Människans makt över döden

av Erwin Bischoberger, 2002 nr. 3

Frågorna om vård i det mänskliga livets slutskede och om eutanasi har det senaste årtiondet alltmer hamnat i centrum för den medicinetiska och politiska diskussionen. Ämnet vållar strid och framkallar häftiga och stundom hetsiga trätor i akademiska cirklar, medicinska sällskap och inte minst i politiska församlingar. Man är knappast längre förvånad över de intensiva tvisterna eftersom det gäller att välja ståndpunkt i frågor som rör livets brister och gränser, dess vara eller icke-vara. Att tala om livets slut ter sig för allt fler människor som en inre motsägelse. Till sin form och sitt innehåll förknippas det mänskliga livet med kunskap och framgång, med hälsa och självbestämmande, med styrning och kontroll. När livet drar sig undan människans förmåga att själv sätta dess kurs, när sjukdom, smärtor och lidanden blockerar fortsatt kraftfull och lustfylld navigering, när den kroppsliga och själsliga nedbrytningsprocessen tagit fart kan det leda till en plågsam förlust av herraväldet över sig själv. Då är livet inte längre värt att leva.

Att dö och att döda

Förlusten av makten över livet på dess sista vägsträcka håller i vår tid med förnyad kraft på att mobilisera makten över döden. När kontrollen över livet går förlorad skall man åtminstone överlista och besegra döden. I Sverige dör 80 procent av alla människor en långsam och ofta plågsam död. Man kan förmoda att döendet och döden visar ungefär samma förlopp i andra västliga länder. Ett sätt att spela döden ett sista spratt är att föregripa dess inträde. Man vill avväpna döden, se till att upproret mot döden inte längre är tabubelagt. Dödens makt över livet frestar människan att våldföra sig på döden. I de flesta europeiska länder är man i färd med att lösa upp hämningarna mot både liv och död.

Det är mot den bakgrunden som det holländska parlamentet instiftade eutanasilagen förra året. Den trädde i kraft i början av detta år. I andra länder såsom Belgien och vissa delstater i USA har frågan hamnat på politikernas bord. Inget land i västvärlden är opåverkat av den nya synen på döden och utvecklingen inom lagstiftningens område. I de nordiska länderna är immunförsvaret relativt kraftigt. Man blir emellertid fundersam när så gott som hälften av studenterna på läkarprogrammet betraktar eutanasi utan straffpåföljd som etiskt acceptabel.

Eutanasi innebär att avsiktligt avsluta en patients liv på dennas begäran genom en dödlig injektion. Läkarassisterat självmord där patienten eller hennes anhöriga administrerar den dödliga drogen är ett annat sätt att föregripa döden och därmed förgripa sig på livet. Alternativet är den palliativa vården som innebär att fysiska, psykiska, sociala och andliga behov hos patienten och hennes anhöriga förenas till en helhet i vården. Alternativet betyder alltså varken en förkortning eller förlängning av livet. Det är en livets dialog med döden, där livet har det sista ordet när det bejakar dödens inträde. Eutanasilobbyn i Holland har medvetet förtigit att motståndet mot eutanasin inte får innebära en förlängning av livet till varje pris. Att begränsa terapin till den palliativa vården och att avsiktligt döda en svårt sjuk patient är sakligt, medicinskt och moraliskt helt skilda fenomen. När en patientansvarig läkare har förstått att en fortsatt livsuppehållande behandling har blivit meningslös, är hon förpliktad att avsluta den och gå vidare till smärtlindrande vård och andra palliativa strategier. Att ledsaga en patient så länge hon lever med det medicinska, sociala och andliga stöd som hennes tillstånd kräver och att låta henne dö när de palliativa hjälpinsatserna är uttömda är allt annat än eutanasi. Palliativ vård står i livets tjänst så länge det varar. Eutanasi tillåter inte livslågan att brinna och slockna av sig själv, utan släcker den istället.

Att leva och att vårda 

Uppenbarligen råder det fortfarande en enorm begreppsförvirring kring frågor om döendet och döden. Vilka ingrepp i livets slutskede är etiskt försvarbara, och när går de över gränsen till övergrepp? Nu har även de nordiska katolska biskoparna bidragit till att rensa luften. Den 11 februari i år publicerade de herdabrevet "Att vårda livet". Brevet har ett tydligt pastoralt och inte något akademiskt syfte men måste ändå betraktas som ett lärodokument. Det beskriver samhällets rådande syn på döendet och döden och söker främja en värdig vård vid livets slut. Biskoparna baserar sitt uttalande på den kristna uppenbarelsen, på den katolska kyrkans lära och på en stor portion sunt förnuft.

Biskoparna är medvetna om idéströmningarna i vår tid med ett tilltagande förakt för svaghet och en tendens att isolera den lidande personen från gemenskapen. Både Gamla och Nya testamentet betonar att människan inte är utlämnad åt ett blint öde. Hon förblir även i livets svåraste prövningar omsluten av Guds kärlek och kan i lidandets prövningar finna mening och personlig mognad. Vårdpersonalen består av personer som har ett särskilt kall och som har anförtrotts det stora ansvaret att vårda sjuka människor. Deras ofta svåra uppgift är att säkerställa en god palliativ vård i livets slutskede. I detta krävande arbete behöver de stöd av patientens anhöriga och närstående. Den palliativa vårdens hörnsten är respekten för varje människas medfödda och inneboende värdighet. Eutanasi är en flagrant kränkning av denna värdighet. Herdabrevets budskap är klart och markant: "Eutanasi är en omoralisk handling eftersom den kränker offrets kroppsliga integritet, kränker den person som måste utföra dådet och kränker andra människor, inte minst handikappade personer, som trots stora prövningar vill leva ett värdigt liv." Därmed förenar sig biskoparna med den moderna vårdfilosofin med den palliativa medicinen som dess kärna.

Att lindra och trösta

Herdabrevet hyser höga ambitioner, stundom för höga. Ett exempel är biskoparnas syn på så kallad terminal sedering (termen sedering härstammar från det latinska sedativum som är en allmän term för lugnande och ångestdämpande läkemedel). De säger att denna handling innebär att en läkare söver ner en döende patient och avbryter all medicinsk behandling till dess att döden inträffar. Terminal sedering betyder då "att döda patienten" och att den "bör betraktas som regelrätt eutanasi" och därför skall förbjudas. är detta verkligen en korrekt definition av begreppet terminal sedering? Det är på denna viktiga punkt som herdabrevet i viss mån avviker från ett synnerligen välskrivet och balanserat uttalande av den etiska nämnden för European Association for Palliative Care (EAPC) med norsk och svensk representation. Detta dokument publicerades den 22 mars i år.

På tal om terminal sedering skiljer EAPC uttryckligen mellan palliativ sedering och eutanasi, vilket alltså biskoparna inte gör. Intentionen i den terminala palliativa sederingen är att dämpa och döva ett outhärdligt lidande genom att använda sedativa droger för att kontrollera symptomen och lindra lidandet. Eutanasins intention är att döda patienten genom att tillhandahålla en dödlig drog. Följden blir en så gott som omedelbar död. I den palliativa vården hör mild sedering till en etiskt påbjuden professionell behandling, som inte behöver påverka patientens medvetande eller förmåga till kommunikation. Enligt EAPC:s dokument får till och med tung sedering tillämpas, även om den leder till att patienten tidvis sjunker ner i ett medvetslöst tillstånd. Nämnden menar att denna typ av sedering ibland är nödvändig för att uppnå det terapeutiska syftet att avhjälpa patientens smärtor. Den tunga sederingen får emellertid endast utföras med tidsintervaller och regelbunden tillsyn. Artificiell närings- och vätsketillförsel måste säkerställas om detta är kliniskt motiverat.

Man bör således skilja mellan tre olika moment i den terminala sederingen: den milda som ingår i normal palliativ vård, den tunga som ibland är medicinskt och etiskt indicerad men alltid skall vara tidsbegränsad, och den dödande som är en form av eutanasi och därför måste avvisas. Det är endast denna tredje form av terminal sedering som de nordiska biskoparna nämner och på goda grunder avfärdar. Biskoparnas centrala budskap är emellertid att upprätta och upprätthålla de hårt drabbade patienternas värdighet och rätt till en effektiv men skonsam behandling som svarar mot deras ofta plågsamma tillstånd. I denna behandling får den tröstande närvaron av närstående och ett hoppingivande andligt stöd inte glömmas bort. Den andliga dimensionen kan vara bäst skickad att bryta udden av döden som livets fiende.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän