvika från den traditionella uppfattningen på 1960-talet. Det här hindrar dock inte att flera betydande samtida protestantiska teologer, som till exempel Karl Barth och Dietrich Bonhoeffer, tydligt tagit ställning för embryots rätt till liv.

Dagens situation

Jones bok är förvisso imponerande som en idéhistorisk översikt över de etiska, biologiska och metafysiska överväganden som har väglett det kristna tänkandet om embryot genom tiderna. Men det är inte bara en översikt, utan det är, utan att det vetenskapliga värdet på minsta sätt förtas, också en partsinlaga. När Storbritannien för några år sedan diskuterade huruvida embryonal stamcellsforskning borde vara tillåten, så var ett återkommande argument från ett kristet håll att den samtida katolska uppfattningen i själva verket är ett relativt sent påfund, och att det inte finns något stöd i den kristna historien för att embryon är mänskliga individer med en okränkbar rätt till liv. Den här uppfattningen vederlägger dock Jones grundligt genom att låta kyrkoledare, teologer och filosofer ur den kristna traditionen, närmast enhälligt, vittna om det mänskliga livets okränkbarhet, ända från konceptionen. I de fall då embryots status har ifrågasatts, har detta nästan uteslutande berott på felaktiga biologiska antaganden. Och även då har embryots skyddsvärde betonats. Det må vara en politiskt inkorrekt och kontroversiell position idag. Men till skillnad från somliga av dagens kyrkoledare så skydde inte kyrkofäderna för att inta sådana.

Mot den här bakgrunden bör man också se det i ljuset av dagens debatt intressantaste avsnittet i Jones verk, det kapitel om embryots metafysiska status där han lämnar idéhistorien, för att själv försvara embryots status som mänsklig individ.

Det har i den moderna debatten ofta hävdats, också av filosofer som likt Elizabeth Anscombe försvarar embryots rätt till liv, att embryot inte kan vara en mänsklig individ förrän efter två veckor, eftersom det under denna tid kan dela sig, och ge upphov till två separata individer. Det här argumentet kan utvecklas på litet olika sätt. Anser man – och det verkar Jones göra – att den springande punkten är att eftersom en mänsklig individ har en själ, så skulle det, om man hävdade att ett embryo är en mänsklig individ, följa att vissa embryon har två själar. Och detta skulle enligt det här sättet att resonera vara en absurd konsekvens. Anser man tvärtom – och det här argumentet anför inte Jones – att den springande punkten är att embryot som mänsklig individ är numeriskt identisk med den människa som utvecklas ur embryot, så följer det att samma embryo kan vara numeriskt identiskt med två olika mänskliga individer, som alltså uppenbart inte är identiska med varandra. Och detta skulle vara ett närmast logiskt skäl för att anta att ett embryo inte kan vara en mänsklig individ.

”Tvillingargumentet” är tveklöst det mest begåvade argumentet mot den traditionella kristna uppfattningen om embryots status. Jones påpekar emellertid att argumentet lider av svagheten att man faktiskt vet väldigt litet om vad som egentligen orsakar en embryonal delning. Om det till exempel är så att den embryonala delningen är predeterminerad av embryots genetiska egenskaper, så upphör problemet nästan omedelbart. I sådana fall är det helt enkelt så att vissa embryon från början har två själar, eller är identiska med två olika mänskliga individer, ungefär på samma sätt som siamesiska tvillingar har två olika själar och är identiska med två olika mänskliga individer, trots att de finns i samma kropp. Andra embryon har däremot bara en själ, och är enbart identiska med en mänsklig individ.

Om detta däremot inte är fallet, så blir problemet mer akut. I sådana fall är varje embryo i princip potentiellt två individer. Och eftersom man knappast kan anse att även embryon som inte delas, har två själar eller är identiska med två olika mänskliga individer, så kan man inte heller hävda att embryon som faktiskt delar sig har två olika själar, eller är identiskt med två olika mänskliga individer. En annan lösning måste med andra ord sökas.

Två alternativa lösningar

Två alternativa lösningar har presenterats i litteraturen, och båda diskuteras av Jones. Den ena lösningen går helt enkelt ut på att när ett embryo delar sig, så dör ett embryo, och ger i samma veva upphov till två nya embryon. Jones verkar mena att den här teorin är rimlig om delningsprocessen är symmetrisk. Om den traditionella uppfattningen vore riktig, så skulle med andra ord ett liv släckas, samtidigt som två andra liv påbörjas.

Den andra lösningen, som är att föredra om delningsprocessen är asymmetrisk, går ut på att ett embryo helt enkelt ger upphov till ett andra embryo vid en delningsprocess. Enligt den här uppfattningen lever med andra ord det ena embryot kvar men har en förmåga att på egen hand ge upphov till ett andra embryo. Den här lösningen förespråkas av Jones, men han är medveten om att den inte är helt oproblematisk. Bland annat verkar det ju som om embryot självt är den direkta orsaken till sitt syskons existens. Jones påpekar dock att liknande former av fortplantning inte är ovanliga i naturen – bland annat tycks sjöstjärnor kunna fortplanta sig för egen maskin – och att det inte är orimligt att tänka sig att ett embryo har samma förmåga, även om det relativt snart förlorar den.

Jones slutsats är att problemet med tvillingar inte så mycket handlar om att konstruera en plausibel teori, som att det är svårt att veta vilken teori som är riktig, eftersom vår kunskap om embryonala delningsprocesser är så mager. Det ligger en hel del i den uppfattningen. Ett annat övervägande, inte nämnt av Jones, torde dock väga minst lika tungt: Även om den klassiska kristna uppfattningen om embryots status är problematisk, så kan, som Jones har demonstrerat, den klassiska positionen ge plausibla förklaringar och lösningar på de problemen. De alternativa teorierna är helt enkelt långt mindre plausibla, i den mån de alls existerar.

De bästa alternativa teorierna, de som säger att mänskligt liv uppstår gradvis, respektive när embryot förlorat sin förmåga till delning, är i det här avseendet inga undantag. Den första teorin lider av svagheten att man knappast kan tänka sig att en mänsklig själ är något som gradvis förvärvas. Förvisso kan man gradvis förvärva olika själsliga egenskaper och kapaciteter, men dessa är ju uppenbarligen något som förutsätter existensen av en själ. Vill man anta att det finns något sådant som en odödlig själ, som kan överleva också oberoende av kroppen, så blir man med andra ord tvungen att anta att det finns en specifik tidpunkt vid vilken själen uppstår. Det finns knappast några mänskliga individer som har en själ som kan överleva bara till femtio procent.

På motsvarande sätt kan man knappast hävda att en mänsklig individ endast gradvis blir till en specifik individ. Vid varje given tidpunkt kan man fråga sig vad individen ifråga var vid tidigare tidpunkter, om det inte var samma individ. Och svaret efter konceptionen är att det naturligtvis var samma individ, även om individen ifråga kan ha haft olika egenskaper. Identitet är ingenting som kan graderas; antingen är en individ numeriskt identisk med en individ vid en senare tidpunkt, eller så är detta inte fallet.

Av samma anledning så misslyckas också den andra teorin. Vill man hävda att ett embryo börjar existera först när det förlorar förmågan till delning, uppstår omedelbart frågan vad det var innan det förlorade den förmågan. Och svaret kan bara bli att det var samma individ, fast det hade förmågan att dela sig. Det uppstår inte en numeriskt annorlunda individ, när embryot förlorar förmågan till delning. Egenskaper må förändras, förvärvas och förloras, men bäraren av egenskaperna förblir den samma, ända från konceptionen till döden. Det grundläggande misstaget bland dem som förnekar kyrkofädernas klassiska position är, att man söker identifiera en viss mänsklig egenskap som individuationskriterium. Men detta låter sig helt enkelt inte göras, eftersom frågan då alltid uppstår vad det är för individ som har egenskapen ifråga. Och svaret på den frågan är alltid att det är en mänsklig individ som har egenskapen.

Vill man hävda att Gud, först när embryot förlorar förmågan att dela sig, ingjuter en själ i det, så uppstår än större problem. Varför skulle Gud välja just denna tidpunkt? Och om det nu är Gud allena som skapar själar, så skulle väl inte tvillingproblemet uppstå överhuvudtaget? Rimligen borde ju Gud veta vilka embryon som skall dela sig, oavsett om detta är en genetiskt predeterminerad process eller inte. Och i sådana fall kan han ju helt enkelt förse de embryon som delar sig med två själar. Vill man införa Gud i ekvationen, så uppstår problemet helt enkelt inte. Och vill man föra diskussionen utan Gud, så har den klassiska uppfattningen likafullt det bästa svaret. I slutändan är det trots allt kyrkofäderna som presenterat bästa den lösningen, vare sig alternativen nu är sekulära, påverkade av den aristoteliska biologin eller av vanlig politisk opportunism.

David Albert Jones: The Soul of the Embryo. Continuum International Publishing Group 2005. ISBN 0826462960.

Artikelförfattaren är doktorand i teoretisk filosofi vid Göteborgs universitet.   upp

 

 

 

 

 

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän