Den oscarsbelönade filmen Juno är berättelsen om en kvick tonåring i USA som blir gravid och väljer att adoptera bort barnet. I realiteten finns dock få amerikanska tonåringar som i dag väljer adoption.
Amerikanska uppgifter från 1996-2002 visar att ungefär 6 800 barn varje år lämnats till adoption, en liten andel av de nästan tre miljoner oönskade graviditeter under tiden. Det är dessutom främst vita kvinnor som lämnar sina barn till adoption, enligt uppgifter från USA:s Center for Health Statistics, som undersökt adoption på begäran av den amerikanska tidningen The Washington Times. Undersökningen visar att det före 1973 var nästan nio procent av ensamstående kvinnor, som lämnade sina barn till adoption. Siffran sjönk till en procent efter 1973, när rätten till abort blev lagstadgad i USA.
Skillnaden mellan svarta och vita familjer vad gäller bortadoptering är markant. Sedan 1989 har antalet svarta barn som bortadopterats statistiskt sett varit noll. Forskning har funnit att svarta familjer har en stark tradition av att använda familjemedlemmar eller andra informella kanaler för att ta hand om barn utan föräldrar.
Teresa McDonough, som förestår adoptionsorganisationen vid en katolsk hjälporganisation i det amerikanska stiftet Arlington, berättar att hon hade förhoppningar om att filmen Juno skulle påverka adoptionsviljan i positiv riktning. Hon konstaterar att den främsta orsaken till det minskande antalet adoptioner är att abort sedan 1973 är lagligt i USA med följden att femtio miljoner graviditeter har avbrutits sedan dess. Synen på ensamstående mammor har också förändrats till det positiva, medan adoption av många anses vara barbariskt och beläggs med stigmatisering. Unga kvinnor som väljer att adoptera bort sitt barn har därför ofta svårt att förklara sitt beslut för vänner och familj.
Teresa McDonough säger vidare till The Washington Times att synen på ensamstående mammor har förändrats radikalt under det senaste decenniet. Tidigare var fokus större på skammen för familjen, och oönskade graviditeter och barn gömdes undan, medan man i dag ser större öppenhet och självständighet bland kvinnor med oönskade graviditeter. Det är i dag också vanligare att adoptionsfamiljen och den genetiska mamman håller kontakten. Bra rådgivning och stöd gör adoption till ett kärleksfullt alternativ för unga kvinnor, säger Teresa McDonough.
Minskningen av det antalet barn som bortadopteras sker samtidigt som miljoner amerikaner önskar att adoptera ett barn. Sannolikheten är stor att efterfrågan att adoptera kommer att växa eftersom infertilitet bland kvinnor och män förväntas fortsätta att öka på grund av en närmast epidemisk spridning av sexuella sjukdomar som t.ex. klamydia. Två andra typer av adoption går dock relativt bra; cirka 50 000 barn från fosterhem adopteras varje år i USA och ytterligare 20 000 barn adopteras varje år från andra länder.
Enligt Peggy Hartshorn, ordförande för Heartbeat International, ett internationellt nätverk för 1 200 centra för krisgraviditeter, resulterar 35 procent av oönskade graviditeter i USA i abort. Hon säger att det första beslutet för en gravid kvinna handlar om att avbryta eller fullfölja graviditeten. Abort kan då av många tyckas vara bättre än adoption, eftersom barnet inte förefaller som verkligt och aborten suddar bort den oönskade graviditeten.
Organisationen Feminists for Life är en av de organisationer som arbetar för att upprätthålla adoptionsmöjligheter. De arbetar aktivt med lobbyverksamhet i den amerikanska kongressen för att högskolor och universitet ska tvingas erbjuda service för gravida studenter och studenter med småbarn. Serrin Foster, ordförande för Feminists for Life, beklagar att universitetsledningar allt för ofta styr unga kvinnor till abort genom att säga att de inte kan tentera när de har småbarn.
Ett annat sätt att uppmuntra adoption är adoptionsceremonier, menar Jessica O'Connor-Petts, som själv adopterat bort ett barn. När hon adopterade bort sitt barn möttes alla inblandade i en katolsk kyrka där de välsignades av en präst. Efteråt följde barnet hem med sina adoptivföräldrar.
I Sverige är situationen en annan. Enligt uppgifter från Statistiska centralbyrån har Sverige i absoluta tal tagit emot det näst största antalet barn av alla länder i hela världen; bara USA har tagit emot fler. I Sverige fanns år 2006 närmare 138 000 personer som var adopterade. Av dessa var drygt 85 000, 62 procent, födda i Sverige mellan 1940 och 1960 medan resten var födda utomlands. De adopterade som var yngre än 40 år var i stor utsträckning födda utomlands, och av dem som var födda under 1980-talet var endast tolv procent födda i Sverige. Det är i dag mycket få svenska barn som får ett nytt hem genom adoption; endast en handfull barn bortadopteras varje år i Sverige.
Källor: The Washington Times (www.washingtontimes.com) och Statistiska centralbyrån (www.scb.se)