Eutanasi i Europa

av Axel Carlberg, 1999 nr. 2

I Frankrike har debatten om eutanasi kommit igång på nytt. I mitten av januari publicerades i alla stora dagstidningar ett manifest undertecknat av 132 ledande kulturpersonligheter som manar den franska regeringen att inleda en parlamentarisk debatt om eutanasi i syfte att överväga en förändring i den nu gällande lagstiftningen. I detta manifest heter det bland annat: “Vi anser att personens rätt att själv välja sin egen dödsstund är oförtrytlig och helt i linje med Deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Denna rätt tillhör i allra högsta grad den obotlige patienten. Endast den lidande människan själv kan avgöra huruvida hennes smärtor är olidliga eller inte.”

Åberopandet av FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna i denna fråga kan tyckas märkligt eftersom dess ursprungliga syfte var precis det motsatta: att fastställa en värdegemenskap till försvar och skydd av mänskligt liv. Men i takt med att denna värdegemenskap luckras upp i våra alltmer pluralistiska samhällen har vi i större utsträckning blivit hänvisade till våra personliga uppfattningar i etiska frågor. Vi har blivit, som en amerikansk bioetiker uttrycker det, “moraliska främlingar för varandra”.

I många frågor saknas det en gemensam övertygelse samt en objektiv värdegrund som vi kan åberopa för att lösa våra meningsskiljaktigheter. I vems namn eller med vilken rätt får vi inskränka någon annans självbestämmande? Så lyder den mest avgörande moraliska frågan i våra sekulariserade samhällen.

Medan filosoferna grubblar och allmänheten debatterar måste dock politikerna fatta beslut. I fråga om eutanasi har dessa ännu så länge visat sig ytterst återhållsamma när det gäller att revidera den traditionella uppfattningen att en läkare aldrig avsiktligt får vålla en patients död. Denna inställning har nyligen blivit bekräftad av Europarådet: en organisation som numera består av 40 så skilda medlemsstater som Ryssland och Liechtenstein, Sverige och Albanien. Som bekant har Europarådet tre huvudsyften:

1) att främja de mänskliga rättigheterna och rättsstatens primat,
2) att genom överenskommelser verka för en samsyn i juridiska och sociala frågor, och
3) att fördjupa förståelsen av de gemensamma värderingar som, utöver kulturella skillnader, enar medlemsstaterna.

Europarådets utredning

Europarådets Utskott för sociala, hälso- och familjefrågor har nyligen presenterat en utredning med titeln Vårdnaden av obotligt sjuka och döende. Det är i samband med denna utredning om den palliativa vårdens nödvändighet som Europarådet förbereder ett mycket kraftigt avståndstagande från dödshjälp.

Utredningen konstaterar att vården av obotligt sjuka och döende patienter generellt sett är undermålig i medlemsstaterna. Detta sakernas tillstånd beror inte enbart på bristande ekonomiska resurser utan på dåliga kunskaper om vård i livets slutskede. ännu finns det en tendens att betrakta dödens inträffande som ett nederlag för läkaren: ett nederlag som på varje sätt måste undvikas, eller åtminstone senareläggas. Med andra ord ses döden som ett teknologiskt problem snarare än det existentiella faktum som patienten tvingas konfrontera. Detta innebär att patienterna oftast dör i en främmande teknologiserad miljö och utan det stöd från vänner och anhöriga som de skulle behöva.

Utredningen vill åtgärda denna situation genom att framhäva den palliativa vårdens viktiga funktion. Palliativ vård definieras av Världshälsoorganisationen som “den vård som tillämpas när patientens tillstånd inte längre påkallar en behandling som syftar till att bota sjukdomen. Kampen mot smärtan och andra symptom, samt patientens psykologiska, sociala och andliga problem står i centrum. Syftet med palliativ vård är att tillförsäkra bästa möjliga livskvalitet för patienterna och deras familj”.

Denna holistiska inställning till vården i livets slutskede är alltså utredningens svar på de frågor som nu finns. Utredningen slår fast att “hälsovårdens syfte är att bota och lindra smärta, inte att förlänga livet till varje pris”. Därför föreslår de europeiska politikerna att medlemsländerna strävar efter ökad kompetens i palliativ vård inom läkarkåren, att den tillämpas på ett tidigare stadium i den medicinska behandlingen och att patientens anhöriga integreras på ett bättre sätt.

Smärtbekämpningen ägnas mycket utrymme ty det är ångesten och den naturliga rädslan att behöva lida som kan leda patienten att, i desperation, be läkaren om dödshjälp. Det är denna ångest och andra former av lidande som på alla sätt måste förebyggas och tas på yttersta allvar, något som förespråkarna för eutanasi egentligen inte gör. Utredningen fastslår entydigt att begäran om dödshjälp måste avslås med bestämdhet: “Att avsiktligt vålla en patients död är oetiskt, även om det sker på patientens eller de anhörigas begäran. Detta hindrar förstås inte läkaren att respektera patientens önskan att låta döden inträffa naturligt i sjukdomens slutfas.” Och vidare: “Läkaren får aldrig kränka patientens andliga eller fysiska integritet även om patienten begär det.”

En fråga om makt över liv och död

I den parlamentariska debatt som följde på utredningens presentation vittnade en fransk parlamentsledamot om erfarenheten att som läkare ha makt över patientens liv och om sorgen när man står handfallen inför dödens faktum. Tillståndet att själv döda skulle trösta läkaren genom att han eller hon återerövrar makten över sin patient. Men, sade han, detta tillstånd bör aldrig ges eftersom riskerna är alldeles för stora. Dessutom måste läkarna till sist acceptera sina egna begränsningar och i första hand se till patientens bästa. En nederländsk läkare och filosof bekräftade dessa synpunkter utifrån erfarenheter från sitt hemland. Kravet om dödshjälp hade sin upprinnelse i patienternas önskan att få utöva mer självbestämmande i sjukvården; att få bestämma hur och när de vill dö. Men paradoxalt nog har dock eutanasins avkriminalisering haft motsatt effekt: den har minskat patienternas autonomi och ökat läkarnas makt och inflytande. Konsekvensen har varit ett otillbörligt maktutövande från läkarnas sida. Detta bekräftades redan 1995 i en statlig utredning som visade att 900 till 1 000 utav de cirka 4 000 årliga fallen av dödshjälp i Nederländerna utfördes utan patientens uttryckliga samtycke.

Eutanasi torde alltså vara ett förenklat svar på ett svårt problem. I takt med att medicinen utvecklas finns faran att patienten råkar i kläm mellan läkarens ansvar att främja livet och teknologins möjligheter att upprätthålla det långt efter det att den naturliga döden skulle ha inträffat. I denna kontext är det ytterst viktigt att patientens egna önskemål om alternativa behandlingsformer tillvaratas. Men det är lika viktigt både för läkarens och patientens integritet att eutanasi utesluts som “ett terapeutiskt alternativ”. Det är bara då de verkliga medicinska problemen och de existentiella frågorna tas på allvar som patienten kan tillförsäkras en värdig död.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän