Yttrande av Katolska biskopsämbetet, Stockholms katolska stift, över departementspromemoria (Ds 2000:51), Behandling av ofrivillig barnlöshet

Sammanfattning

Vi tillstyrker departementets förslag i Ds 2000:51 att a) sperma från avliden donator inte får användas vid insemination, b) att IVF-behandling med både donerade ägg och donerade spermier skall vara förbjuden, c) att surrogatmoderskap skall liksom hittills inte vara tillåtet, d) att det skall vara förbjudet att använda ägganlag från aborterade foster samt e) att förbjuda framställning av befruktade ägg enbart i forskningssyfte.

Vidare avstyrker vi förslagen att a) IVF-behandling med kvinnans egna ägg och mannens eller sambons spermier skall liksom hittills vara tillåtet, b) samt att tillåta IVF-behandlingar med donerade ägg eller donerade spermier.

Vi föreslår att adoption presenteras som ett mer önskvärt och realistiskt alternativ för kvinnor som inte önskar att behålla sina barn och överväger abort och för par som lider av ofrivillig barnlöshet.

Bakgrunden till vårt ställningstagande

Ofrivillig barnlöshet är ett sorgligt faktum för många par som önskar att ta emot livets stora gåva och vill älska och fostra ett barn. Med rätta bör vården tillhandahålla behandlingar mot ofrivillig barnlöshet som ger dessa par ökade möjligheter att få barn. Men eftersom behandlingarna i fråga också berör en tredje part, d.v.s. barnet och i förlängningen andra människor, måste deras etiska prövning sättas i ett större sammanhang. Behandlingarna i fråga får inte äventyra människovärdet.

Övertygelser och föreställningar om människovärdet är förankrade i en given kontext och en samfälld tolkning av verkligheten; d.v.s. människolivet såsom det har uppstått, med dess möjligheter och begränsningar. Till människans möjligheter hör hennes förmåga att vinna en fördjupad kunskap om verkligheten och med hjälp av denna kunskap förbättra sina livsvillkor. Men mänsklighetens samlade erfarenhet har också visat att det finns moraliska gränser. Dessa måste respekteras. Historien har visat gång på gång att när dessa gränser överskridits har konsekvenserna varit förödande.

Idag kan man med hjälp av alltmer avancerad teknik framställa nytt mänskligt liv på konstlat sätt. Metoder såsom in-vitro-fertilisering, i kraft av sina oerhörda möjligheter, ifrågasätter vedertagna övertygelser och föreställningar om människan, hennes värde och ursprung. Till dessa föreställningar hör övertygelsen att människolivet är okränkbart, att det finns ett intimt band mellan sexualitet och fortplantning samt att den genetiska identiteten mellan barn och deras biologiska föräldrar är betydelsefull. Vår bedömning är att de förslag som föreligger i syfte att utöka möjligheter för behandling av ofrivillig barnlöshet genom in-vitro-fertilisering utgör en stor fara för människovärdet eftersom 1) de medför betydande risker för de embryon som framställs på detta sätt (nedfrysning samt förstörelse av övertaliga embryon), 2) urholkar viktiga aspekter av föräldrarnas medverkan i det nya livets tillblivelse, 3) samt kan leda till en teknifierad syn på mänskligt liv som banar vägen för ett godkännande av ännu mer oetiska ingrepp såsom kloning.

Värden som står på spel 

Enligt vår mening aktualiserar Socialdepartementets förslag fyra viktiga frågor som vi nedan behandlar: 1) sexualitetens och föräldraskapets betydelse, 2) embryots integritet och okränkbarhet, 3) barnets rätt till kännedom om sitt genetiska ursprung samt 4) frågan om rättvisa och respekt för mänskligt liv.

Sexualitetens och föräldraskapets betydelse

Människan är en sexuell varelse; genom sexualiteten uttrycker hon bl.a. sitt behov att älska och att bli älskad. Sexualiteten kan vara en källa till mycken livsglädje och tröst. Men för kvinnan och mannen som älskar varandra är den också ett uttryck för något mycket större: den kan bära frukt. Denna potentiella fysiska fruktbarhet, som är ett uttryck för parternas ömsesidiga kärlek, är en viktig dimension av mänsklig sexualitet. Om sexualitetens koppling till fortplantningen helt upphävs skulle sexualiteten gå miste om en viktig egenskap. Risken finns att den skulle banaliseras och till slut uppfattas endast som ett medel för människans själviskhet. Mänsklig fortplanting inbegriper således människan i sin helhet, både som fysisk och andlig varelse, och kan därför inte reduceras till en biologisk företeelse eller en teknologisk procedur. Enligt människovärdesprincipen får människan inte uppfattas som ett ting. Hon är ett subjekt, en varelse som är sammansatt av kropp och ande och som har uppstått i mötet mellan två personer. Varje individs tillblivelse föregås således av en berättelse där sammanträffanden spelar en viktig roll och där människan finner svar till de frågor som hon ställer: Vem är jag? Varifrån kommer jag? Vad är meningen med livet?

För föräldrarna är vissheten om att de medverkar i ett större mysterium också viktig . Barnet är inte bara deras. Beroende på livsåskådning är det också en gåva från Gud, naturen, ödet, slumpen eller någon annan faktor. I denna visshet om att barnet inte endast är resultatet av deras vilja kan föräldrarna också lära sig att ge barnet den frihet det behöver för att kunna växa i mognad, ansvar och självständighet.

Enligt detta synsätt får ett pars önskan att få barn inte tillmötesgås till vilket pris som helst. Hänsyn måste tas i första hand till barnets egenvärde och behandlingarnas etiska lämplighet med tanke på andra värden som står på spel. Enligt vår bedömning föreligger betydande risker att den mänskliga sexualiteten devalveras och att det mänskliga livet förtingligas genom in-vitro-fertilisering. Därför kan vi inte godkänna förslaget att denna behandling också erbjuds i samband med antingen sperma- eller äggdonation. Vi konstaterar att Ds 2000:51 inte tar upp de grundläggande etiska frågor som förslaget aktualiserar och som här noteras. Teknik är inte svaret på allt. Ett par som lider av ofrivillig barnlöshet behöver också hjälp att bemöta de existentiella frågor som deras situation ställer dem inför. De behöver erbjudas andra möjligheter än teknologiska lösningar, inte minst samtal och själavård samt möjligheten att ta emot livets stora gåva på annat sätt, exempelvis genom adoption.

Embryots integritet

Vi tillstyrker promemorians förslag, i enlighet med Europarådets Konvention om de mänskliga rättigheterna och biomedicinen från 1997 (som Sverige anmärkningsvärt nog ännu inte ratificerat), att förbjuda framställning av befruktade ägg enbart i forskningssyfte. Däremot ställer vi oss negativa till möjligheten att använda övertaliga embryon efter avslutad IVF-behandling för forskning.

Frågan om embryots identitet och människovärde diskuteras livligt i bioetiska kretsar. Den moderna molekylära biologin har dock visat, bortom all tvivel, att det befruktade ägget (zygoten) redan innehåller all genetisk information som utmärker dess biologiska individualitet och som möjliggör dess framtida utveckling fram till stadiet av vuxen individ. Vi står onekligen inför en människa i vardande. Därför anser vi att det mänskliga livet bör respekteras och behandlas som okränkbart från tidpunkten då de manliga och kvinnliga könscellerna smälter samman och ger upphov till en ny genotyp.

Promemorian påpekar risken med flerbörd och andra dithörande medicinska komplikationer i samband med IVF-behandling. Därför rekommenderar den, mycket riktigt, att endast ett befruktat ägg, i undantagsfall två, förs in i kvinnans livmoder efter befruktningen. Däremot sägs inget om riskerna för själva embryot som är behandlingens främsta berörda part. Inget sägs till exempel om hur många ägg som får befruktas i samband med IVF-behandling och vad som sker med de embryon som inte inplanteras. Historien har visat upprepade gånger de oönskade konsekvenser som kan uppstå när samhället tillåter att människor behandlas enbart som medel, inte som mål. Därför anser vi att det är djupt oetiskt att framställa embryon vid assisterad befruktning som sedan förstörs i samband med själva behandlingen eller efter en eventuell förvaring. Vi vill härmed också påtala de långsiktiga risker som föreligger. Genom att faktiskt promovera en teknifierad syn på människan löper vi risken att hamna på ett moraliskt sluttande plan som progressivt försvagar vår avsky för ännu mer kränkande behandlingar, såsom kloning.

Barnets rätt till sitt ursprung och identitet

Vi instämmer helt i barnombudsmannens (BO) kritik av förslaget att tillåta sperma eller äggdonation i samband med IVF-behandlingar. En sådan behandling, säger BO, “åsidosätter barnets fundamentala och existentiella behov av att kunna ha tillgång till sitt genetiska ursprung och en del av sin identitet” (Pressmeddelande 2000-09-25). Visserligen föreskriver nuvarande förslag att barn som kommer till på detta sätt ska få veta sina biologiska föräldrars identitet genom att ta del av de uppgifter om donatorn som antecknats i journalen. Förhållandet är att det idag inte finns någon lagstadgad skyldighet för föräldrarna att berätta för sitt barn hur eller av vem det kom till. Studier visar att närmare 50% av föräldrar till “provrörsbarn” har antingen inte berättat, är tveksamma att berätta, vet inte om de ska berätta eller definitivt inte kommer att berätta för sina barn om deras ursprung. Alltså kommer vi i framtiden att med all sannolikhet ha ett icke försumbart antal personer som lever i den falska föreställningen om att de är biologiska barn till sina föräldrar. Kan detta sakernas tillstånd accepteras i ett samhälle som vill främja respekten för varje individs självbestämmande och rätt till information om sig själv? Vilken typ av förhållande mellan föräldrar och barn promoveras här?

En fråga om rättvisa

Till sist vill vi uppmärksamma frågan om rättvisa som förslaget aktualiserar. Vi finner det högst anmärkningsvärt, paradoxalt och djupt tragiskt att vårt samhälle är berett att investera stora resurser för att hjälpa cirka 5.000 par per år att få barn genom IVF-behandling samtidigt som det bekostar cirka 30.000 aborter per år. Vi menar att dessa resurser — som idag går till att ömsom framställa liv på konstlat sätt ömsom utsläcka det — bättre skulle komma till användning om staten främjade en “livets kultur.” I en sådan kultur skulle staten bättre bistå gravida kvinnor som vill behålla sina barn resp. gynna bortadoption som ett mer attraktivt alternativ till abort. Vi tror att en sådan omfördelning av resurser bättre motsvarar vår tro på människovärdet och statens ambition att främja både den individuella och gemensamma välfärden. Katolska kyrkan i Sverige är beredd att med sina resurser också medverka till att främja en sådan “livets kultur”.

Stockholm 1 januari 2001

Anders Arborelius
Biskop av Stockholms Katolska Stift 

William Kenney
Biskop, generalvikarie


Utskriftsvänlig version           Tipsa en vän