Frihet till döds

av Erwin Bischofberger, 2003 nr. 8

Redan Aristoteles visste att etiken är läran om det goda livet. Ars vivendi är konsten att leva. Detta liv är sårbart, obeständigt och begränsat i tid och rum. Det mänskliga livet bär liksom alla andra organismer den biologiska döden inom sig. Etiken handlar därför lika mycket om läran om den goda döden. Ars moriendi är konsten att dö. I den goda konsten att leva ingår förberedelsen för och inövningen i konsten att dö. Denna allmänna regel i förhållandet mellan liv och död har fått råda under många hundra år men den har på senare tid alltmer blivit ifrågasatt.

Konsten att leva har idag en tydlig tendens att utesluta döden och därmed också minska viljan att öva sig i konsten att bejaka eller åtminstone acceptera den. Konsten att leva har förvandlats till rätten till ett liv som inte vill kännas vid döden och till varje pris avvisar den som livets objudne gäst och fiende. När man i sitt liv inte längre övar sin beredskap att möta döden kan man en vacker dag överraskas av den. Man döljer och förtränger döden i stället för att möta den. Och när den till sist visar sig vara ofrånkomlig kan den kris som den utlöser vara outhärdlig. I det läget uppfattas medicinen visserligen fortfarande som konsten att läka och lindra, men dess effektivaste krafter sätts in för att söka överlista döden.

I Sverige dör cirka 80 procent av alla människor en långsam och ofta plågsam död. Det är inte minst den långsamma och utdragna fysiska och psykiska nedbrytnings- och upplösningsprocessen som uppfattas som ovärdig. I detta läge har många vårdinstitutioner i landet bemödat sig om att fånga upp och dämpa denna förlamande vanmakt inför döden som gäckar människans invanda tendenser att styra och kontrollera livet. Både statliga utredningar, medicinsk forskning och erfarenheter i vårdens vardag vittnar om ett ökande intresse och kraftfulla insatser för patienternas behov. Den palliativa vården som skall lindra patientens fysiska smärtor, depression och ångest är etablerad i den svenska sjukvården och på väg att expandera. Tyvärr svarar verkligheten på sjukhem och andra former av äldreboende ofta inte mot de storslagna planerna, men reformerna har påbörjats.

Sjukvårdens ansträngningar har emellertid fått konkurrens av en filosofisk, medicinsk och politisk rörelse som har fört fram eutanasin som ett gångbart och på sina håll önskvärt alternativ till den palliativa vården. För somliga människor har ordet eutanasi en förlösande, hos andra en avskräckande verkan. I det vardagliga och offentliga samtalet har begreppet eutanasi en varierande innebörd. Den mest vedertagna definitionen av eutanasi är en handling, utförd av en tredje person, som överlagt och avsiktligt avslutar livet hos en patient på dennes begäran (killing on request). Termer som aktiv eller passiv dödshjälp har sedan något årtionde mönstrats ut ur det svenska och internationella språkbruket men finns ofta kvar i det vardagliga talet. Viktigt är emellertid att eutanasi innebär en vägran att lära sig konsten att dö.

När konsten att dö försvinner, frammanas tendensen att döda. Varför har det blivit så? Tanken på och önskan om eutanasi har sin grund i människans autonomi som uppfattas som högsta instans i fråga om liv och död. Varje människas autonomi, hennes självbestämmande, som är framvuxen ur hennes individuella frihet, är själva kärnan i den moderna livsuppfattningen och livsföringen. Den har sina historiska rötter i upplysningstiden som skapat det ”moderna projektet” och fortfarande påverkar oss senmoderna arvtagare. Autonomin, människans självbestämmande över sitt liv och sin död, har sedan ett par årtionden förts fram som själva grunden för all argumentation för eutanasi. När man är trött på livet och har drabbats av en obotlig och kanske förnedrande sjukdom och därför begär den dödande sprutan skall man också få den. Människans rätt till eutanasi är baserad på hennes autonomi. Hon skall själv få bestämma när och hur hon vill sluta att leva.

När man på allvar vill gå i närkamp med eutanasifrågan kan man inte undvika autonomibegreppet. Eutanasins tillskyndare talar ofta och gärna om en ”ultimativ autonomi” som innebär självbestämmandets yttersta yttring vid livets slut. När patienten med vett och vilja begär den förlösande dödliga injektionen skall ingen och ingenting hindra honom eller henne från att få den. Det är just i svåra nödsituationer som autonomin skall få styra och ingen makt i världen får ifrågasätta detta. Att själv få bestämma över sitt öde i livets slutskede upphöjs till den högsta normen som man även skall säkerställa i lagstiftningen.

Den självbestämmande människan kan emellertid inte undgå att här och var stöta på hinder som hämmar eller bromsar hennes framfart. Det är framför allt alla former av auktoritet som den upplysta människan betraktar som störande hinder för autonomin. Ingen autentisk auktoritet får blanda sig i människans autonomi eller undergräva hennes egen vilja att gestalta sin tillvaro. Hon själv skall få vara sin egen lyckas smed. Allra minst i livets slutskede får någon auktoritet stå i vägen för hennes önskemål och beslut. Hon blir förvånad och upprörd när auktoriteter och myndigheter inskränker hennes frihet.

När den enskilda, eutanasibenägna patienten genom direkt och upprepad viljeyttring eller genom ett livstestamente söker övertala sjukvården att utföra (dödande) handlingar som strider mot dess egen grundval – att bota, lindra, trösta – uppenbaras gränserna för hennes autonomi. Om hon inte får igenom sin vilja drabbas hon av en frustration som väcker motstånd mot sjukvårdens professionella kompetens. Det visar sig att den mest autonomibesatta människan också är den mest auktoritetskritiska. Och när sjukvården inte går att övertala skall den tvingas genom ny lagstiftning.

I dagens politiska diskussion om den förment autonomibaserade eutanasibegäran har flera länder gett efter för patientautonomins tryck. År 2001 antog det holländska parlamentet en ny lag som tillåter både eutanasi och assisterat självmord på vissa villkor. Ett år senare antog den belgiska nationalförsamlingen en liknande lag. Frågan sysselsätter flera europeiska regeringar och parlament. På en fråga varför detta kunde hända svarade en belgisk medicinetiker på en konferens: Det är som om det moderna projektet hade nått vägs ände. Autonomin som av upplysningsfilosofen par excellence, Immanuel Kant, var tänkt som den främsta livsprincipen har vänts till sin motsats när den står i dödandets tjänst. I Sverige håller man än så länge, trots eutanasilobbyns starka påtryckningar, fast vid sjukvårdens grundaxiom, att en autonom patient får vägra all behandling men inte kräva en viss behandling. Axiomet är ett uttryck för en väl genomtänkt balans mellan autonomi och auktoritet.

Eutanasins förespråkare för fram autonomin som grundpelare för sitt projekt. Detta argument håller inte, eftersom det är felkonstruerat. Det bygger på fundamentet av ett frihetsbegrepp som urholkar människans ansvar och ofrånkomliga livsvillkor. Människan är utrustad med en frihet som nödvändigtvis är knuten till hennes ansvar. Vissa handlingar får hon aldrig utföra även om hon skulle ha lust att utföra dem. Hon får inte förakta eller förnedra eller på annat sätt förgripa sig på någon annan människa. Hon får varken misshandla eller utnyttja barn eller vanvårda sjuka eller gamla människor som har behov av en bekräftande blick och en hjälpande hand. Hon får inte lösa konflikter med våld. Hon får inte använda sig av andra människor enbart som medel för sina intressen och syften. Och framför allt får hon inte döda, allra minst ett oskyldigt mänskligt liv. Visserligen visar den dagliga erfarenheten att allt detta förekommer överallt i världen. Men att det faktiskt förekommer innebär ingalunda att det får förekomma. Varför inte? Därför att det skulle göra det omöjligt att vara människa. Den otyglade, hänsynslösa friheten och den godtyckliga autonomin skulle kväva allas frihet och autonomi. Det visar både historien och den av samvetet upplysta eftertanken.

Kanske någon invänder: visserligen har vi ett ofrånkomligt ansvar mot varandra, men visst får man administrera en dödlig injektion om patienten ber om den och om en läkare eller sjuksköterska är villig att utföra handlingen. Svaret är återigen att vissa handlingar inte får utföras, även om alla inblandade parter vill det. Jag får aldrig bli någon herres slav, även om både jag och motparten vill det – och även om det sorgligt nog har förekommit i historien och fortfarande förekommer. Varför inte? Därför att jag skulle bli degraderad respektive degradera mig själv från att vara en person till att bli ett medel, ett objekt, ett ting. Själva grunden för min mänskliga existens skulle förstöras.

Önskan om och kravet på eutanasi innebär en flykt från både friheten och ansvaret. Den senmoderna människan har svårt att kombinera frihet och ansvar, autonomi och respekt. Men sambandet mellan hennes självbestämmande och hennes insats för andras, ja för allas människovärde ingår nödvändigtvis i grundsynen på det goda livet. När hon på det viset har lärt sig konsten att leva är hon på god väg att lära sig konsten att dö.  upp 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän