I USA står blivande föräldrar inför en rad beslut innan barnet föds. De måste välja barnavårdscentral, ta ställning till om barnet ska omskäras eller inte, och besluta om de bör låta det ofödda barnet testas för eventuella genetiska sjukdomar. På senare år har en ny fråga uppstått: om man ska betala 1 500 dollar eller mer för att lagra blod från barnets navelsträng och moderkakan för eventuellt personligt bruk i framtiden.
Navelsträngsblod innehåller adulta stamceller, som bland annat kan användas för att behandla blodcancer. Sedan mitten av 1990-talet har mer än två dussin privata, vinstdrivande blodbanker vuxit fram i USA, blodbanker som marknadsför denna form av "för säkerhets skull-försäkring" till nya föräldrar. Genom riktade utskick och broschyrer på väntrum hos gynekologer och sjukhus försöker företagen övertala nyblivna föräldrar att betala för insamling och lagring av navelsträngsblod, som kan visa sig värdefullt vid behandling av allvarlig sjukdom hos barnet eller en nära släkting.
Läs mer >> I vissa amerikanska delstater tillåter ett parallellt nätverk av offentliga blodbanker föräldrar att donera navelsträngsblod som är gratis tillgängligt för alla som behöver det.
Enligt en studie som publicerades förra månaden i den amerikanska medicintidskriften Pediatrics, som har kartlagt 93 barntransplantationskirurger i USA och Kanada, är det för det flesta föräldrar onödigt att spara navelsträngsblod för eget bruk. Både representanter för läkarföreningarna American Academy of Pediatrics och American College of Obstetricians and Gynecologists (ACOG) samt ett antal gynekologer har i studien gett uttryck för tveksamheter över praktiken att privata företag säljer tjänsten att spara blod. Förra året uppmanade ACOG sina medlemmar att lägga fram balanserad information om fördelarna och nackdelarna med metoden. Även eventuella intressekonflikter bör redovisas, och patienterna bör vara medvetna om att det inte är klart hur länge det lagrade navelsträngsblodet förblir livskraftigt, menar ACOG.
– Så länge det inte finns en familjemedlem som mottagare för stamcellerna är chanserna att privata navelsträngsblodbanker kommer att användas ganska små, säger Steven Joffe, medförfattare till studien och transplantationsläkare vid det amerikanska cancerinstitutet Dana-Farber i Boston. Även om stamcellstransplantationer kan rädda liv har de också sina begränsningar. I vissa fall kan navelsträngsblodet inte användas, eftersom det innehåller elakartade eller på annat sätt skadade celler.
En som är kritisk mot studien är Frances Verter, som 1997 förlorade sin äldsta dotter i leukemi när flickan var fyra år, och som har startat en organisation som vägleder föräldrar om hur man sparar navelsträngsblod. För att slippa leta efter passande blod över hela världen, om en av hennes döttrar någonsin behöver en transplantation, har hon sparat deras navelsträngsblod i en privat blodbank. Liksom hon har även Cathy Pell stora förhoppningar på framtida möjligheter att navelsträngsblod botar sjukdomar. Efter ett tv-program, som gjorde reklam för privata blodbanker, lade hon ut 1 650 dollar (14 200 kr) för att spara navelsträngsblodet från sitt femte barn samt betalar varje år en avgift på 100 dollar (850 kr). I Cathy Pells fall har navelsträngsblodet använts i experimentell behandling på hennes dotter, som drabbades av svåra hjärnskador pga. syrebrist i samband med förlossningen. Läkare vid Duke University Medical Center i North Carolina försöker nu, med hjälp av stamceller från flickans sparade blod, att reparera hennes skadade hjärna.
Källa: The Washington Post (
www.washingtonpost.com)