Politiken och etiken

av Erwin Bischofberger, 2004 nr. 4

Den 25 mars i år samlades några av landets ledande forskare inom ämnet molekylärbiologi, genetik och stamcellsforskning till ett seminarium i riksdagshuset. De mötte politiker, etiker samt företrädare för allmänheten. Syftet med seminariet var att ge politikerna information om och förslag till den kommande lagstiftningen om stamcellsforskning, terapeutisk och reproduktiv kloning och en rad andra besläktade områden. Här följer ett av talen som hölls vid seminariet:

”Det råder en väldig uppbrottsstämning inom dagens livsvetenskaper. Det som sker i de gentekniska och molekylärbiologiska laboratorierna världen över och inte minst i Sverige slår oss med häpnad. Framstegen är så storslagna att den nödvändiga kritiska reflektionen över forskningens metoder och mål lätt kan slå om till frustration och tystnad. Vem känner inte stor beundran inför vår tids bioteknologiska landvinningar? Till de stora vetenskapliga genombrotten hör också stamcellsforskningen, i synnerhet den embryonala. Denna forskning är en utmaning för etiken som gränsdragningskonst. Att granska gränserna för människans ingrepp i livet vid dess början är en grannlaga uppgift för både tanke- och handlingsförmågan.

Mitt uppdrag idag är att förtydliga den etiska frågeställning som många i denna sal redan känner till. Jag skulle betrakta det som en oförlåtlig försummelse att inte ställa frågan om embryots moraliska status, även om själva frågan gör ont. Ur biologisk synpunkt är embryot utan tvivel en mänsklig varelse. I själva verket utgör det nytända livet en totipotent stamcell, ’den ultimata cellen’ som en genetiker har uttryckt saken. Spermiens impregnation i ägget, och därefter konjugationen eller föreningen av de båda cellkärnorna samt den första celldelningen konstituerar en ny mänsklig varelse. Befruktningen sker alltså inte i ett ögonblick, det rör sig snarare om en process eller att livet uppkommer i flera steg.

Vid ett sammanträde med Statens medicinsk-etiska råd fick en framstående svensk professor i klinisk genetik frågan, om han kunde utpeka någon tydlig tröskel där det påbörjade mänskliga livet gick över från ett rent biologiskt till ett personligt liv, alltså från en funktion till en person, från objekt till subjekt. Han svarade nej, en sådan utvecklingsbiologisk gräns finns inte. En av historiens främsta filosofer, Aristoteles, säger att potentialiteten av en varelse redan härbärgerar inom sig det som den syftar till att bli. Embryot har en inneboende målinriktning (entelécheia) att bli foster och barn och vuxen. I den meningen är embryot en någon och inte ett något, det utvecklas som människa och inte till människa. Sperma och ägg var för sig är ett något, de är livsfragment som får tjäna som medel för ett högre syfte, exempelvis för tillkomsten av ett nytt liv. Genetikerns och filosofens uppfattning har fått mig att tänka efter och fundera över en i historien förankrad människosyn.

Enligt den västerländska kulturtraditionen uppfattas människan som en biologisk varelse, men även som aktör och som person. I dag dominerar aktörsperspektivet som handlar om kapacitet och som prioriterar förmåga, styrka, funktionsduglighet, intelligens, rörlighet och dynamik. Aktörskurvan går upp och ner, både i livet som helhet och i det dagliga livet, med sjukdomar, besvikelser och trötthet som bromsar, med hälsa, tillförsikt och framgång som driver på och befrämjar aktören. Människan som person däremot innebär kontinuitet, stabilitet, men också relation: att vara i behov av mångt och mycket och att vara infogad i ett nätverk av beroenden. En mycket ung människa i livets första tysta stadier, och en mycket gammal och skröplig eller handikappad människa är helt och hållet personer, även om de inte längre framstår som kraftfulla utan i själva verket inte alls som aktörer.

Det mest utmärkande för denna människosyn är människans oförytterliga värdighet. Hennes människovärde och därmed rätten till liv grundar sig på uppfattningen av människan som person, helt oberoende av hur hon fungerar som aktör. Ur ett utvecklingsbiologiskt perspektiv är människan person från livets början och rakt igenom hela sitt levnadslopp. Aktör blir hon däremot först undan för undan, steg för steg, från en synnerligen blygsam början till det fullmogna aktörskapet i livets mitt, för att därefter på nytt trappa ner sin funktionsduglighet.

En av landets ledande stamcellsforskare menade vid ett annat seminarium för några månader sedan, att den mänskliga varelsen konstitueras på tredje dygnet efter sammansmältningen av äggets och spermiens cellkärnor, därför att det är då som embryots egen gen-expression slås på. Den nya mänskliga varelsens DNA börjar då koda sina egna proteiner. Det nya livet börjar styra sig självt. När jag stillsamt pekade på att han forskade på stamceller på ett fem till sex dygn gammalt embryo, då alltså enligt honom själv det nya livet redan är konstituerat, svarade han: ’Du måste förstå, jag är pragmatiker.’ Det är här som vi kommer till den etiska och politiska kärnan i dagens ämne. Av det massmediala bruset att döma finns det många bland oss som menar, att vetenskapliga gränsdragningar och politiska ställningstaganden är en fråga om pragmatiska val. En journalist kallar denna allmänna attityd för den ”lätta vägen”. Man väljer inte det etiskt påbjudna och önskvärda utan det politiskt gångbara baserat på och motiverat av vetenskapliga bedrifter. Det som är vetenskapligt möjligt har en inneboende tendens att bli politiskt korrekt.

Förmodligen bor det en liten och dold pragmatiker i oss alla. En pragmatiker söker marknadsmässigt gångbara lösningar och är resultat- och handlingsorienterad. En pragmatiker trivs inte särskilt bra med värderingar och normer. Dessa uppfattas som alltför krångliga, de står i vägen för vettiga och nyttiga beslut. Praktiska lösningar och politiska kompromisser är inte i behov av någon värdegrund som bara saboterar eller åtminstone lägger hinder i vägen för vetenskaplig utveckling. Vördnaden inför livet får gärna praktiseras i privat regi av dem som känner för det, men den hör inte hemma på den offentliga politiska arenan. Riksdagens uppgift är att stifta lagar och att leta efter praktiska lösningar på ofta komplicerade frågor.

Jag är ibland bekymrad över den lätthet – som kan gränsa till inställsamhet – med vilken politiker går i fällan för vetenskapens intressen. Man glömmer kanske att den politiska styrningen av livsvetenskaperna inte kan jämföras med skattepolitik eller med fördelning och omfördelning av ekonomiska resurser. Mänskliga embryon hör inte hemma i någon budgetproposition och kan inte jämföras med något kvantifierbart material som kan fördelas och förbrukas.

Man behöver inte sälla sig till de ivriga etiska fundamentalister som inte inser den frestelse som ligger i att politiskt legitimera det som livsvetenskaperna skapar, framför allt när vetenskapliga framsteg är så hoppingivande för människors hälsa och därmed också nyttan för samhället. Men om det snarare är vetenskapliga framsteg än etiska principer som styr den politiska processen då öppnar sig ett enormt dilemma för lagstiftarna. Historien visar att vissa vetenskapliga vinster fungerar som tveeggade svärd. Tänk bara på kärnkraften och dess militära användning, tänk på biologisk krigföring och den rasbiologiska katastrofen i Sverige och en rad andra länder. Det hör också till det politiska uppdraget att se till, att en människovärdebaserad människosyn och grundläggande mänskliga rättigheter såsom rätten till liv under livets alla faser inte ska få undermineras av vetenskapliga intressen. Samhällets värdegrund med respekt för varje enskild människas värdighet måste med all kraft upprätthållas och förstärkas. Historien visar att ett samhälle inte kan bestå när denna värdegrund röstas bort.”   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän