Snabba åtgärder krävs för att klara av Asiens hiv/aidsepidemi. Fem vanliga missuppfattningar förhindrar dock effektiva insatser, hävdar Peter Godwin, rådgivare vid det nationella centret för hiv och aids i Phnom Penh, Kambodja, och hans kollegor i en artikel på vetenskapswebbsidan PLoS Medicine.
Den första missuppfattningen är att hiv och aids kommer att påverka Asiens utveckling mer än sjukdomen påverkat Afrika söder om Sahara, då delar av Asien är extremt tättbefolkade. Befolkningarna i de två världsdelarna har dock mycket olika sexualvanor. Kvinnor i Asien är äldre än de afrikanska när de gör sin sexuella debut och har färre antal partners, och risken för befolkningen i allmänhet är därför avsevärt lägre i Asien. Peter Godwin och hans kollegor pekar på att sjukdomen i Asien är koncentrerad till ett fåtal riskgrupper som prostituerade, narkomaner och homosexuella, och anser att man borde se till att dessa utsatta befolkningsgrupper får bättre tillgång till effektiv hälso- och sjukvård, snarare än att man oroar sig för allmän smittspridning.
Den andra missuppfattningen, menar artikelförfattarna, är att effektiv hiv/aidsbekämpning kräver att det finns en enda nationell myndighet för hiv/aids, en enda nationell, strategisk plan och ett enda utvärderingssystem, en idé som förespråkats främst av FN. Peter Godwin och hans kollegor menar att det är viktigare att det finns en variation av olika program i lokal regi. Dessutom har utbildnings-, hälsovårds- och socialministerier ansvar och möjlighet att var för sig tackla delar av problemet. Det är inte nödvändigt med en enda koordinerande organisation.
Den tredje missuppfattningen är, enligt artikelförfattarna, att så kallade NGOs (non-governmental organisations – fristående organisationer) har haft större framgång med att få kontroll över aidsepidemin i Asien. Tvärtom, menar de, är räckvidden för NGOs ofta begränsad. Ansvaret bör ligga hos den offentliga sektorn att tillhandahålla en handlingsstrategi och service, även om NGOs är viktiga som förnyare, för att bevaka mänskliga rättigheter och som förespråkare.
Den fjärde missuppfattningen är att den globala aids-, tuberkulos- och malariafonden har gjort stora summor lättillgängliga för alla. I praktiken, menar Peter Godwin och hans kollegor, prioriterar fonden samarbetspartners som ger snabba, mätbara resultat, vilket försvårar arbetet med långsiktiga mål.
Den femte missuppfattningen, enligt artikelförfattarna, är att det krävs insatser från andra samhällssektorer än hälsovården, som skolor, socialtjänst och arbetsgivare, för att få kontroll över hiv/aidsepidemin i Asien. Detta är dock fel, eftersom riskgrupperna är marginaliserade, diskriminerade och oftast uteslutna från det allmänna samhället. Tvärtom har målinriktad verksamhet speciellt inriktad på riskgrupperna visat sig vara både kostnadseffektiv och lämplig för att minska smittspridningen, menar Peter Godwin.
Författarnas slutsats är att ett effektivt arbete mot hiv och aids i Asien inte får baseras på erfarenheter från hiv och aidsbekämpningen i Afrika, utan måste baseras på varje lands epidemiologiska behov, beprövade vägar för att utveckla program och dela ut resurser samt öppenhet och klarhet om syfte och tillvägagångssätt.
Källa: PLoS Medicine (medicine.plosjournals.org)