Theofrastos hemlighet

av Axel Carlberg, 2000 nr. 7

I Theodor Kallifatides senaste roman, Ett enkelt brott, är inte bara en underhållande deckare. Visserligen skriver han om ett ouppklarat mord och visst får läsaren följa spaningsledningens försök att identifiera offret respektive gärningsmannen, hitta mordvapnet och fastställa motivet. Men boken handlar också om den evigt viktiga frågan om förhållandet mellan lag och moral. Huvudpersonerna i boken är staben i Huddingepolisens rotel 6; en brokig skara människor som har det gemensamt att de huvudsakligen är upptagna av att reda ut sina trasiga liv när de möter de existentiella frågor som brottsutredningen aktualiserar. Spaningsledaren, Kristina Vendel, är en 30-årig, f.d. filosofistudent som brottas med ett mindervärdeskomplex och lever i ett olyckligt äktenskap med sin otrogna man. Hennes två medarbetare i mordutredningen har det inte lättare: den ena utsätts regelbundet för misshandel av sin alkoholiserade man medan den andre är en vanemässig äktenskapsbrytare som lever i en rymd av ostyrda svallande känslor. Dessa tragiska figurer är duktiga poliser som till slut löser mordgåtan. Deras livsöden är dock alldeles för invecklade för att de ska förstå det stora sammanhanget eller överhuvudtaget fördjupa frågeställningarna. Den filosofiska analysen överlåts åt en lagman: “Det är hela felet med vår rättstradition. Vi har inte förstått att utan moral blir lagen en obegriplig abstraktion, ett sterilt maktmedel som förr eller senare biter sig självt i svansen. Ju mindre moral, desto fler lagar och ju mer lagar, desto mer brott. Kloka människor behöver få lagar, sa redan Theofrastos, greken som mer än någon annan begrep sig på människans svaghet.”

Kallifatides är inte ensam att uppmärksamma avsaknaden av en hållbar moral i Sverige idag. I slutet av augusti offentliggjorde regeringen en ambitiös plan som förhoppningsvis ska få bukt med den tilltagande mobbning som förekommer i skolan. I samband med detta initiativ framkom uppgifter om att 20 000 kvinnor misshandlas varje år, att 70 procent av alla flickor i våra skolor har blivit kallade “luder”, “hora” eller liknande och att många flickor blir utsatta för tafsande och andra övergrepp. Regeringen föreslår ökade anslag till skolorna och en metodhandbok för hur könsmobbning och sexuella trakasserier ska bekämpas i skolan. Dessa initiativ måste naturligtvis välkomnas men frågan är om problemet enbart kan lösas på ett administrativt sätt. Det är typiskt, till exempel, att regeringen riktade sig till skolledningarna som uppfattas som alltför passiva. Av ungdomarna själva förväntas däremot ingenting, som om dessa vore en skara hopplöst mobbningsbenägna individer som måste fjärrstyras genom politiska beslut. Att många unga män visar bristande respekt för unga kvinnors integritet är en fråga som inte endast kan lösas uppifrån. Den har först och främst att göra med föräldrarnas ansvar för sina barns uppfostran, ungdomarnas självuppfattning samt de ideal som dessa tillhandahålls.

Den metafysiska fråga som Kallifatides ställer är inte oviktig i sammanhanget. All lag bygger på moral som i sin tur grundar sig på en viss bild av hur människan och samhället bör vara. Vi talar visserligen gärna om etik och överallt hålls kurser. Snart kan varje svensk bli upplyst om distinktionen mellan deontologi (pliktetik) och teleologi (konsekvensetik). Men vad har vi för glädje av en sådan distinktion om vi inte kan skilja mellan rätt och orätt, inte vet mot vilket mål vi ska sträva och inte vet hur vi kan påverka vår omgivning genom vårt handlande? Avsaknaden av moraliska visioner som kan inspirera ungdomar och som verkligen kan bära upp politiska mål är uppenbar.

Greken Theofrastos (ca 371-286 f.Kr.) var bland Aristoteles främsta elever och övertog ansvaret för dennes skola, Lykeion. Som Aristoteles själv, var Theofrastos också omåttligt produktiv på alla filosofiska områden, men han är mest känd för sin skrift om karaktärsdygderna där han, ofta med mycket humor, beskriver sina samtidas moraliska tafatthet. Meningen var förstås att motbilderna skulle väcka läsarna till besinning och utmejsla den moral som bäst bidrog till mänsklig lycka och statens sammanhållning. Tanken att människan först måste bli god för att göra gott, klok för att handla klokt och rättvis för att handla rättvist ansågs som en självklarhet för antikens tänkare. Av skäl som tillhör idéhistoriens djupaste mysterier gick denna enkla insikt nästan spårlöst förlorad. Istället formulerades teorier som hävdade att rättvisa ytterst byggde på antingen regentens makt (Machiavelli), folkets vilja (Hobbes) eller respekten för den andres integritet (Kant). Kontentan blev att individen fråntogs ansvaret att, som individ och genom sitt leverne, upprätthålla rättvisan. Rättvisan flyttades från det moraliska subjektet, individen, och placerades någon annanstans. Likaså kom så småningom moralen att identifieras med något negativt som inskränker friheten. I avsaknad av ideal måste man istället stifta sådana lagar som folket anser bäst tillvaratar den enskildes intressen.

Vår rättstradition är präglad av en positivism som innebär att lagen uppfattas som ett uttryck för folkets vilja och inte för vad som är rätt eller fel. Men frågan är om inte denna uppfattning hamnat i en återvändsgränd, och om det inte är tid att också återknyta kontakten med en tradition som ser lagen som en måttstock för hur människan bör handla och uppfattar friheten som en möjlighet att välja och göra det goda (och inte att göra som man vill). Det är denna av fostran och vanan stärkta naturliga benägenhet hos människan att göra det goda som den klassiska traditionen, inklusive vår vän Theofrastos, kallar för dygd. Utan medborgarnas dygder kan ett civiliserat samhälle inte överleva. I avsaknad av mod kan folk tvingas till tystnad och underkastelse, i avsaknad av självbehärskning förloras den egentliga friheten, i avsaknad av klokhet äventyras framtidens möjligheter och, till sist, i avsaknad av medborgarnas eget rättspatos kan lagen bli “ett sterilt maktmedel som förr eller senare biter sig självt i svansen”. Frågan är om inte det tilltagande våldet som regeringen vill bekämpa också är en konsekvens av att individen fråntagits sitt ansvar och inte erbjuds en moralisk vision som tillvaratar hans eller hennes alla egna inneboende möjligheter. Ett modernt samhälle, hur administrativt utvecklat det än må vara, måste framför allt värdesätta den enskilde medborgarens moraliska karaktär. När lagen och dess tillämpning visar sig vara otillräckliga för att upprätthålla vissa värden krävs det i varje samhälle att medborgarna själva, i kraft av sina inre övertygelser och civilkurage, försvarar dessa. För en tid sedan började motorcykelgängen i södra Sverige att ta lagen i sina egna händer och att härja mitt framför näsan på ofta handlingsförlamade poliser. Det krävdes då att en enskild person med civilkurage, och med sin egen säkerhet som insats, påminde andra om vad som stod på spel. Siw Persson, riksdagsledamoten från Helsingborg, upprätthöll denna gång rättsstatens integritet genom att trotsa motorcykelgängens hot och mana polisen till mer handlingskraft. Det är sådana insatser som stundom behövs för att vi ska kunna behålla vår demokrati. Sådana handlingar påminner oss också om att lagens legitimitet (dess rättvisa) ytterst beror på vad samhällets medborgare själva är beredda att offra för att försvara den.   upp

 


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän