Roms nya budskap om bioetik

av Erwin Bischofberger, 2009 nr. 1

Den 8 september 2008 publicerade Troskongregationen i Rom instruktionen Dignitas personae (personens värdighet). Den handlar om vissa bioetiska frågor som den senaste tiden har sysselsatt både den vetenskapliga världen och kyrkan. Dokumentet kom till efter omfattande konsultationer bland världsledande forskare inom biologi, medicin, filosofi och teologi. Det befattar sig med företrädesvis kontroversiella teknologier i samband med det mänskliga livets tillkomst och dess utveckling under embryots första faser. Det uppfattar sig som arvtagare till och förvaltare av instruktionen Donum vitae (livets gåva)från samma kongregation. Det bekräftar, fördjupar och vidgar den drygt 20 år gamla skrivelsen som också den var en läroinstruktion. Det nya dokumentet syftar till att sammanföra den snabba vetenskapliga utvecklingen inom biologins område med en uppdaterad kristen människosyn. Det vänder sig till alla katolska troende och alla människor "som söker sanningen".

Värdegrunden  

Den aktuella instruktionens första del påminner om den etiska och teologiska värdegrund som i stort sett är känd men här på nytt tecknas som utgångspunkt för behandlingen av ytterst känsliga och omtvistade frågor. Skrivelsen upprepar kyrkans välkända ståndpunkt att människan från början av sin existens, före och efter födelsen, ända till den naturliga döden är och skall erkännas som person. I denna process finns inte plats för vare sig en förändring av människans väsen eller en gradering av hennes moraliska eller rättsliga ställning. Denna är den ontologiska grunden för den etiska ståndpunkten att alla människor utan åtskillnad ovillkorligt skall respekteras för sin egen skull. Varje människas egenvärde och värdighet, hennes integritet, är det etiska axiom som skall impregnera alla mänskliga relationer.

Den innersta kärnan för människans personstatus är från teologisk synpunkt hennes eviga kallelse att vara delaktig i Guds treeniga liv. Guds egen enfödde Son speglar sitt ansikte i henne. Hon är Guds manifestation i världen, ett tecken på Guds närvaro och ett ljusspår av Guds härlighet. Hon är därför älskad för sin egen skull, oberoende av alla andra omständigheter och villkor. Detta återsken av Guds treeniga liv bör prägla relationen mellan man och kvinna och hela familjelivet. Barn är gåvan av det äktenskapliga livet och får inte komma till utanför parets naturliga gemenskap som yttrar sig i den sexuella föreningen. Sexualiteten är en "gåva inom gåvan", och det är inom den gåvan som alla barn skall få ha sitt ursprung.

Tillämpningar

Från dessa utgångspunkter fortsätter instruktionen i sin andra del till beskrivningen och bedömningen av medicinska ingrepp i samband med tillkomsten av nytt mänskligt liv. Kan man utifrån den nämnda grundsynen lösa den svåra och komplicerade frågan om ofruktsamhet? Medicinska interventioner är tillåtna när de underlättar, men inte ersätter den naturliga befruktningen. Instruktionen välkomnar hormonell behandling av infertilitet och kirurgiska åtgärder för att häva blockeringen av äggledare. Sådana förfaranden strider inte mot integriteten av den äktenskapliga akten utan befrämjar och kanske möjliggör ett av dess syften, nämligen att ge upphov till nytt liv.

Det förekommer emellertid medicinska ingrepp som strider mot kravet på den äktenskapliga aktens frihet från inblandning och därmed det mänskliga livets naturliga ursprung. Ett sådant ingrepp är in vitro-fertilisering (IVF), på vardagligt språk kallad provrörsbefruktning. Här sker befruktningen i laboratoriemiljö skild från det naturliga livsrum makarnas förening utgör. Det är dessutom flera ägg som befruktas än de, ett eller två, som implanteras i kvinnan i hopp om att åtminstone ett av dem fäster i livmodern. Resten fryses ner för att tinas upp igen om det första försöket till graviditet misslyckats eller för att användas för embryonal stamcellsforskning. Instruktionen avvisar detta sätt att hantera det nytända livet eftersom "produktionen" av ett önskat blivande barn förutsätter utplåningen av många andra befruktade ägg. Dessa betraktas och behandlas som "material" att fritt förfoga över.

Instruktionens ståndpunkt i fråga om artificiell befruktning, antingen genom IVF eller insemination, är välkänd. Här finns redan en befäst tradition i kyrkans lära även om den inte är dogmatiskt fastställd (se Signum 4/1987 och 4/1995 ). Instruktionens tredje och mest omfattande del befattar sig med nya medicinska och biokemiska teknologier som runtom i världen har utvecklats de senaste åren. Bland dem framstår genterapi, kloning, stamcellsforsning och hybridisering som mest iögonfallande. Här har instruktionen valt att slå in på nya vägar. Närvaron av medicinsk och genetisk kompetens och etisk medvetenhet är tydlig.

Bioteknikens nya forskningsrön

I fråga om genteknologi gör instruktionen två distinktioner. Till en början skiljer den mellan gendiagnostik som spårar skadade gener som orsakar diverse sjukdomar, och genterapi som håller på att utvecklas för att bota de genetiska bristerna. Diagnostiken har gjort väldiga framsteg i takt med att man har kartlagt människans genetiska anlag där man har upptäckt hundratals bristtillstånd. Däremot tar sig terapin avsevärt långsammare fram i den besvärliga genetiska terrängen. Man har utvecklat framgångsrika behandlingar för enskilda brister i barns immunförsvar, och forskningen på området är lovande. Sedan skiljer instruktionen också mellan genetisk kroppscellsterapi och könscellsterapi där den förra kan jämföras med organtransplantation och kan godkännas och skall befrämjas, medan könscellsterapi (germ line cell therapy) måste förbjudas eftersom den ingriper i det genetiska naturhushållet så att den negativt kan påverka kommande generationer.

Den genetiska ingenjörskonsten kan också tänkas söka förbättra människans genpool så att vi, eller somliga av oss, en vacker dag kan bli bättre matematiker och musiker, skickligare ekonomer och ekologer, föda friskare barn och rentav bli bättre människor. Sådana drömmar som kan bli verklighet är resultat av en oacceptabel rasbiologisk mentalitet. Man är missnöjd med den befintliga människan som bristvarelse och vill skapa en ny slitstark människotyp. Detta skulle dock leda till ytterligare ödesdigra konflikter mellan den genetiskt förädlade rasen och det genetiska proletariatet.

Kloning är en icke-sexuell form av reproduktion av hela den mänskliga organismen i syfte att skapa genetiskt identiska kopior till en befintlig människa. Det innebär att man för över en cellkärna från en människa till ett urkärnat ägg och får det att dela sig. Detta gör man för att skörda embryonala stamceller efter några dygns celldelningar. Det är en i några laboratorier praktiserad teknik för att om möjligt bota en cellkärnsdonators sjukdomar. I ett längre perspektiv söker man gå vidare från denna terapeutiska kloning till reproduktiv kloning där man får klonen att utvecklas till hel människa. Detta skulle innebära en determinerad genetisk identitet av den nya människan som står i flagrant strid mot varje persons rätt till originalitet och hennes rätt till utrymme och utövande av sin egen frihet. I motsats till den terapeutiska är den reproduktiva kloningen förbjuden i så gott som alla länder och även i Europarådets konvention om bioetik från 1996.

Nyligen har man i Storbritannien lyckats med en så kallad hybrid kloning: man har fört över cellkärnan från en mänsklig cell till ett djurägg från ko eller gris för att vaska fram embryonala stamceller från det resulterande embryot. Instruktionen avfärdar detta groteska förfarande med hänvisning till att en blandning av genetiska element från människa och djur undergräver människans specifika identitet och värdighet.

I flera stycken går instruktionen in på en framställning och bedömning av stamcellsforskningen och även den kliniska tillämpningen. Mot slutet av dokumentet finner man också en tematisk prövning av detta synnerligen omtvistade forskningsområde. Den embryonala stamcellsforskningen avvisas eftersom den lyfter fram och använder celler från insidan av blastocysten, fem till sju dygn efter befruktningen, och därmed dödar en mänsklig varelse. Däremot bejakas och befrämjas den adulta stamcellsforskningen som dessutom har kommit mycket längre i både forskning och klinisk tillämpning. Sedan några år tillbaka använder man sig framgångsrikt av adulta stamceller, exempelvis från benmärg eller navelsträngsblod, för att bota vissa sjukdomar eller åtminstone lindra deras effekter, exempelvis hjärtinfarkt.

Ett imponerande dokument

Det första intrycket man får av instruktionen är dess aktualitet, vetenskapliga noggrannhet samt etiska och pastorala allvar. Den framför tydliga ståndpunkter men resonerar utifrån ett naturrättsligt synsätt med argument baserade i det sunda förnuftet. Människor med en sekulär grundsyn kan relativt lätt följa instruktionens tankegång. Visserligen skulle somliga forskare och även personligen drabbade par ifrågasätta förbud mot homolog IVF, dvs. en provrörsbefruktning med parets egna könsceller, utan inblandning av tredje part. Man får emellertid utan tvekan instämma i den underliggande människosynen. Den avvisar ett synsätt som skiljer fertiliteten från sexualiteten genom IVF samt skiljer sexualiteten från fertiliteten genom artificiella preventivmedel. Man kan inte anklaga kyrkans syn på livet för bristande konsistens.

Instruktionen är ett bevis för att kyrkan följer och belyser utvecklingen inom livsvetenskaperna. Dessa har definitivt fångat hennes uppmärksamhet och intresse. Man kan konstatera att kyrkan under cirka 100 år, från 1891 till 1991, ingående befattade sig med den sociala frågan utifrån en marxistisk utmaning. Redan under 1950-talet, med Pius XII som banbrytare, har medicinetiska frågor hamnat på kyrkans agenda, då mest i frågan om vård i livets slutskede och organdonation. Efterhand har livsvetenskaperna vunnit allt större terräng som har lett till att den katolska människosynen blivit alltmer utmanad. Det ser ut som om kyrkan har skiftat fokus från socialläran till den etiska och teologiska belysningen av livsvetenskaperna, givetvis utan att försumma eller glömma den sociala frågan. Marxismens tryck har avsevärt minskat, the life sciences försätter kyrkan i ett läge där dialog och genomtänkta svar är ofrånkomliga och oumbärliga.    upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän