Allt fler svenskar väljer att skänka bort sin ena njure. På fem år har antalet levande donatorer så gott som fördubblats, och över en fjärdedel av de drygt 10 000 njurtransplantationer som gjorts i Sverige sedan 1964 har varit med njurar från levande donatorer.
Fram till mitten av 1980-talet fick bara släktingar donera till varandra, men sedan öppnade man upp för donationer mellan make och maka. Reglerna har nu mjukats upp ytterligare, och vänner och arbetskamrater finns nu bland givarna. Sedan 2004 går det även att donera en njure anonymt, och fem njurtransplantationer med anonyma donatorer har hittills genomförts i Sverige.
Sverige är näst efter Norge världsledande på att använda levande donatorer, procentuellt sett. Under 2005 transplanterades 391 njurar, varav nästan hälften från levande donatorer. Det är 30 fler än 2004, och förklaringarna är flera.
- De som arbetar med njursjuka patienter har blivit mer aktiva och vågar ställa frågan, och allmänheten har blivit mer upplyst och erbjuder sig frivilligt om någon närstående är sjuk, säger Annette Lennerling, patientkoordinator och living donor-samordnare vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg, i en intervju med tidningen Dagens Medicin. En annan viktig förklaring är att kriterierna för vem som accepteras som donator vidgats.
Ingela Fehrman-Ekholm, överläkare vid Sophiahemmets dialysavdelning, konstaterar att det är njurar från icke-besläktade som ökar mest. Organ från avlidna har däremot inte blivit fler.
- Väntetiderna ökar och då blir trycket på att göra något större. Det kan förklara donationsviljan. Tekniken för att ta ut en njure har också förändrats. Med titthålskirurgi blir det inte så smärtsamt för donatorn och återhämtningen är inte lika lång. Numera går det också att transplantera trots att mottagare och givare har oförenliga blodgrupper, men det krävs en speciell förbehandling hos mottagaren, säger Ingela Fehrman-Ekholm.
Fördelen med njurar från levande donatorer är att de har högre kvalitet, men att ta bort ett friskt organ kräver en operation, och det i sig innebär en risk för donatorn. Därför är det viktigt med information. Annette Lennerling tror inte att de levande donatorerna kommer att bli så många fler, och framhåller att frivilligheten är viktig. - Det är en balansgång, man får inte vara för offensiv - då kan människor känna sig tvingade, säger hon.
Antalet avlidna donatorer varierar lite från år till år, men någon varaktig ökning har inte noterats, trots den stora informationskampanj som pågått i flera år. Åsa Welin, anställd vid Nationella rådet för organ- och vävnadsdonation, poängterar att det finns flera faktorer som påverkar frekvensen. Hon framhåller, att det visserligen är viktigt att allmänheten tar ställning och anmäler sitt beslut till donationsregistret, men att sjukvården också måste kunna ta hand om dem som verkligen kan bli donatorer.
Källa: Dagens Medicin (www.dagensmedicin.se)