Genuin livskvalitet

av Axel Carlberg, 1999 nr. 4

Påven Johannes Paulus encyklika Evangelium vitae från 1995 har nu fått en svensk språkdräkt och utges inom kort på Katolska Bokförlaget. Dokumentet är ett kraftfullt försvar för det mänsklig livets okränkbarhet alltifrån dess första början.

I mångt och mycket går påvens analys stick i stäv mot den allmänna opinionen, som vi vant oss vid att möta i de sekulariserade västerländska samhällena, där det är autonomi- eller självbestämmandeprincipen som prioriteras i alla etiska överläggningar. Där råder för det mesta övertygelsen om att de fördelar som biotekniken idag tillhandahåller vida överträffar dess eventuella nackdelar. Man vill helt enkelt uppnå bästa möjliga resultat, infria förväntningar, belöna forskningsframgångar samt skapa en marknad där nya behov tillfredställs. Livskvalitet och hälsa är de två honnörsorden som rättfärdigar alla ingrepp och som absolut inte får ifrågasättas. Men vem skall bestämma innebörden av dessa ord och vems livskvalitet och hälsa är det egentligen fråga om? är det kriterierna frisk, ung och stark som skall avgöra vem som får leva eller inte? Framför det moderna samhällets prydliga fasad torgföres de ädlaste motiv och avsikter för att förbättra medborgarnas liv. Men bakom fasaden döljer sig en makt som huvudsakligen låter de starka få komma till tals och där, som påven säger, “rättens styrka” ersätts av “styrkans rätt”. Denna ideologi har tolkningsföreträde och anses viktigare än enskilda liv. Det är just denna ideologi som den moderna sjukvården riskerar att anamma om den sviker sitt arv från Hippokrates och inte längre vidhåller alla människors fundamentala lika värde, oavsett ålder eller hälsotillstånd.

Men encyklikan är förstås mer än ett politiskt manifest som fördömer totalitära tendenser i moderna demokratier. Encyklikans syfte är att mana till respekt för det mänskliga livet. Därmed inte sagt att katolska kyrkan betraktar detta liv, i dess jordiska tillstånd, som ett absolut värde som på varje sätt och till vilket pris som helst måste förlängas eller räddas. Påven påpekar att det finns andra värden som är viktigare än detta livet. Likt Jesus själv har tusentals kvinnor och män, under kyrkans historia, självmant gett sitt liv som ett vittnesbörd om sanningens och kärlekens högre värde. Denna övertygelse om livets fundamentala, dock icke-absoluta, värde innebär också att det kan finnas tillfällen då mänskligt liv kan offras. Rätten till självförsvar är ett exempel. I detta fall anser läroämbetet att när fara för ens eget liv föreligger skall den oskyldige ha rätten att ta angriparens liv. Orättvisan skall inte belönas.

Dock är påven ytterst tveksam till att tillämpa samma argument när det gäller dödsstraff. Han ser den allmänna opinionens tilltagande motstånd mot dödsstraffet som ett “hoppfullt tecken” och pekar på de brottsförebyggande medel som samhället numera förfogar över och "som gör den skyldige ofarlig utan att slutgiltigt ta ifrån honom möjligheten att komma på bättre tankar".

I livets slutfas innebär också principen om livets fundamentala, om än icke-absoluta, värde att en patient har rätten att avstå från medicinska behandlingar som han eller hon bedömer som alltför påfrestande i förhållande till de förväntade resultaten och som onödigt förlänger den ofrånkomliga dödsprocessen. “Att avstå från extraordinära eller oproportionerliga (medicinska) medel är inte jämförbart med självmord och eutanasi.” Därmed formuleras den klara och för den medicinska etiken viktiga distinktionen mellan den förkastliga handlingen att döda och det i vissa situationer helt acceptabla alternativet att låta dö. Den moderna “dödskulturen” som påven kritiserar kommer också till uttryck i vissa filosofiska skolor som till exempel utilitarismen. I denna är det brukligt att införa en mycket tydlig distinktion mellan biologiskt och personligt liv för att klargöra att endast det senare livet har något värde som behöver beaktas. Enligt vissa filosofer, som till exempel svensken Torbjörn Tännsjö eller australiensaren Peter Singer ligger värdet hos en människa således i hennes förmåga att vara medveten om sig själv, att tänka och att kommunicera med andra. En mänsklig individ som inte har dessa förmågor, som till exempel ett ofött, nyfött eller allvarligt förståndshandikappat barn äger endast ett biologiskt liv och har därför inget moraliskt värde som behöver skyddas. Denna dualism mellan kropp och ande innebär i praktiken att dessa individer kan dödas. Vad som främjas i denna filosofi är inte mänskligt liv i sig utan den förmåga som livet kan erbjuda att uppleva njutningar och önskvärda erfarenheter. Livet i sig får endast ett nyttovärde.

I motsats till dessa idéer insisterar påven på “det oupplösliga sambandet mellan personen, hennes liv och hennes kroppslighet.” Enligt all samlad mänsklig erfarenhet är personen oskiljaktig från sin kropp. Ett foster blir således inte en människa utan är redan en människa i vardande som därför bör åtnjuta lagens skydd. Påven glömmer inte den lidande personen utan medger att det ibland kan finnas “svåra eller rentav synnerligen pressande situationer präglade av oerhört lidande, ensamhet, total brist på ekonomiska utsikter, förtvivlan och ångest för framtiden” som driver kvinnor att göra abort eller som leder den obotligt sjuke patienten att begära dödshjälp. Sådana omständigheter, fortsätter han, kan “kraftigt minska det subjektiva ansvaret och den medföljande skulden hos dem som gör dessa i sig onda val.” Med andra ord vill påven än en gång tillämpa den klassiska katolska distinktionen mellan synden och syndaren. Synden skall identifieras tydligt och fördömas i kraftiga ordalag medan syndaren däremot, alltid skall behandlas och bemötas med yttersta omsorg och barmhärtighet. Encyklikans avsikt är inte att skuldbelägga någon, utan att rädda liv.

Påven är fast övertygad om att samhället blir mänskligare om varje enskilt liv värnas som en oersättlig del av Guds skapelse. Ett samhälle som låter enskilda människoliv förintas och söker tekniska lösningar på våra existentiella problem kan till slut bli mycket omänskligt. Därför ägnar han encyklikans sista delar att förmana alla grupper i samhället, från föräldrar, lärare, vårdpersonal till politiker, att verka i livets tjänst och att inpränta hos alla medborgare ett etiskt förhållningssätt som respekterar människan från konceptionen fram till hennes sista andetag.

Det ligger nog mycket sanning i påståendet att genetiken är lika farlig som kärnkraften. Idag är vi fortfarande alltför bländade av det som den moderna medicinen utlovar för att kunna inse vilka oerhörda konsekvenser ett missbruk av kunskaperna om vår arvsmassa kan leda till. Redan idag har denna kunskap utlöst en hejdlös och djupt omoralisk diskriminering av vissa människor som inte anses tillräckligt genetiskt godtagbara. Ju mer genetisk kunskap vi får, desto noggrannare kommer vi att kunna granska vår biologiska kvalité. Men var kommer gränsen att gå mellan dem som får leva och dem som i “hälsohygienens” namn sorteras bort? Påven Johannes Paulus II erbjuder här en alternativ människosyn som grundar sig på en djup övertygelse om varje människas fundamentala lika värde och okränkbarhet. Må denna encyklika finna många läsare som låter sig ifrågasättas och inspireras av detta goda budskap om det mänskliga livet.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän