En livets etik för svensk sjukvård

av Kerstin Hedberg Nyqvist, 2007 nr. 6
Under 1995 utgav Påvliga rådet för hälsovårdpastoral Etiska riktlinjer för sjukvårdspersonal (häri inkluderas samtliga professioner inom hälso- och sjukvård och rehabilitering). De riktar sig inte bara till medlemmar i katolska kyrkan utan även till alla som sympatiserar med kyrkans viktigaste uppgift: att gynna och försvara livet. Riktlinjerna har nu publicerats i svensk översättning på Respekts hemsida www. respektlivet.nu/etiskariktlinjer. Anledningen till att dokumentet kom till var den snabba utvecklingen inom medicinen som åtföljts av motsvarande utveckling inom medicinsk etik. Denna utveckling har medfört en rad nya problem i gränslandet mellan medicin och moral. Syftet med riktlinjerna är att tydliggöra en ”livets etik” runt tre huvudteman: fortplantningen, livet och döden, och vårdarens roll.

Vad kan dessa katolska riktlinjer ha för relevans för svenska förhållanden? Alla ”vet” ju redan hur ”konservativ” den katolska kyrkan är när det gäller till exempel preventivmedel och abort – frågor som ofta kommer i första hand när katolska kyrkan nämns i medierna. Är det över huvud taget intressant att sätta sig in i riktlinjer baserade på en trosuppfattning som delas av en minoritet i vårt land? Har inte Sverige en föredömlig lagstiftning och verksamhet inom området? – Eller? När allmänheten tillfrågas om vad som är viktigt i samhället blir alltid ”god vård” högprioriterat. Sverige anses som ett av relativt få länder i världen som kan erbjuda ”optimal” hälso- och sjukvård. De senaste landvinningarna inom medicinen finns tillgängliga och kunskapsläget bland personalen är gott. Det svenska sjukförsäkringssystemet utgör en källa till trygghet, där alla oavsett socioekonomiska förhållanden ska ha rätt till likvärdig vård.

Trots detta framförs ofta klagomål, på långa väntetider till läkare och sjukhus för undersökning och behandling, men också på bemötandet. Även när man får tillgång till den ”optimala” vården upplevs ibland missnöje. Detta kan vara en anledning till att olika alternativa behandlingsmetoder vinner mark. Berättelser av personer som funnit att alternativmedicinen hjälpt dem mer än ”vårdapparaten” innehåller några ofta återkommande teman: att någon tar sig den tid man önskar, att någon lyssnar på en, att man blir trodd, blir behandlad som individ – inte bemött som en diagnos, ett organfel, utan som en person. Berättelser om missförhållanden inom äldrevården och psykiatrin är inte helt ovanliga och väcker starka reaktioner.

När det gäller riktlinjernas etik återkommer samma ”konservativa” katolska åsikter. Det anses till exempel fortfarande inte tillåtet med födelsekontroll och befruktning genom ”konstgjorda metoder”, abort, och fosterdiagnostik som syftar till abort av skadade foster – sådant som allmänt i Sverige uppfattas som naturligt och försvarbart. Sådant som ännu inte görs rutinmässigt utan bedrivs som forskning, eller diskuteras i vårt land, som genetisk manipulation av embryon och eutanasi och assisterat självmord, betraktas också som otillåtet.

Det är lätt att ge sig in i diskussion om varje enskild fråga som om den stod för sig själv. I den svenska diskursen om detta slags frågor utgår man vanligen dels från varje individs rätt att ha kontroll över sitt liv utifrån sin uppfattning, dels från ett önskat eller förväntat resultat av åtgärder. Den gravida kvinnan ska ha rätt att besluta om hon vill föda ett barn eller inte. Den sjuke ska kunna kräva hjälp att dö. I detta paradigm – denna världsbild – där kontrollen över det egna livet står i centrum, kan andra uppfattas som medel för de mål man vill uppnå. I och med detta blir det till exempel acceptabelt att kasta bort embryon som blivit över vid konstgjord befruktning, och tillfälliga sexuella relationer kan ses som ett medel för egen tillfredsställelse.

När det gäller vårdarens roll går de katolska riktlinjerna av naturliga skäl längre än det som tas upp under utbildning av blivande vårdpersonal i Sverige. Under sin utbildning exponeras dessa för begrepp som ”empati” och en ”holistisk syn” på vården. I bedömningen av patienters och anhörigas behov ska även andliga behov inkluderas, vilket kan tillgodoses genom att förmedla kontakt med präst från berört religiöst samfund. Den blivande vårdpersonalen undervisas om de etiska grundprinciperna autonomi och integritet samt om rättvise- och nyttoprinciperna, så som dessa påverkar patienter och deras närstående, vården och allmänheten, principer som tillämpas av medicinsk-etiska kommittéer. De erbjuder emellertid endast ett sätt att systematiskt och neutralt analysera etiska konfliktsituationer. Beroende på uppfattningarna hos de personer som medverkar i analysen kan slutsatserna variera.

Till skillnad från ett sådant ”angreppssätt” betonar de katolska riktlinjerna att varje situation bör baseras på principen om livets okränkbarhet: livet ses som människans primära och grundläggande goda. Vården grundar sig på relationer med andra och förutsätter respekt för livet och dess värdighet i livets alla skeden. Ett sådant ställningstagande medför enhetliga, konkreta konsekvenser. Relationen mellan man och kvinna med äkta kärlek, bekräftad i äktenskapet, och med möjlighet till fortplantning ses som en fortsättning av skapelsen, ett uttryck för Guds kärlek. I födelsens biologi ligger genealogin, personens samhörighet med sina föräldrar och släkt bakåt. Avsikten att skilja sexualiteten från den förenande och barnalstrande kärleken är oförenlig med kärnan i kärleken mellan man och kvinna. Befruktningen är ”början på en människas livsäventyr”: embryot har samma rätt till skydd som människor i andra skeden av livet. Fosterdiagnostik ska vara till förmån för barnet och mamman.

Alla människor som inte är ”perfekta” – har något slags missbildning, sjukdom, eller har hamnat i missbruk som skadar dem till kropp och själ – har samma rätt till omsorg, respekt, vård och stöd. Kroppen ska inte behandlas som en tillhörighet man kan förfoga över som man vill genom onödiga ingrepp, vanvård, beroendeframkallande medel och avsiktlig dödshjälp. En missbrukare ska få hjälp att återupptäcka sitt människovärde och sina egna resurser. En sjuk, lidande människa ska tillförsäkras tillgänglig behandling och vård för att förebygga och bota sjukdom och lindra lidande, men ska också få lindring av existentiellt lidande. En döende ska inte behöva känna sig ensam och övergiven utan erbjudas en ”kärleksfull närvaro”. Den som önskar andlig hjälp ska få det. Användning av läkemedel och medicinsk teknik för att på ett konstgjort sätt uppskjuta döden är däremot inte försvarbart. Eutanasi, å andra sidan, är ett nederlag för den som föreslår, beslutar och genomför det, en kapitulation av närstående och av vården inför individers djupaste behov.

Lidande och sjukdom ställer frågor som går bortom medicinen och berör människans innersta. En god vårdare bör se till hela människan, göra patientens frågor och oro till sina egna, och använda sig själv lyhört som redskap för att stödja patienten utifrån denne behov, förutsättningar och önskemål. I den processen ger de katolska riktlinjerna vägledning genom att erbjuda tankar att tillämpa i samklang med patienter och anhöriga.    upp



Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän