Stamcellsforskningens andra sida

av Stig Olsson, 2002 nr. 1

Den 4 december 2001 offentliggjorde Vetenskapsrådet sina riktlinjer för forskningsetisk prövning av human stamcellsforskning. Dessa riktlinjer skall förstås mot bakgrund av de viktiga framsteg som gjorts under senare år inom denna gren av bioteknik. Även om mycket grundforskning ännu återstår, anses stamcellsforskningens resultat ha en stor potential för praktisk tillämpning. På sikt kommer man att bygga upp en exakt kunskap om de processer som styr det befruktade äggets utveckling till foster. Man kommer att utarbeta adekvata tekniker för att framställa användbar vävnad samt metoder för att genetiskt modifiera den till ett effektivt transplantat mot vissa sjukdomar. Och man kommer att ha kunskaper för att klona människor med en precision, som är vida överlägsen den man idag är hänvisad till.

Innehållet i Vetenskapsrådets riktlinjer var i allt väsentligt förutsägbart. Stamcellsforskningen har behov av humanbiologiskt odlingsmaterial och rådets uppgift var att diskutera och motivera ett etiskt regelverk, som säkrar tillgången på sådant material. Rådet kan därför inte ha några principiella invändningar mot användningen av celler från mänskliga embryon eller aborterade foster. Man kräver emellertid att materialinsamlingen skall följa vissa formalia. Man inför bl.a. en något bisarr restriktion som säger att celler får tas endast fram till dag 14 efter befruktning när det gäller embryon och vecka 14 när det gäller aborterade foster. Någon närmare förklaring till talet 14 ges inte och behövs kanske inte heller. Stamcellsforskningen är ju inne i ett mycket dynamiskt skede, där regler och gränser ändras i rask takt. Också andra restriktioner i rådets riktlinjer innehåller ett underförstått bäst-före-datum. Man förutskickar t.ex. att förbudet mot “tillverkning av embryon” (för att använda rådets formulering) enbart i forskningssyfte kan komma att omprövas när behov uppkommer.

I medierna var kungörandet av Vetenskapsrådets riktlinjer en stor händelse. Man kan undra varför. Alla visste ju att rådet skulle besluta i enlighet med vad det hade att besluta. Förklaringen till den omfattande publiciteten ligger kanske i att rådet anser det angeläget att allmänheten har förtroende för vetenskapen. Ett sätt att uppnå det kan vara att kringgärda kungörelsen med en högtidlig publicitet så att en eventuellt oroad och okunnig allmänhet åtminstone skall begripa att beslutet är fattat i laga ordning.

Det hade varit bättre om Vetenskapsrådet i stället haft modet att ta upp de svåra och allvarliga frågor som denna forskning ställer oss inför: Finns det någon definierbar skillnad mellan humanbiologiskt material och människa? Och om så är fallet — när och på vad sätt sker övergången från det ena till det andra? Och om så inte är fallet — vilka slutsatser bör man då dra?

I sina riktlinjer nämner rådet visserligen problemet att en alltmer “instrumentell människosyn” breder ut sig i samhället. Man säger att man ser allvarligt på det. Men det är också allt man har att säga om den saken. På denna punkt är rådets medlemmar inte beredda att dra några som helst slutsatser av sitt eget resonemang. Fast vem hade väntat sig något annat? Och det finns ju trots allt ett slags logik i det, eftersom det är svårt att ta rådets hänvisningar till talet 14 på allvar. Man kan ju inte gärna mena att det är just där övergången inträffar mellan biologiskt material och människa. Biologiskt sett vore det mer välmotiverat att definiera gränsen utifrån befruktningen. Att alltså redan det befruktade ägget är en potentiell människa och skall behandlas som sådan. Men den gränsen är helt verkningslös för det problem som diskuteras här, den instrumentella synen på människan. Den är lätt att kringgå genom att “tillverka embryon” utan att använda befruktade ägg.

Obehaget inför den här forskningen uttrycks ibland genom att man säger att den bryter mot naturens egna gränser. Vegetativ förökning (alltså kloning) av t.ex. människor skulle strida mot naturen. Nu är det visserligen sant att däggdjur normalt är hänvisade till sexuell förökning, men sett över hela organismvärlden utgör däggdjuren här ett undantag. I ett bredare biologiskt perspektiv är kloning standard. Det finns därför ur en rent biologisk synpunkt inget som hindrar att man upphäver den begränsningen. Och med dagens forskningsinriktning kan det mycket väl hända att mänsklig förökning genom kloning snart blir mindre riskfylld och mer kontrollerad än sexuell förökning. Så att de som vill ha barn kan få precis vad de vill ha.

För att komma åt problemet med en instrumentell människosyn måste man se det i ett större sammanhang. Bioteknikens landvinningar tycks innefatta budskapet att det inte längre går att upprätta en klar gräns mellan liv och icke-liv. Denna gräns, som upprätthölls i äldre kulturer, berodde på att man då var okunnig om våra moderna metoder. Den vördnad man hyste för det levande framstår för nutida biologer som ren vidskepelse. Man trodde att det levande var annorlunda och fordrade särskild aktsamhet. Man trodde att det fanns en viktig skillnad mellan Någon och Något. Men hos oss har skillnad mellan levande och ickelevande reducerats till en fråga om olika tekniska metoder. Olika slags föremål kräver olika slags tekniker. Detta gäller givetvis även för föremålet människa. Som biologiskt material betraktad, går hon jämnt upp med övrig materia.

Vårt moderna, mekanistiska synsätt har en över 200-årig tradition. Alltsedan Newton har naturvetare haft en biljardbordsvärld i huvudet, där materiens minsta enheter rör sig enligt mekanikens lagar. Allt som sker i universum kan beskrivas med hjälp enbart av dessa lagar. Gud förklaras vara en överflödig hypotes, som inte längre behövs — en andra sida av verkligheten som inte längre finns. Den mekanistiska synen är ett aldrig ifrågasatt postulat inom naturvetenskapen, också bland biologer. För att beskriva levande varelser använder man riktigt tydliga metaforer, så att alla skall förstå att också de levande varelserna följer mekanikens lagar. En levande varelse kan därför liknas vid en maskin, en dator eller en robot, som gener konstruerat för att sprida sig själva. Eller så är hon en aktör på en marknad för information. Valet av metaforer antyder att de levande bör betraktas som kontrollerbara, av människan tillverkade nyttigheter.

Den tekniska aspekten på människan markeras genom den status ingenjören fått i vår civilisation. Det var den vetenskapligt skolade ingenjörskonsten som lade grunden till den industriella revolution, genom vilken vi kan dominera världen, ekonomiskt och militärt. (Ordet ingenjör, känt sen 1000-talet, betyder “byggare av krigsmaskiner”.) I det sovjetiska experimentet fick poeterna det historiska och hedersamma uppdraget att vara själens ingenjörer vid byggandet av socialismen. Västerländska demokratier hoppades uppnå samma nödvändiga förändringar genom en mer sofistikerad social ingenjörskonst. Idag fästs stora förhoppningar vid bioteknik och den genetiska ingenjörskonst, som i grunden skall förändra villkoren för allt mänskligt liv.

I en konsekvent mekanistisk värld kan etiken helt och hållet ersättas av en beskrivning av de lagar som styr mänskligt beteende. Som individ betraktad är människan då en robot, konstruerad för maximal genspridning på en marknad, som styrs av givna lagar. Etiska värden är då lika med framgångsrika strategier. Samarbete eller vänskap individer emellan är ett vanskligt projekt men möjligheten till extra vinster kan inte heller där helt försummas. Marknaden kan ibland göra kartellbildning lönsam. Då gäller det att vara flexibel och hålla sig framme. Men en sådan marknadssituation är instabil, så en viss beredskap att äta upp sin partner är heller inte fel. Och när vi alla väl har insett att verkligheten är funtad på detta sätt, får vi också en sundare syn på moralen. Det får i sin tur konsekvenser inte minst för våra mer långsiktiga investeringar. Hur lönar sig avkomman bäst? Biologin ifrågasätter på goda grunder om sexuell förökning överhuvudtaget kan anses lönsam. Där finns ju ett oundvikligt risktagande, som borde kunna elimineras med kloning.

Någon kanske menar att ovanstående beskrivning av den mekanistiska världsbilden är överdriven och orättvis. Men så är inte fallet. Det är den standardbild som idag gäller i all biologisk facklitteratur. För 50 eller 100 år sedan hade den kanske uppfattats som en provokation, men numera ifrågasätts den aldrig. Människans fria vilja är numera en överflödig hypotes. Allt levande, inklusive vi själva, styrs av obönhörliga och mekaniska lagar. Den andra sidan av verkligheten — att vi tilltalar andra med “Du” och betraktar varandra som levande varelser utrustade med fri vilja, moral och strävan efter mening — finns det inte längre plats för.

Uttryckt i religionsvetenskaplig terminologi är den mekanistiska världsbilden vår civilisations grundläggande myt, det vill säga den samling berättelser som gör världen begriplig för oss och som anger normerna för rituellt/socialt beteende. Nu har emellertid själva termen “myt” kommit att få ett oförtjänt dåligt rykte. Myter uppfattas som synonyma med vilseledande och falska föreställningar. Men också i denna senare bemärkelse är vår civilisations mekanistiska världsbild just en myt, dvs. en falsk och vilseledande beskrivning av verkligheten. Det finns nämligen en kategorisk skillnad mellan levande varelser och ickelevande föremål.

Livet uppstod när ett inre rum avskildes från ett yttre. Den första levande varelsen var en membranomsluten blåsa på någon tusendels millimeter, men med förmågan att dela sig. Under miljarder år har detta inre rum delats otaliga gånger och blivit det inre rummet i otaliga levande celler. I sträng topologisk mening rör det sig om samma inre rum hos alla levande varelser. De levande varelserna bildar en egen grupp, eftersom de har en gemensam härstamning och delar ett gemensamt inre rum. Det sker en växelverkan mellan ett inre och ett yttre. Liv är spänningen över ett mycket tunt membran, där inre material byts mot det yttre och vice versa. Utbytet upprätthåller spänningen och spänningen upprätthåller utbytet. Den andra sidan av verkligheten är urvillkoret för allt liv. När membranet brister, sker det oåterkalleliga vi kallar död.

Det faktum att liv är delat gemensamt rum kan läggas till grund för olika slags världsåskådningar och etiska uppfattningar. De flesta av dem skulle förmodligen mana till större aktsamhet om livet. Alltså till en hållning som rimmar illa med vår civilisations sätt att betrakta levande varelser som mer eller mindre användbart råmaterial. För att rättfärdiga en sådan hantering av levande varelser krävs att vi ansluter oss till en mekanisk världsbild som inte skiljer mellan Någon och Något — trots att vi vet att den bilden av verkligheten är falsk.

Människan är ett symboliskt djur enligt vår civilisations grundläggande myt. Men termen “symbol” betyder ursprungligen “att sätta samman, göra hel”. Detta förutsätter att något är delat. Människovärldens mest egenartade kännetecken, bilden och det talade språket, har sin grund i en bruten enhet, nämligen i särskiljandet mellan tecknet och det betecknade.

Den som målar en bild upptäcker ibland att det på den färgglagda ytan finns mer och annat än det hon själv tillförde. Något/Någon visar sig, strålar ut. Bilden är ett brytningsfenomen mellan två världar, ett tunt membran ur vilken något från andra sidan tränger in i människovärlden.

I det talade språket har vi en mer exakt beteckning för denna andra sida, Du. Människans evolutionära förhistoria kommer vi aldrig att kunna kartlägga i detalj, men vi kan inte misstaga oss på det rum där hon lever: jag ser att Du ser att jag ser Dig. Ett delat rum grundat på hypotesen Du.

När det gäller den levande cellen har vi format någorlunda exakta termer för vad som sker i den. Membranet kan beskrivas kemiskt, spänningen över membranet kan mätas. Och vi vet, att döden är plötslig och oåterkallelig, när det brister. Men när det gäller människans värld finns inga sådana begripliga termer. Det som nu sker i vår civilisation har aldrig förut inträffat. Det utförs ett icke upprepningsbart experiment.

Vi vet dock att också människan lever i spänningen mellan två rum. När ordet bara är ljud, är det inget ord. När bilden bara är färg på en yta, är det ingen bild. Andra sidan finns då inte längre. Och när en människa inte längre kan säga Du, inte ser skillnad mellan Någon och Något, är hon då fortfarande människa? Och är det inte just detta som nu inträffar i vår civilisation?

I vår tid berättar vi myten om hur biologi och teknik en gång kommer att uppgå i en bioteknik, där ingen skillnad längre görs mellan Någon och Något, mellan människa och biologiskt material. Den myten är en konsekvent fortsättning på den mekanistiska revolution som började för 200 år sedan. Den hävdade att Gud är en överflödig hypotes, eftersom allt som sker i naturen följer opersonliga, mekaniska lagar. Idag, när samma metoder används vid studier av föremålet människan, blir slutsatsen densamma. Allt följer mekaniska lagar. Hypotesen om att Du är en levande varelse med fri vilja och moraliskt ansvar har blivit överflödig.

Om Vetenskapsrådet ser det som angeläget att vinna allmänhetens förtroende för human stamcellsforskning, borde man ha modet att diskutera också dessa frågor.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän