Talande tystnad

av Erwin Bischofberger och Axel Carlberg, 2003 nr. 2

I början av detta år spred svenska massmedier det sorgliga budskapet att tonårsaborterna hade ökat dramatiskt under det gångna året. Det talades om en ökning med 16 procent jämfört med år 2001. Verkligheten ser avsevärt dystrare ut. Den hittills tillgängliga statistiken säger, att det totala antalet aborter under första halvåret 2002 uppgick till 16 950, vilket är betydligt fler än motsvarande tidsperiod 2001 då 15 379 aborter gjordes. Det innebär en ökning av aborttalet (antalet aborter per 1 000 kvinnor) med 10 procent. Tonåringar är den grupp som står för den största ökningen med hela 25 procent sedan första halvåret 2001. Ökningen var störst under hösten 2001 men har sedan dess ytterligare förstärkts. Siffrorna för hösten 2002 är inte klara än men man förmodar att uppgången inte har kunnat bromsas. En av Socialstyrelsens ansvariga för handläggningen av abortfrågor talar om en "ren katastrof".

I massmedierna är abortfrågan tabu. Siffrorna presenteras i en liten notis, utan kommentar. Det är som det är. Men även ansvariga myndigheter och förtroendevalda är trötta på allt som hänger ihop med aborter. Man vill helst inte ha någon diskussion utan glömma hela eländet. Politisk korrekthet kräver att man håller sig utanför denna skyddade zon inom sjukvården som i själva verket inte alls är någon sjukvård och just därför måste säkerställas mer än vården och behandlingen av verkliga patienter. Redan i direktiven till utredningen om Prioriteringar inom hälso- och sjukvården sades det att abortverksamheten varken fick hög- eller lågprioriteras. Utredningen skulle inte ta ställning till och kanske störa detta känsliga och "livsviktiga" inslag i den svenska hälso- och sjukvården.

Det har istället blivit mycket viktigare att ta upp den arbetsföra befolkningens ökande sjukfrånvaro, som har blivit en allt större belastning. Kanske är inte Sverige världens sjukaste land, men det har världens mest sjukskrivna befolkning. Såvitt man kan se förekommer i sjukskrivningsstatistiken aldrig någon koppling till den lättsinniga synen på och hanteringen av det ofödda livet. Friheten att beröva det ofödda barnet livet får inte antastas. Friheten att förgripa sig på livet är okränkbar och icke förhandlingsbar. Att frihet och friskhet inte alltid är varandras bästa grannar torde vara känt men knappast värt att begrunda.

Förmodligen är det fel strategi att gissla samhällets allmänt tillåtande hållning i fråga om att aktivt avsluta det spirande livet. Det är kanske lockande men enfaldigt att göra uppror mot aborter med indignerade och högröstade upprop till ett nytt moraliskt korståg. Men visst är man förvånad över att så få personer och institutioner tar frågan om långt över 30 000 oskyldiga ofödda barns livsförlust på allvar. Detta allvar blir inte mindre när abortkurvan på nytt börjat stiga brant de senaste åren. Kan man göra något åt det låsta läget och den moraliska förlamningen?

För ett par år sedan publicerade de nordiska katolska biskoparna sitt herdabrev Att värna om livet (Signum 1/2000). Biskoparna framhöll att det ofödda barnet har en medfödd och inneboende värdighet som person. Det har klart företräde framför de vuxnas rätt att utan någon inskränkning förfoga över livet, att fritt välja eller välja bort det. När herdabrevet, som egentligen är ett lärodokument, presenterades vid en presskonferens i Stockholm talade de så gott som tomma bänkarna ett övertydligt språk om massmediernas bristande intresse för frågan. Man tror sig känna till både faktiska förhållanden i samhället och kyrkans normativa ståndpunkt. I ett offensivt motdrag bildade biskop Anders Arborelius och många entusiastiska medarbetare föreningen Respekt som tillsammans med den katolska läkarföreningen Steno Forum söker vägar och medel att främja det ofödda barnets rätt till liv och utveckling.

När man är hotad till livet är det en naturlig reaktion att ivrigt leta efter några pålitliga bundsförvanter. Svenska kyrkan som institution tycks ha kapitulerat inför en till synes övermäktig offentlig opinion. Det tjänar liksom ingenting till att slåss mot RFSU inom dess eget revir och mot de massmediala megafoner som i dessa frågor gör anspråk på ett självklart tolkningsföreträde. Vanmakt, uppgivenhet och en djup känsla av moralisk utmattning präglar en stor del av kristenheten i landet. Motståndet mot USA:s hot om krig kostar ingenting och är politiskt korrekt.

Det var faktiskt annorlunda för drygt 30 år sedan när Svenska kyrkan skrev ett kraftfullt remissyttrande till utredningen om Rätten till abort. Man försvarade den oförytterliga rätten till liv i alla dess skeden trots att man då var statskyrka. När man i dagsläget får uppfatta sig och agera som ett kritiskt korrektiv mot staten tryter både viljan och förmågan. Dagens andliga ledare i Svenska kyrkan gör andra prioriteringar. Allmänna och publikfriande utrikespolitiska deklarationer och teologiska tankeexperiment är avsevärt lättare att åstadkomma än impopulära inlägg och konkreta insatser för det direkt hotade livet. Varför denna fega och förfärande tystnad? I en uppsats om kyrkans val av ståndpunkt i fråga om angelägna livsfrågor såsom abort, konstgjord befruktning och forskning på embryonala stamceller skrev en flicka som går i sista året på ett gymnasium i Stockholm: "Jag var intresserad av kyrkans syn på livet och sökte en präst från Svenska kyrkan för att få svar. Det visade sig väldigt svårt i och med att Svenska kyrkan inte har tagit ställning i dessa frågor. Alla får själva bilda sig sin personliga åsikt. Slutligen blev jag hänvisad till en katolsk präst [...]". Uppsatsen skrevs i januari 2003. Exemplen kunde mångfaldigas. Det finns tydligen ungdomar som oroas av den allmänna vårdslösheten med livet och som inte nöjer sig med samhällets och de tongivande kyrkliga företrädarnas bristande varsamhet.

Mötet med allvarligt sökande ungdomar bör leda till en självrannsakan hos deras föräldrar och oss andra vuxna. Vuxnas projektioner av sin egen moraliska osäkerhet på bångstyriga ungdomar är legio. Många ungdomar saknar vuxna som kan vara trovärdiga moraliska förebilder och som kan klargöra vad det innebär att vara människa och därigenom också kan förmedla trygghet till sina barn. Att vara människa är att aldrig uppfatta och utöva sin frihet utan ansvar för sitt eget och andras liv. Visserligen hör det ungdomen till att spänna sin båge och pröva sina vingar inför en löftesrik framtid, men goda förebilder måste kunna visa att en frihet utan ansvar och utan tydliga riktmärken undergräver och kanske förstör det goda livet.

Vi vuxna måste stanna upp och fundera över vårt eget gigantiska självbedrägeri när vi skyller bristen på respekt för livet på våra ungdomar. Vem har definierat dagens destruktiva frihetsbegrepp som innebär frihet från ansvar eller frihet utan ansvar? Vem har lyft fram biologin (hälsa, styrka och skönhetsideal) och ekonomin så att de dominerar dagens människosyn? Vem har definierat ett mänskligt embryo som material som kan och skall förfogas över och användas i forskningen, allt i den medicinska utvecklingens namn? Är det ungdomarnas fel att de inte kan se sambandet mellan sexualitet och fertilitet så att det spirande livet framstår som ett störande inslag i den sexuella friheten?

I en av sina dikter antyder Tomas Tranströmer att dagens vuxengeneration har blivit språklös även om den inte är ordlös. Men orden vill inte forma sig till ett språk som förmedlar mening och sammanhang. Orden liknar skärvor. De hänger inte ihop. Språkkrisen är närvarande överallt, från tidningarnas rubriker till reklamens förvirrande språkfragment. Att behärska ett språk får inte enbart innebära teknisk färdighet. Det är istället ett socialt kitt som kan formulera värderingar och visa på vägar till det goda livet.

De vuxnas språkfattigdom kan mycket väl leda till en språk- och mållös ny generation där kroppen framstår som det språk och den kommunikationsform som återstår. Tanken måste prövas empiriskt. Men man kan på goda grunder fråga sig om inte sexualiteten tillhandahåller en kompensation för det tomrum som språklösheten lämnar efter sig. När man saknar språket har man fortfarande kvar kroppen. Men när det kultiverade språket tystnar kan kroppens språk bli ett billigt surrogat: ord men inget språk, lösa mosaikstenar men inget porträtt. Ett upplyst samtal om det ofödda barnet och livets helgd i stället för tabu och tystnad i offentligheten skulle vara en god början. Man måste återerövra språket när man vill återupprätta livet.   upp


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän