Livsvetenskapernas forskningsfront

av Erwin Bischofberger, 2008 nr. 5
Under våren detta år genomförde ett forskarlag vid Newcastleuniversitetet i Storbritannien diverse experiment i laboratoriemiljö för att skapa sådant liv som överskrider artgränserna. Forskarna, under ledning av läkaren Lyle Armstrong, använde sig av cellkärnor från mänsklig hud som de förde in i urkärnade äggceller från kor. De höll sina nya skapelser vid liv i flera dygn och efter flera celldelningar. Det lär vara första gången i historien som man har skapat liv som kombinerar genetiskt material från människa och djur. Eftersom cellkärnan rymmer det genetiska arvet är den nya varelsen visserligen i huvudsak mänsklig, men den är beblandad med en annan art.

Enligt naturens egna lagar kan olika grupper levande varelser inte korsa artbarriärerna. Förmågan att reproducera sig finns inom en art samtidigt som det råder en reproduktiv isolering från andra arter. Genom sin förfinade teknik har nu alltså mänsklig forskning gjort det möjligt att framställa så kallade hybridembryon. Man har gått vidare från provrörsbefruktning och därefter, via kloningsmetoden, till artöverskridande befruktning. Genom att plocka den ena efter den andra frukten från ”kunskapens träd” framstår människan alltmer som skapare av ett liv som den skapade naturen själv inte medger.

Det brittiska forskarlaget rättfärdigar sina experiment med argumentet att man inte har tillgång till så många befruktade mänskliga ägg och därav resulterande embryonala stamceller som var nödvändigt för den medicinska grundforskningen. Denna siktar på att skapa sådana cellinjer som kan bota olika organ och vävnader som sviktar. Hela verksamheten drivs av förhoppningen att den så småningom också ska kunna framställa läkemedel mot svåra nedbrytande sjukdomar såsom diabetes, Alzheimer och Parkinson.

Förutom att hänvisa till forskningens medicinska nytta legitimerar Armstrong och hans medarbetare sin verksamhet med tillstånd genom politiska beslut. Den 12 maj antog det brittiska underhuset en ny lag om embryo- och stamcellsforskning som tillåter framställning av hybridembryon. Det rör sig, än en gång, om varelser bestående av mänskliga cellkärnor infogade i artfrämmande ägg som tömts på sina egna kärnor. Dessförinnan hade överhuset med stor majoritet gett samma forskning grönt ljus. Därmed har biovetenskapen och politiken på nytt funnit varandra. Många observatörer av den vetenskapliga scenen i Storbritannien menar, att landet inte skyr några medel för att, oavsett etiska invändningar, bedriva spetsforskning på det bioteknologiska området. Det är ett uttalat mål att vara främst i världen.

Reaktionerna från kyrkligt och sporadiskt även från vetenskapligt håll har inte låtit vänta på sig. Kardinal Keith O’Brien, ärkebiskop av Edinburgh, menar att ”det är svårt att föreställa sig ett enda stycke lagstiftning (piece of legislation) som på ett mer omfattande sätt än denna nya embryolag förgriper sig på det mänskliga livets helighet och värdighet”. Den anglikanske biskopen av Durham påpekar att denna forskning svarar mot en sekulär utopi baserad på en hejdlös tro på människans förmåga att bryta sig ur sin bristfällighet till det goda och obesvärade livet. En tung röst i Tyskland är medicinprofessorn Wolfgang-Michael Franz vid universitetet i München. Han säger ”att experimenten saknar medicinsk relevans samt etiskt och moraliskt stöd”.

Förutom auktoritetsargument från främst kyrkligt håll förefaller det svårare att också mobilisera andra argument mot denna typ av forskning. Det är nämligen främst nyttoetiska argument som behärskar det bioetiska fältet. Dessa bygger på ett pragmatiskt tänkande som gillar snabba forskningsresultat. Om man effektivt vill hjälpa sjuka och inte sällan förtvivlade människor finns redan en föregripande benägenhet att legitimera alla läkemedel – även embryoförbrukande – som kan bidra till att bota eller åtminstone lindra lidande. När vetenskapliga genombrott tillhandahåller lovande läkemedel kan även en ansvarsmedveten politiker hamna i nyttofällan. Vem vill inte hjälpa personer som har drabbats av svåra nedbrytande sjukdomar? Och vem har i denna strid om människans framtid det etiska tolkningsföreträdet?

En etisk belysning av den biologiska forskningens frontlinje är i sig nödvändig, oavsett var den går. Man kan konstatera att mycket av den brittiska forskningen senare har slagit igenom även i Sverige utan nämnvärt motstånd. Även här utgör alliansen mellan vetenskapliga intressen och politisk makt en nästan oemotståndlig drivkraft. Man blir påmind om både den embryonala stamcellsforskningen och cellkärnsöverföringen i samband med det klonade fåret ”Dolly”. Det är också därför som en etisk reflektion över nya forskningslinjer är befogad när det är sannolikt att gränserna för det lagligt tillåtna snart kommer att flyttas fram även här hemma.

Forskningen på hybridembryon tycks främja en människosyn där människan inte har en högre livsnivå än andra utvecklade däggdjur, måhända med en större hjärnvolym och därmed smartare men just därför också med en enormt destruktiv potential bortom all sans och moral. Man glömmer i samma andetag att människan till skillnad från alla andra djur är ett moraliskt subjekt som har ett helt annat utrymme för sin frihet och därför också måste etiskt rättfärdiga sina handlingar. Hennes förstörelsepotential kan ta sig uttryck i konstruktiva visioner och idéer som hon kan förverkliga. Andra djur varken kan eller behöver detta. Människans specifika förmåga till urskillning, tankeutbyte och moraliska omdömen måste bevaras och fördjupas.

Ett av de främsta etiska kraven på dagens livsvetenskaper som helhet är analysen av de långsiktiga följdverkningarna av att ta en viss teknik i bruk. Detta etiska krav gäller inte minst utvecklingen inom befruktningstekniken. När provrörsbefruktningen (In Vitro-Fertilisering, IVF) togs i bruk i slutet på 1980-talet anade man knappast någonting om möjligheten till kloning som utfördes tio år senare. Denna befruktningsmetod var i sin tur den tekniska förutsättningen för den artöverskridande befruktning som man har åstadkommit i år, alltså ytterligare tio år senare. Forskningen och dess vetenskapliga och ekonomiska motiv och personliga ambitioner har en egen inneboende och självgående drivkraft att vidga kunskapens horisont. Vad är det som väntar härnäst? Blir det en blandning mellan olika önskade egenskaper och förmågor där människor och djur kan bota varandras brister? Vill vi på det viset gestalta dagens och morgondagens samhälle?

Vid det välbesökta symposiet Science, Ethics and Religion i Basel i mitten av maj, med företrädare från främst kristendom och islam, kom man fram till en omfattande acceptans av en allmänt biologiskt grundad ”livsförbättring”. Åtskilliga talare framhöll att det etiska problemet ofta inte är målet utan vägen. Mångas etiska omdöme bländas av hälsans och det goda livets hägrande mål, så att de inte längre ser det tveksamma i de insatta medlen och de icke avsedda negativa följdverkningarna av både forskning och klinisk tillämpning. Även forskare som undersöker livets grundstenar och börjar att tillämpa resultaten av dessa studier kliniskt är moraliska subjekt som måste ta ansvar för sina handlingar och rättfärdiga dem. Det kan ibland vara svårt att förena vetenskapliga ambitioner med lyhördhet för ett samvete som möjligtvis reserverar eller opponerar sig.    upp

Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän