Organdonation med förhinder

av Erwin Bischofberger, 2004 nr. 1

Som i många andra länder pågår även i Sverige en offentlig diskussion om bristen på mänskliga organ till svårt sjuka människor, och om hur bristtillståndet skulle kunna hävas. År 2003 fick 553 patienter ett eller flera nya organ. Enligt den senaste statistiken från 2 januari 2004 väntar 630 patienter på friska organ. De hoppas att snart få en ny njure för att slippa en plågsam, kostsam och tidskrävande dialysbehandling. Organ som kan transplanteras och räddar liv är lever, hjärta, lungor, bukspottskörtel och i enskilda fall även tunntarm. Idag har vi kommit så långt att en avliden persons organdonation i bästa fall kan rädda eller förlänga sex eller sju människors liv. Tyvärr hinner många patienter dö under väntetiden därför att det fattas friska organ. Att stå och stampa i en långsam kö ter sig för dem som att sitta i en dödscell.

Bristen på organ beror ofta också på att varken de närstående eller sjukvården känner till den avlidnes inställning till donation. Enligt lagen har de närstående vetorätt när den avlidnes vilja inte är känd. Man räknar idag med att ungefär 50 procent av de närstående lägger in sitt veto i de fall där en organdonation kan vara aktuell. Givetvis finns det brister även inom sjukvården. På det ena sjukhuset fattas det intensivvårdsplatser, på det andra narkossköterskor, på det tredje lämplig utrustning. Det senare får man ta med en nypa salt. En väl insatt thoraxkirurg säger att vi har maskinerna, men förutom friska organ fattas det framför allt utbildad personal.

En ny offensiv 

Detta bristtillstånd utlöser förlamande frustrationer både hos patienter med organsvikt och hos Landstingsförbundet som har det övergripande ansvaret för transplantationsverksamheten. Landstingsförbundet har därför, efter en överenskommelse med regeringen, startat rörelsen Livsviktigt, ett nationellt informationsarbete för organ- och vävnadsdonation (med vävnader avses exempelvis hornhinnor). Arbetet bedrivs i samverkan med Socialstyrelsen, Apoteket, patientorganisationer och berörd medicinsk profession men också med stöd från andra organisationer. Den 5 januari i år startade man en ny kampanj med TV-reklam som följs upp i dags- och veckopress. Målet för Livsviktigt är att förmå många fler människor i Sverige att göra sin vilja i donationsfrågor känd och därmed sannolikt öka antalet organ och vävnader från avlidna donatorer.

Det rör sig på organdonationsfronten. Insikten breder ut sig att det är livet, och inte döden, som skall fokuseras. Utvecklingen inom transplantationskirurgin har skapat möjligheter för människor att handla altruistiskt och ge liv till andra när deras eget är slut. En solidarisk inställning förväntas finnas även hos de närstående, så att de inte utnyttjar sin lagliga vetorätt när den avlidnes inställning är okänd. Intensivvårdspersonalens förbättrade förmåga till rak och respektfull kommunikation med den nyss avlidna personens närstående är en av nyckelfrågorna i strävan efter större villighet och beredskap till organdonation.

Att ett tydligt och målmedvetet samtal med de närstående – när den avlidnas vilja inte är känd – inte behöver inkräkta på deras integritet visar också erfarenheten. Narkosläkaren Maria Kock-Redfors på Östra sjukhuset i Göteborg hävdar att ”en anhörig aldrig ångrar ett ja till transplantation, men många har sagt mig att de ångrat ett nej.” Hon påpekar att organbristen delvis kan bero på att frågan ställs på fel sätt och inte ger de anhöriga chansen att tänka efter. Under chockfasen efter en anhörigs död uppfattar man visserligen informationen, man kan ställa följdfrågor men inte ta in vad som sägs. Men man kan ställa frågan om det är troligt att den avlidne själv skulle velat ta emot ett organ, och man bör ge de anhöriga tid att tänka efter.

Att rädda liv måste vara större och viktigare än anhörigas ofta blockerade eller upprörda känslor efter budet om en nära anhörigs eller väns död. Det är visserligen ingen lätt uppgift att vädja till de anhöriga om att deras emotionella uppror mot döden inte skall få förtränga den rationella etiska insikten att den avlidnas organ kan rädda livet på andra. Förlusten av nära och kära hör nu en gång till livets mest smärtsamma prövningar. Men en respektfullt och empatiskt framförd fråga om den avlidnes sista gåva till livet kan också ha en förlösande verkan på de närstående.

En ny medicinsk metod

De senaste två åren har en kontrovers flammat upp kring frågan om ”elektiv ventilation”.

Begreppet innebär att intensivvård med respiratorbehandling sätts in för svårt hjärnskadade patienter som är på säker väg mot döden. Behandlingen syftar till att få tillgång till deras organ sedan hjärnan till sist drabbats av en total infarkt och patienten avlidit. Alternativet till elektiv ventilation är palliativ vård som inte längre kan bota patienten men väl lindra hennes plågor. I engelsk litteratur kallas förfarandet omväxlande elective ventilation och interventional ventilation. Typfallet är en patient med en stor hjärnblödning med hotande inklämning av hjärnstammen och därmed förlusten av andningen som är en oumbärlig förutsättning för liv. För att få friska organ måste andningsfunktionen upprätthållas med hjälp av respirator. Det är också detta som sker (som pilotprojekt) i Spanien som har tre gånger så många donatorer som Sverige.

Här hemma har både kliniker och etiker ridit spärr mot elektiv ventilation. Man menar att en behandling som inte utförs för patientens egen skull urholkar både patientsäkerheten och förtroendet för sjukvården. Utifrån en kristen människosyn kan och bör man ifrågasätta en sådan inställning som går ut på att varje människa skall behandlas enbart för sin egen skull. Man vill basera detta vårdetiska axiom på människovärdesprincipen. Denna grundprincip för allt etiskt tänkande och moraliskt handlande innebär att varje människa skall respekteras för sin egen skull, och att hon aldrig får betraktas eller behandlas enbart som medel för andra syften och för andra människors intressen.

Vid första påseende låter resonemanget bra och övertygande. Det döljer emellertid ett tankefel: normen att behandla en patient enbart för hennes egen skull innebär i vanligt språkbruk att hon aldrig får behandlas för en annan patients skull. Denna norm är orimlig och strider mot det kategoriska imperativet att alltid betrakta och behandla en person för hennes egen skull och aldrig enbart som medel. Att (a) alltid behandla en patient enbart för hennes egen skull är inte detsamma som att (b) aldrig behandla en patient enbart som medel för andras intressen. Satsen (a) rymmer en extremt individualistisk människosyn, som aldrig skulle fungera i det praktiska livet. Satsen (b) speglar en socialt orienterad människosyn som är en nödvändig förutsättning för att hålla ihop den mänskliga gemenskapen i både familj, skola och arbetsliv, ja i hela samhället för att det skall fungera.

Att respiratorbehandla en patient som drabbats av en svår hjärnblödning och som har en utsiktslös prognos är etiskt försvarbart. Den obotligt sjuka patienten får behandlas som framtida organdonator, alltså för andras skull, givetvis under förutsättning att patienten själv har gett sitt samtycke till det eller någon nära anhörig inte lagt in sitt veto mot det. Analoga förhållanden föreligger när en hjärndöd gravid kvinna inte behandlas för sin egen skull utan i syfte att rädda hennes ofödda barn, eller när döende barn behandlas längre än vad deras tillstånd kräver, för att deras föräldrar skall hinna ifatt den sorg som förlusten av deras barn medför.

En tillämpad ansvarsetik 

För att ytterligare ta ett tankesteg så är det nödvändigt att skilja mellan å ena sidan en person, som aldrig får degraderas till någon annans medel, och å andra sidan personens olika funktioner. Människan skall, med sitt implicita eller explicita samtycke, hjälpa och tjäna andra människor med sin tankeförmåga, sina händers verk och sin biologiska organism. Att vara tankeförmedlare eller blodgivare (medan man lever) innebär att bejaka sitt medmänskliga ansvar. Att donera sina organ – när organismen som helhet är död genom total och oåterkallelig hjärninfarkt men fortfarande härbärgerar enskilda funktionsdugliga organ – hör hemma i en personalistisk och solidarisk människosyn.

Det ligger i öppen dag att vi människor i otaliga sammanhang bör finnas till och faktiskt också finns till för varandra, för att befrämja varandras väl. Vi fungerar för varandra som både medlare och medel och skall göra det, givetvis på villkor att vi gör det med ett informerat samtycke som i sin tur är baserat på vår frihet. Frihetens mening är att ta ansvar. Och ansvaret är ett svar på de krav som finns inbyggda i en sårbar och sårad skapelse. Där har även människans hälsa, sjukdom och död sin givna plats.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän