Regeringens nej till eutanasi

av Erwin Bischofberger, 1998 nr. 2

Det torde inte ha undgått någon vaken person i detta land att vården i livets slutskede lämnar mycket övrigt att önska. Detta kroniska bristtillstånd beror dels på avsaknaden av en tydlig behörighetsfördelning mellan landsting och kommuner som bollar ansvaret mellan varandra. De otydliga gränserna skapar förvirring och oro. Men vanvården och känslan av övergivenhet hos många äldre patienter hänger även samman med att medicinens intresse ofta lyser med sin frånvaro. Enligt en rapport från Socialstyrelsen har mer än hälften av alla som dör i Sverige svåra plågor under sin sista levnadsvecka. Bland cancerpatienterna är det nio av tio som i slutstadiet lider av svår smärta.

Den förträngda döden

Mycket viktigare än både politisk och medicinsk likgiltighet är samhällets allmänna inställning till döendet och döden. Förträngningsmekanismerna är synnerligen kraftfulla i ett samhälle där allt som hänger ihop med döden medför en smärtsam förlust av allt det åtråvärda som kan rymmas i en människovärdig tillvaro. Det enda liv man har vill man slå vakt om. Döden och än mer den plågsamma döendeprocessen utplånar det man klamrar sig fast vid. När livet har förlorat sin tjusning och därmed sin mening vill man dö utan dröjsmål, utan smärtor, utan ångest, utan kvävningskänslor, utan den förlust av funktioner som den biologiska nedbrytningen leder till. När man ändå till sist måste dö skall det ske smärtfritt, skonsamt och snabbt.

Det är inte att undra på att denna livstolkning, med döden som står i vägen för och till sist krossar människans drömmar om det goda livet, väcker önskan om att få dö utan plågor och under full klinisk kontroll. Detta låter sig bäst göras genom en injektion med snabbt dödande verkan. Eutanasi (ibland på ett missvisande sätt kallad aktiv dödshjälp) innebär att sjukvården aktivt ingriper för att avsluta en patients liv på dennes begäran. Att den respektabla sjukvården gör det eller helst bör göra det ger den ett sken av legitimitet. Tanken på och efterfrågan efter eutanasi har mer än någonsin kommit att sysselsätta och inte sällan plåga både sjukvården och många länders parlament, bland dem Australien, Holland, Schweiz, Tyskland och USA. I västliga länder har den senaste tiden en människosyn brett ut sig där den autonoma individen själv skall få bestämma över sitt eget liv och sin egen död. I en sådan mental miljö kan önskan om eutanasi växa sig allt starkare.

Regeringens vägval 

Mot den bakgrunden kan man snarast bli förvånad över att den nu sittande svenska regeringen har valt en annan väg. På begäran av Statens medicinsk-etiska råd tillkallade regeringen för ett par månader sedan en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda frågan om Vård i livets slutskede. Till utredningens ordföranden utnämndes nyligen Bo Holmberg, f d statsråd och numera landshövding i Södermanland. övriga ledamöter och sakkunniga är på väg att utnämnas. Enligt direktiven (Dir 1997:147) skall kommittén “överväga och lämna förslag till hur man kan förbättra livskvaliteten för svårt sjuka och döende, deras familjer och närstående”. Utredningen skall därför kartlägga hur människors sista tid i livet ser ut, men också vilka önskemål de har om vårdformer och vårdinsatser vid livets slut. Livstestamenten kan vara ett sätt att få reda på patientens vilja.

Regeringen har utan tvivel diskuterat frågan, om riksdagen skall legalisera eller åtminstone tolerera eutanasi, och om morgondagens sjukvård skall verkställa den. Redan vid sitt första samtal med etiska rådet var statsrådet Margot Wallström, chef för Socialdepartementet, synnerligen tydlig på den punkten. Hon framhöll att regeringen har stängt dörren mot eutanasi. Hon betonade att förklaringen till det ökade intresset för eutanasi kan vara patienternas krav på ökad autonomi som också innesluter rätten av avsluta sitt liv. Men rätten till självbestämmande begränsas av att andra människor berörs av beslutet som fallet är i sjukvården. En autonom patient har alltid rätt att vägra all behandling men inte att begära en viss behandling, allra minst att aktivt och avsiktligt dödas.

Regeringens argument 

Direktiven till utredningen återger och motiverar samma uppfattning. De avvisar eutanasi med minst fyra argument:

  1. Läkarens uppgift är att värna liv. En legalisering av eutanasi skulle kunna leda till att människors förtroende för sjukvården och dess personal hotades.
  2. Om rätten till eutanasi fastställdes i lag skulle många som trots svår sjukdom vill leva uppfatta sig själva som en börda för samhället. Att inte vara till besvär för vare sig personal, anhöriga eller samhället kan lätt leda till att man ber om den dödliga sprutan. Det sociala trycket att vinna eller försvinna kan vara outhärdligt.
  3. En önskan om hjälp att dö kan vara ett uttryck för att människor i livets slutskede inte befrias från smärta, ångest och isolering. Alternativet till smärta är emellertid inte eutanasi utan fullgod palliativ vård som innebär mänsklig närhet, behandling av smärtor, illamående, kramper, feber och inte minst avlastande (inte botande) kirurgiska ingrepp. Ju bättre palliativ vård, desto mindre begäran om eutanasi.
  4. Om eutanasi skulle tillåtas skulle ett antal patienter som inte längre är autonoma och därför inte längre kan uttrycka sin vilja bli föremål för ett dödande ingrepp. När autonomiprincipen inte längre räcker till mobiliserar man godhetsprincipen mot patienten. Godhet i denna bemärkelse innebär att göra slut på ett svårt lidande (svårt för vem?). Det är just så man gör och resonerar i Holland där eutanasi tolereras på vissa villkor.

Ett vederhäftigt program 

För närvarande finns det ingen samlad kunskap om hur människor faktiskt dör i Sverige, vilken vård de får, hur och var de önskar dö. Man vet alldeles för lite om hur anhöriga och/eller närstående skulle vilja att vården var organiserad. En av landets ledande smärtläkare, professor Staffan Arnér vid smärtenheten på Karolinska sjukhuset, menar att vi har kunskap om fullgod smärtbehandling för så gott som alla patienter. Men det är en ren gissning hur många läkare som behärskar denna kunskap. Att så många människor (som inledningsvis nämndes) dör med svåra plågor tyder på att man förbisett eller nonchalerat ett av de mest betydelsefulla inslagen i dagens läkekonst. Varför bryr sig läkare så lite om den palliativa medicinen? är det därför att patienten inte längre går att bota? Eller drar man sig för att komma döendet och döden alltför nära? Att man gör för lite innebär inte att man inte bryr sig alls och bara tittar på hur folk dör. Vi har exempelvis fått en ny yrkesgrupp inom vårdpersonalen, nämligen de medicinskt ansvariga sjuksköterskorna (MAS) som framför allt i mindre kommuner fungerar bra. Det finns idag fler kurser om smärtbehandling för främst unga läkare än någonsin tidigare. Patienter har fått större valmöjligheter var de vill tillbringa den sista tiden på jorden. Framför allt bedrivs hospiceverksamheten både i öppna och slutna vårdformer. Hospice är en vårdform som utvecklats för svårt sjuka och döende människor, från fristående vårdhem speciellt byggda eller inrättade för hospicevård till kvalificerad hemsjukvård. Målgruppen är inte bara döende cancersjuka utan omfattar också döende personer med annan kronisk obotlig sjukdom. Grundtanken i denna vårdfilosofi är att tillgodose den döendes fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov heter det i direktiven som ger sitt tydliga stöd till hospicevården. Redan idag görs det alltså en hel del. Men det sker fortfarande för lite, därför att behoven är så trängande och oavvisliga.

Både prioriteringsutredningens slutbetänkande Vårdens svåra val (SOU 1995:5) och propositionen (1996/97:60) om prioriteringar inom hälso- och sjukvården som riksdagen ställt sig bakom slår fast att en värdig död bör vara en av de högst prioriterade frågorna inom hälso- och sjukvården. Den nya utredningen finner här den politiska basen och utgångspunkten för sitt uppdrag. Utredningsarbetet skall vara slutfört senast den 31 mars år 2000. Kommittén står inför en grannlaga uppgift. Den kan bidra till att alla människor får leva ett gott även under livets sista vägsträcka och sedan dö en värdig död. Att drabbas av svaghet, funktionsförlust och smärta får inte innebära en förlust av mänsklig värdighet.

Beck-Friis B, Strang P (utg). Palliativ medicin. Liber Utbildning. Stockholm 1995 “Ageing and the aged”, Encyclopedia of Bioethics I, 84—101. New York 1995   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän